En underbar gatuclown

Först hängde clownen på förbipasserande med mimspel till åskådarnas förtjusning. Sedan involverade sina offer i akten så att även de skrattade. Allt elegant genomfört.Det var i Berlin på Hakescher Markt.

Har sett sådana här mimare tidigare. Men det har inte genomförts så bra. Ibland har det blivit lite av lyteskomik med dålig eftersmak.

Här kommer några exempel på hur gatuclownen jobbade. 

Det krävs en del för att få med en främmande person att för en kort stund agera inför en skara skrattande människor.

Här är det en förbipasserande tjejj som antastas.

Och blir förtjust över att involveras.

Den här tjejjen var väldig långt borta i sina tankar. Och det tog några sekunder av förvåning och lätt ilska innan hon förstod  vad som hände.

Men det ordnade upp sig. Förresten tror jag hon behövde ett skratt.

Givetvis har tyskar humor. Undrar om griniga svenskar har det?

En grav - en tragisk familjeberättelse

Gravstenar kan vittna om tragiska familjeöden. Särskilt i länder som drabbats av två världskrig. Oftast visar gravarr bara namn, födelsedatum och dödsdatum. Kanske med någon kort minnestext eller bibelvers.

I förra blogginlägget skrev jag om en kyrkogård i Berlin och förfallna gravgärdar. En av dessa gravstenarna fångade mitt intresse, Man fick en glimt av en gripande familjeberättelse.

Överst på gravstenen står "Ruhestätte rentier Gustav Hanneman". Men den texten har dolts av den nedfallna stenplattan vid gravens fot. Stenen verkar återanvänd av familjen Fabienke.

Här vilar i frid min trofaste man och vår gode fader slaktarmästaren...........Ludwig Fabienke 1864 - 1924. Lyder texten på den nedfallna stenplattan.

Ludwig var en erkänd och uppskattad slaktmästare. Annars skulle han inte vara vice övermästare i slaktargillen i Berlin.

Hans hustru avled under första världskriget sista år i september 1918. Att hon dog alltför tidigt ville maken uppmärksamma med raderna "utan rast och utan vila, ilar du till graven".

Så kommer texten "Hon följde efter 46 dagar min söta och högt begåvade dotter".

Dottern blev bara 23 år gammal. Var det någon sjukdom som drabbade familjen eller var det någon annan tragiskt händelse?

Fadern låter rista in i stenen "Ros. Varför vissnar du så tidigt? Du solsken, vi kan aldrig glömma dig. Du är förenad med din Mor. Du all vår lycka i denna världen". Det är ingen tvekan vem i familjen fadern sörjer mest.

Det fanns en son i familjen också. Georg Fabienke. Till yrket slaktarmästare som sin fader. Han blev bara 27 år gammal. Sårad i kriget, förärad järnkorset (Ritter des eisernen Kruetuzes) men avled av sina sår 1920.

Ludwig är förtvivlad över sin döda familj. Han lät rista in "Älskade maka, dotter och son. För tidigt har jag fått skiljas från Eder............ Han dog själv år 1924  två år efter sin sons död.

Den finns en minnestext på gravstenen över en släkting till familjen - Heinz Fabienke. Han föddes under första världskriget och försvann i andra världskriget 1945. Han blev 32 år gammal. Förmodligen blev han inkallad redan 1939 vid andra världskrigets utbrott och fick delta i kriget ända till slutet. Då han stupade någonstans.

Den här gravstenen står i en tät samling av träd och är övervuxen av ogräs. Ingen bryr sig längre om den. Bara en tillfällig besökare som lite förstrött läser på den och försöker pussla ihop texterna.

Sökte de här namnen på Internet utan resultat. Förteckningar över personer som fick riddarkorset under första världskriget försvann då ett arkiv med uppgifterna bombades under andra världskriget. Efternamnet "Fabienke" är i alla fall inte ovanligt.

Om ni är i Berlin nån gång. Besök Ev. Fridhöfte Friedrichschain och försök hitta den här gravstenen i en tät skogsdunge på kyrkogården.

Gravstenar i en djungel

En tät ogenomtränglig skog mötte mig när jag kom in på kyrkogården. När jag följde smala upptrampade stigar upptäckte jag mängder av förfallna gravar övervuxna av buskar och träd. Hur är detta möjligt mitt inne i Berlin?

I Sverige förekommer ingen äganderätt till en grav. Man hyr en gravplats för en begränsad period. Betalar ingen hyran så tas gravstenen bort och platsen lämnas över till någon annan. Så verkar inte fallet vara i Tyskland.

Jag kom mig inte för att fråga den här mannen som gick i utkanten av skogen och krattade löv.  Kyrkogårdsvaktmästaren var en jätte på långt över två meter. Han skrämde mig faktiskt litet.

Endast en del av kyrkogården var i det här skicket. När jag kom ut ur snårskogen på andra sidan möttes jag av en samling sorgklädda personer på väg till en begravning.

När dom passerat mig tog jag en bild på följet. De två sista männen  liksom stöttade varandra i sorgen. Kanske två söner till den avlidne.

Kort efter sorgetåget - jag stod kvar på samma plats - kom den här besynnerlige mannen gående. Även han var över två meter lång. Djupt försjunken i egna tankar såg han mig inte när jag fotade honom på nära håll.

På en stor skylt i närheten stod att hundar var förbjudna på kyrkogården.

Att besöka kyrkogårdar när man är turist i annat land är givande och ger ett annat perspektiv på människorna. Det här korta besöket gav många märkliga känslor och frågor.

Sprängattentatet i Malmö

"Antisemitismen är stark" skrev jag om i mitt föregående blogginlägg. Och visade några bilder om hur välbevakade den judiska församlingens lokaler är i Berlin. Där tar man hotet på allvar. Här i Sverige förringas hoten och behovet av skydd tillgodoses inte av myndigheterna.

Sedan dess har ett sprängattentat genomfört vid den judiska församlingen i Malmö. Så det känns manande med ett nytt blogginlägg.

Denna man bär Davidstjärna och kippa. Han hade sannolikt inte kunnat visa sig ute på gatorna i Malmö utan att bli trakasserad och hotad av muslimska invandrare.

Så här bevakas en synagoga dygnet runt av polis i Berlin. I Malmö fick syngagogan inte ens sätta upp en bevakningskamera vid entrén. 

Det här är för övrigt samma synagoga som brändes under kristallnatten 1938 men är idag återuppbyggd. Det står att läsa om på den svarta tavlan vid porten.

En bild på församlingshemmet inte långt från synagogan. Den var lika välbevakad.  Vad kostar inte dygnet runt bevakning av en massa poliser med avspärrningar den tyska staten.

Till sist en bild på den gamla judiska kyrkogården. På den svarta skylten står att gravplatsen var i bruk 1672 till 1943 då den förstördes av Gestapo.

Sverige och synnerhet Malmö är en skamfläck när det gäller antisemitismen.

Antisemitismen är stark!

Under min vistelse i Berlin bodde jag i närheten av synagogan. Alla tider på dygnet bevakades den av poliser. Staket stod uppsatta med förbudskyltar mot att parkera fordon.

För några årtionden sen trodde man att antisemitismen tillhörde det förgångna. Men tyvärr blir den allt starkare för varje år som går. Vi ser det här hemma i Sverige liksom överallt i världen.

Den svarta skylten på väggen berättar att det här är samma synagoga som blev förstörd på Kristalnatten 1938, Byggnaden blev raserades av andra världskrigets bombningar men är nu återuppbyggd.

Rejäla avspärrningar är uppsatta kring synagogan med skyltar av det här slaget som förbjuder uppställning av fordon och andra föremål.

I närheten finns ett församlingshus som tillhör synagogen som är bevakat på samma sätt med avstärrningar och poliser.

Den gamla judiska kyrkogården klarar sig utan polisbevakning. Den blev grundligt förstörd av nazisterna och bara några enstaka gravstenar står kvar. Kyrkogården är idag en vacker oas med marken helt täckt av murgröna.