När jag rev Berlinmuren!

Det är 25 år sedan. Måste erkänna att jag inte var först och heller inte ensam med bedriften. I själva verket var det en folkfest. Massor med berlinare och tillresta turister flockades vid muren.Liksom min familj.

Inhandlade mejsel och hammare på den anrika varuhuset Wertheim (numera nedlagt) och hackade loss bitar från Berlinmuren. De här bitarna av muren förvarar jag fortfarande i en liten plastpåse från varuhuset. Mejseln har jag också kvar. Den är idag sliten för den har använts mycket under de gångna 25 åren.

Brandenburger Tor var då en skrämmande övergiven mörk plats med ett par dystra stridsvagnar parkerade. Idag är torget fyllt av människor. Stridsvagnarna har idag ersats av gubbar utklädda till Berlinbjörnar eller säljande salta kringlor.

En skolklass poserar här framför Toren och fotar varandra. Dom var inte ens påtänkta på den tiden Berlinmuren revs.

Pelarna i Brandenburger Tor har sett mycket under sina dagar. Här undersöker några synskadade den skrovliga pelarna med sina händer.

Gränsposteringen vid Checkpoint Charlie hade just stängts ned för 25 år sedan. Jag vill minnas att vägbeläggningen var jämn och fin på västsidan av Checkpointen. Men så fort man passerade gränsen och körde in i gamla östsidan blev färden skumpig som vid färd i en leråker.

Gränsposteringen har bevarats som ett minne från tiden Berlin var delat. Man kan låta sig fotagraferas så här om man önskar.

Mannen i mitten var från USA. Han provade omsorgsfullt igenom hela förrådet av armémössor som fanns i ett salustånd i närheten. Jag förstod av hans högljudda kommentarer att han en gång  tjänstgjort i US Army med postering i Berlin. Det här ögonblicket betydde mycket för honom då det var första gången han var tillbaka.

När jag skrivit färdig blogginlägget så stoppar jag tillbaka fragmenten från Berlinmuren i plastpåsen  från Wertheim och lägger den på sin plats längst inne i ett linneskåp. Mejseln bär jag ned i verkstaden i källaren. Där den säkert kommer till användning i framtiden.

Sista gången mejseln kom till användning var när jag rev en mur runt altanen på baksidan av huset för några år sedan.

Mina gatubilder i en amerikansk tidskrift

Slipstream -  en litterär tidskrift i NewYork – har just frågat om jag ville bidra med tio gatubilder i deras nästa nummer.  Givetvis var svaret OK. Via deviantART gjorde redaktören sitt val förra veckan och i fredags mejlade jag bilderna i tryckformat.

Hoppas att Slipstreams läsare får lite poetiska vibbar vid betraktandet. Tilläggas bör att tidningen förutom litterära alster även även publicerar svartvita bilder.

Redaktörens urval var intressant. En del bilder har inte rönt någon uppmärksamhet på deviantART. Heller inte från min sida. Medan exempelvis den första bilden nedan har cirka 5.500 besök och 100 kommentarer.

Här kommer några av de gatufoton som drabbar den nordamerikanska kontinenten inom kort.

Umbrella Anonymous

Black Drink

Art

Double Reflection

Anledningen till att jag kontaktades av Slipstream?

Kanske det beror på att i mars månad i år publicerades några av mina gatubilder i en amerikansk webbtidning om konst som heter ”Colossal”.  En spännande plats som handlar om exprimentell och nyskapande konst. Jag besöker den ofta numera.

Redaktören på Colossal skrev  ”I’m really enjoying the street photography of Swedish photographer Nils-Erik Larson, who shoots primarily in black and white and has a wonderful knack for being in the right place at the right time. See much more of his work over on DeviantART.”

 Sånt är kul att läsa.