På spaning efter snösvängen

Igår var stan täckt av ett nytt lager snö. När jag halkade in till centrum i min bil märkte jag att ingen snöröjning ägt rum någonstans. Märkligt.

På eftermiddagen kunde jag ta en promenad på nån timme i stans centrum.  Jag pulsade enträget fram i snön och njöt av den vackra vintern. Härligt. Men ingenstans syntes spår av nån snöröjning.

Men så plötsligt såg jag snöröjningen. En ensam gubbe med en snöskyffel som skottade rent från snödrivor vid ett övergångsställe.  Snödrivorna vid vägbanans kanter är inte resultatet från någon snöplog utan de  är uppkörda av trafiken.

Snödjupet var inte värre än att en cyklist kunde med möda ta sig fram. Den här äldre damen stretade på min sin rullator i något ärende som hon var tvingade att utföra trots snöfallet.

Så egentligen klarade sig trafikanterna - bilar, bussar, cyklar  och gångtrafikanter.

När jag efter en stund kom tillbaka samma väg satt snöröjaren och vilade sig i sin lilla pickup och kollade mobilen.

Det är i alla fall kul med snö!

I lokaltidningen påstod en snöröjare häromdagen att väglaget varit hemskt denna vinter. Så här halt hade det inte varit på fyrtio år efter vad han kunde minnas.

En kritisk läsare förstod genast att kommunen nu hade dragit ned snöröjningen till ett minimum. Väglaget skylldes på vädrets makter och inte på den taskiga ekonomin.

Ekonomin påstås för övrigt vara urstark. Med tillägget att det är svårt att undvika röda siffror i bokföringen.

Man har valt bort saltning av vägbanorna av miljöskäl. Hellre får folk bryta armar ben. Naturligtvis kostar salt pengar. Någon har också lurat kommunen att köpa vanligt vägsalt till fantasipriser.

Min egen snöröjning denna vinter inskränker sig till att ha skrapat bort ett par centimeter snö vid två tillfällen med åtföljande sandning.  En mycket lindrig insats. Och det gillar jag. Inte heller jag använder vägsalt. Det räcker med rejäl halksand av krossat berg. Sen är uppfarten framför villan perfekt.

Barn gillar i alla fall snö. Det här med halt väglag är ett njutningsmedel. Varenda slänt med lite utförslut utnyttjas till max. Det visar bilden i detta inlägg.

För egen säkerhets skull köpte jag igår nya broddar. Spände fast dem på vinterstövlarna och tog en extra promenad på kommunen dåligt skötta vägbanor. Låter nog broddarna sitta kvar så länge snön ligger kvar.

Det är kul med snön!

Är gympadojor bättre än vinterstövlar?

Nu i vinterkylan verkar det vara mode att gå i gympadojor och ankelsockor. Gärna  ihop med nötta och hålförsedda jeans. Kanske tillräckligt för kortare promenader i snön. Vid hemkomsten väntar säkert ett långt varmt fotbad.

Men det är kanske härdande och bra för hälsan. Vad vet jag. Ungefär som vinterbad anses vara. Och där utövarna betraktas lite som hjältar.

Det finns faktiskt varma sköna skodon. De här kängorna med höga skaft på bilden är ett steg i rätt riktning. Snygga är dom också men inget ungdomsmode liksom.

Mina vinterfavoriter är fordrade vinterstövlar tillsammans med rejäla långkalsingar under byxorna. Då vågar man sig ut på stan utan att bli nedkyld.

Att packa ihop en fotoutställning

Förra våren ringde bibliotekarien i Årby - en stadsdel i Eskilstuna. Inbjudan att ha fotoutställning  i bibliotekets lokaler. Kändes hedrande och kul.

Efter ett par månaders hängning var det igår dags att packa ihop.

Sitter här i läshörnan med bilderna fortfarande uppsatta. Bibliotekarien fotade med min kamera. Hon gladde mig med att berätta att många besökare hade varit intresserade och diskuterat bilderna. Sånt vill man ju höra.

Sedan åkte fotografierna snabbt ned i några stora blå IKEA-kassar och bars ut till bilen utanför porten. Utställningen var över.

Utställningen hade rubriken "Det läsande folket". En kollektion av närgångna studier på människor uppslukade av sitt läsande. Bilderna kommer från olika platser i Europa. Den har tidigare hängt på ett annat bibliotek i Eskilstuna och på Gnestaplanket i somras.

Smakprov från utställningen. Ett par gubbar som fundersamt studerar tidningar  - den förste i Rom och den andre i Prag.

Gatufoto i snön

För den bekväme gatufotografen är det ingen höjdare att ge sig ut med kameran i snö. Särskilt inte under pågående snöfall. Det kräver ju uppfällt paraply och kameran insvept i plastpåse samt att man är iförd lämplig klädsel.

Folk hastar förbi i hukande gångstil. Själv brukar jag undra om man kommer hem för egen maskin eller om det blir i ambulans.

En bekant brukar säga att kameran tar man fram först när blåsipporna blommar. Klokt tänkt.

Här mötte jag en ung dam på väg till skolan. Hon sprang i full fart på en trottoar där jag försiktigt hasade mig fram. En bild hann jag ta innan hon fösvann bortåt gatan.