Emaks betraktelser 116/Nu har det blivit lite tid för annat än mörkrum...

All fritid den här vintern och våren har tills för ett par veckor sedan lagts på att färdigställa den utställning som nu haft premiär. Och det är främst i mörkrummet jag tillbringat den tiden, företrädesvis med lith-kopiering vilket tar betydligt längre tid per bild än vanligt mörkrumsarbete. Ett segt arbete som gett mig nya erfarenheter och kunskaper. Dom hoppas jag ha nytta av i fortsättningen, bl.a när höstens utställning arbetas fram. Men nu är det skönt att ha lite tid för annat, t.ex att forska kring Strömbergshyttans glasbruk där jag är född och uppvuxen. Och att fotografera glaset därifrån, både mitt eget och andras.





Bilderna av skålen är nytagna idag. Jag placerade den i trädgården på några ugnstenar som kommer från en av glasugnarna i Strömbergshyttan där den är tillverkad. Stenarna tog min far hand om efter att bruket lades ner 1979 och allt som fanns i hyttan revs ut för ombyggnad av lokalerna. Byggnaderna i Strömbergshyttan finns kvar med exteriören helt intakt, och bruksmiljön tillhör en av de mest välbevarade i glasriket. I princip allt ser exteriört ut precis som det var på 1960-talet. Inget har rivits av det som fanns då jag som liten parvel sprang omkring där tillsammans med min bror och våra jämnåriga kompisar. Den höga skorstenen har dock monterats ner, men det gjordes redan i början på 1970-talet efter att hyttan brunnit och den gamla rundugnen togs bort och ersattes med nya gasolugnar.

Den blå skålen med oregelbundna luftblåsor är en tung pjäs. Den är 15,5 cm hög och 21 cm bred. Väggarna är 3-3½cm tjocka. Ett unikat designat av Asta Strömberg som också var vd för bruket från 1960 och tills Orrefors tog över driften 1976-77. Bruket drevs de sista åren (som så många andra krisdrabbade glasbruk) med statligt stöd, de sk Åsling-miljonerna. De nya ägarna Orrefors förband sig att driva bruket i minst två år för att bidraget skulle falla ut, men när de statliga pengarna försvann lade man ner driften 1979. Samma öde drabbade Flygsfors, Alsterfors, Gullaskruf med flera andra bruk, som under 70-talskrisen köpts upp av de två "giganterna" i glasriket, Orrefors och Kosta. Som jag personligen ser det, började glasrikets fall redan då. De två stora var inte intresserade av små enheter. Det skulle vara stordrift och god lönsamhet, och anledningen till att man köpte upp de mindre bruken som inte gick så bra var att man ville bli ensamma herrar på täppan och att man ville komma åt intressant och lönsam design som kunde tillverkas av dom själva i sina stora enheter i Kosta-Boda och Orrefors. T.ex kunde man hitta 113 modeller som tagits fram vid Strömbergshyttan, i Orrefors sortiment efter att man lagt ner bruket 1979. Flera av dom lanserades som nyheter, t.om några så gamla som från 1930- och 40-talen och designade av Gerda Strömberg.

För att återgå till den blå skålen på bilderna, så är den tillverkad i en speciell serie (Special Collection) framtagen av Asta Strömberg vid mitten-slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet ungefär. Jag har inte kunnat fastställa exakt år då den enbart är signerad "Strömbergshyttan A. Strömberg  Unik". Även övriga glas i den här speciella kollektionen saknar årtal för signeringen vad jag förstått, men en del glas i liknande teknik dyker upp i ordinarie sortiment ungefär vid den här tiden. Den blå färgen och blåsbildningen tror jag uppkom genom att man rullade posten (den första glaskulan som blåses upp och välsas i skopa efter ett par anfång av glas) i Ajax tvättpulver, följt av en snabb doppning i saltsyra. Därefter gjordes ett nytt anfång av glas innan skålen blåstes upp, formades och drevs ut till slutlig form av mästarna på bruket. Drivet glas, som t.ex den här skålen, är (till skillnad från glas som sprängs och slipas i efterbearbetningen) färdigt  redan i hyttan. Efter långsam nedkylning i kylugn behöver bara bottnen justeras genom planslipning och ev kulslipning av puntelmärket.

Nils/