Kul gatufoton under 2011

Nu är det dags att göra bokslut på gatufotoåret 2011. Det lär inte bli några mer fototurer  i år. Därför lägger jag nu upp några bilder. Kriteriet är att jag själv tycker dom är kul och bortser helt från andra kvaliteter. 

I våras hittade jag en bunt gamla negativ som jag scannade in. Bäst gillar jag den här bilden. Några tjejjer beundrar taket i Sixtinska kapellet som Old Mich fixade till för länge sen. Trots att bilden är underexponerad och kornig gillade juryn på FS bilden. 

 Takskådare

Stockholmare är roliga.  Skulle kunna visa hur många bilder som helst på såna. Men nöjer mig med dom här. Första bilden är  inne i det Kungliga slottet.

Utvisad

Nästa bild är tagen utanför slottet vid stans finaste inrättning. Damen smet in, tog tid på sig och det samlades en rad otåliga gubbar utanför.

Dambesök

Och inte får man äta ifred heller. Ett motiv från McDonald vid Norrmalmstorg. Bilden är tagen med vidvinkel så närmaste måsen är på en halvmeters avstånd. Den fixerar min hamburgare jag håller i ena handen.

En Hitchcockian upplevelse - om man kan skriva och stava så.

 Ovälkomna matgäster

En morgon när jag väntade på en buss kom dom här tjejjerna gående förbi. Dom brast båda ut i gapskratt när dom upptäckte att jag fotograferade.

 Mobile home

Finns det inga roliga människor i Eskilstuna undrar kanske någon. Jovisst dom här två fyller väl måttet. Från en veteranbilsdag i augusti månad. 

 Oväntat möte

Årets fototur framför andra gick till London. Därför kommer till sist några kul bilder på Londonbor.

Konsert för laptop och stråkar

Smoking may seriously damage your health

Snälla - hjälp mig med sugröret!

Nästa år ska jag bara ägna mig åt högstående konstnärligt gatufoto där bildkomposition, geometrisk uppbyggnad, effektfullt ljus och allt sådant prioriteras. 

Men jag får tacka för det året som varit på detta sätt. God Jul och Gott Nytt År önskas!

Solnedgång betraktad genom Liljeholmsbron

Liljeholmsbron är en dubbel klaffbro över Årstaviken mellan Hornstull och Liljeholmen i Stockholm. Man stannar gärna upp under brospannet vid promenad längs Årstaviken. Och betraktar hur solstrålarna fångas upp av brotornet innan de letar sig ned mellan bropelarna och kastar reflexer i vattnet i skymningen.

Oftast brukar det komma folk med hund längs stranden för dagens sista motionsrunda. För ovanlighetens fångade jag här en ensam man utan hund.

Den här bron är ingen skönhet utan mer en funktionell klaffbro. Med åldern har brospannen fått en viss patina. Pilen till höger klamrar sig fast utanför en bropelare trots djup skugga och framhärdar trädet här år efter år. Enstaka löv glöder så här fint i kvällssolen.

Svartvitt med svag ton i någon gulbrun nyans tyckte jag passade. Så mycket färger finns ju inte på den här platsen.

Gatufotografering i Covent Garden

Vid mitt första besök i London fanns här en sjudande frukt- och grönsaksmarknad.  Numera är Covent Garden Market en trist plats och tillrättalagd för turister. En del charm finns fortfarande kvar. 

Mina bilder är från en vacker förmiddag i höstas. Ett besök idag skulle handla om hela julfirarköret i regn och vintermörker. 

 En leksugen hund var den första som hälsade på mig i Covent Garden.

Satt  själv på en bänk mitt emot killarna och åt nån slags lunch.  Kamera i en hand och en macka i andra. Tyvärr upptäckte jag inget ställe att köpa fish and chips. Det är en rätt på väg ut ur det brittiska kosthållet tror jag. Helst ska de va drypande oljiga chips i tidningspapper med en halv friterad torsk.

Det här killen tittade anklagande på mig. Menade att det var myckte "impolite" att fota folk så där. Jag svarade lite ilsket att han borde se sig om efter ett annat jobb om han var rädd för en kamera på en sån här turisplats.

Ingen champange för den här killen. Crusting Pie är ett sån där restaurant där folk tar ett glas vin på innan dom besöker någon av de otaliga teatrarna i grannskapet.

Den här tjejjen upptäckte också att jag gatufotoade och sa lite irriterat "Thank you". Hon hade lärt sig gilla läget att jobba här i Covent Garden. Turister med kamera.

Det är noga med att gatuartisterna håller klass i Covent Garden. Man håller auditions vid utsatta tider med en jury. Bara sådana som håller hög standard och är duktiga på att etablera kontakt med publiken antas. En artist får då tre minuter på sig att visa vad man kan. Det skulle inte skada om det fanns liknande krav för gatuartister i exempelvis Stockholm.

 Det här gänget spelade Boccerinis menuett för stråkar tror jag. Får att få en bild gick jag nedför en trappa och ställde mig bakom laptopparen. En publik på ett hundratal personer stod runt ett räcke en trappa upp och betraktade mig intresserat.

Här är det lite mer uppträdanden. Det kom skolklasser tågande och fylkade sig runt artisten som involverade hela publiken i sitt framträdande. Kul.

Jag gick igenom Covent Garden Market vid flera tillfällen senare. Men då var det livlöst. Människorna såg håglösa och glåmiga ut. Inget hände

Men vid första besöket var det liksom att platsen rockade loss. Det fanns motiv överallt. Så är det ofta.

Tomma hus är allas hus

Så står det på väggen i det gamla industrihuset. En tvivelaktig moralsentens. Kanske man då vågar fota här tänkte jag? Det medför ingen skadegörelse i alla fall.

Tunafors fabriker skrev jag om i mitt förra blogginlägg. Valde då svartvita bilder att presentera exteriören. Här återges interiören med färg. Det sparsamma ljuset krävde stativ och långa exponeringstider. I efterhand förvånas man över färgprakten.

Sentensen "Tomma hus är allas hus" är ju husockupanternas valspråk. Hade gärna sett lite riktiga husockupanter som hade protesterat mot att en stor byggnad i stadens centrum står tom och förfaller.  Då kanske stadens styrande vaknat till liv.

Men 60-talets radikala ungdomar tillhör det förgångna. Idag sitter dom och söver ned sig med våldsamma dataspel och intresserar sig inte för samhällsomstörtande förändringar. Framför allt ockuperar dom inga hus även om lägenheter för ungdomar tycks vara ett jätteproblem.

Var bekant med en företagare som hyrde just dessa lokaler för sin verksamhet. Ibland hälsade jag på här. När kommunen sålde fastigheten fick han flytta ut till ett industriområde.

Lokalerna är helt tömda på lösa inventarier och industriell utrustning. Huset är bara ett skal. Här och var finns hål i golvet. Det gäller att se sig för var man sätter fötterna.

Väggarna pryds av stora muralmålningar utförda av anonyma konstnärer. Dom stör ingen och jag uppfattar dem nästan som någon form av hedersbetygelse till det förfallna huset. Det visar i alla fall att någon bryr sig. 

Jag vandrade runt i de stora tomma lokalerna och tog många bilder.  Det gäller att passa på och få några sista minnen av hur det såg ut. Tror inte att jag återvänder hit.

PEAB kan få ett ryck och bomma igen fastigheten med kort varsel innan dom tar fram grävskoporna.

.

En industriruin mitt i stan

Eskilstuna är mycket Minsk. Jag tänker på en sliten centrumbebyggelse. Och en gammal industribyggnad som långsamt förvandlas till en ruin.

Tunafors fabriker uppfördes i slutet på 1800-talet. Till arkitektur och storlek påminnande om ett franskt slott från 1700-talet.

Tillverkningen var bordsknivar och gafflar och fabriken blev snabbt ledande i landet på de produkterna. På 60-talet upphörde tillverkningen. Lokalerna kom istället att användas av olika hantverksföretag och för utbildning. I mitten av 90-talet stängdes lokalerna helt och kommunen sålde lokalerna till privata ägare. 

Senaste ägaren är Peab som nyligen satte upp denna stolta paroll på fasaden.

En stolt framsida men en bild från byggnadens andra sida visar fastighetens skick. Uppbrutna dörrar och sönderslagna fönster.

Här är det fritt tillträde för vem som helst att göra vadsomhelst inne i lokalerna.

Graffittin finns överallt inomhus. En del är faktiskt riktigt vackra. 

En utsikt från ett fönster där glaset krossats. Det är få fönster i byggnaderna som har alla rutor hela.

I den här bildserien har jag passat på att använda en konvertering att få fram något som påminner om äldre fotografier. Kanske det egentliga syftet med bilderna.

 Skorstenarna till vänster är det som återstår av de gamla smedjorna som låg här på rad.

Inledningsvis hävdade jag att Eskilstuna är mycket Minsk. Antydande en viss likhet med förfallna stadsmiljöer i Östeuropa. Nåja - det finns fina miljöer i stan men definitivt inte denna plats.

Förmodligen kostar de här fabrikerna för mycket att riva. Och det är nog alltför dyra att bygga om till bostäder. Så vad kommer att hända?

Under tiden - i väntan på ett beslut - gör väder och vind sitt med byggnaderna liksom stadens unga generation.