Emaks betraktelser 110/Karin Boye hade fel...

"Nog finns det mål och mening i vår färd. Men det är vägen som är mödan värd."

Att stå i mörkrummet eller sitta framför bildskärmen och mixtra, finns det något mera drygt och slitsamt? Kan det vara så eftersträvansvärt att det har ett värde i sig? Som jag ser det det är bara ett nödvändigt ont för att komma fram till det som betyder något, BILDEN! Visst, man vänjer sig och anpassar sig till den metod som ligger en närmast och som ger en det resultat man vill uppnå. Men att just detta skulle vara meningen eller det viktiga med fotografi, det har jag svårt att förstå?

När man jobbat en hel vinter i mörkrummet med att få 25 bilder man kan känna sig nöjd och belåten med till en utställning, då känns det rätt skönt att se det färdiga resultatet monterat, inramat och upphängt snyggt på väggarna. Det är detta som är mödan värt, inte slitgörat i mörkrummet. Eller för den skull det tråkigaste av allt, att att pricka i dammfläckar och repor med retuscheringsfärg/pennor på kopiorna (jag har lite sånt arbete kvar med utställningen som kommer om tre veckor).



För mig är bilden det viktiga i fotografi. Hur man kommer fram till den, eller vilken utrustning/metod man använt är egentligen ganska ointressant. Bara man är nöjd med resultatet. Så jag tror Karin Boye hade lite fel. Jag tänker mera på målet, det är inte vägen som är mödan värd. I alla fall vad gäller fotografi. Processen att nå målet är inte det viktiga för mig personligen. Fast det finns ju dom som gillar kameror, teknik, fina bildprogram, framkallningsteknik, storformatskameror och diverse ädelprocesser etc. och snöar in på det,  istället för på hur slutreslutatet ter sig. Det får man givetvis respektera, alla är vi olika. Men som jag ser det själv tar man helt sonika till sig de processer som ger det önskade resultatet och lär sig dom, svårare än så är det inte. Bara att bita i det sura äpplet (slitgörat i mörkrummet eller framför datorn) och sedan njuta av BILDEN!

//

2015-04-05 18:54   alf109

Jag tycker att de olika "stegen" i processen ofta korsbefruktar varandra men för mig är nog själva fotograferingen det som jag gillar mest. Efterbehandlingen i dator eller mörkrum handlar ofta mer om att försöka få fram känslan i bilden som man föreställde sig den vid fotograferingen. Men jag är också en som samlar bilder på hög, att det blir något av dem i form av utställning eller böcker är inte så viktigt för mig. Däremot tycker jag att det händer ibland att man i främst mörkrummet ser hur man borde tagit bilden lite annorlunda än vad man gjort, och det är ju en erfarenhet man har nytta av vid framtida fotograferande. :)
-affe

2015-04-05 20:50   Kristoffer Jäderberg

Fotografi är verkligen mångfacetterat. För mig är bilden en slags bonus av resan och oftast inte det viktigaste. Utan mitt intresse av fotografi hade jag missat många möten, resor och händelser. Men utan att bli nöjd med en bild då och då, så hade nog intresset mattats av och mitt liv blivit lite tristare. Det hänger liksom ihop.
Men i mörkrummet trivdes jag aldrig. Diafilm och på senare tid datorn, ligger närmare till hands.