Gatufoto med vidvinkel

Gatufoto handlar ofta om närgångna människoskildringar. Hur fotar man omärkligt så nära att man samtidigt kan vidröra någon? Det ställer uppfinningsrikedomen på prov och känns nästan som något slags "närkamp".

Äger ett Sigma 10-20 mm som jag ställde in på 10 mm på min 7 D. Trängseln i Gamla stan på Västerlånggatan eller runt Slottet under högvakten är perfekt för sån här fotografering. Kameran på bröstet. Fotografering på cirka 30 cm avstånd ger närgångna och bra gatuporträtt. Så här jobbar dom stora förebilderna för mitt gatufoto.

Placerad vid en soppelle dök en samlare upp. Han reagerade inte på att bli fotad flera gånger när han sökte igenom innehållet. 

Hade hunden intagit en tvårättersmiddag och sov nu mätt och belåten utanför restaurangen? Eller var det bara en sömnig hund som fick nöja sig med en skål vatten medan ägaren satt inne på restauragen och smörjde kråset?

Här kunde jag hålla kameran över hunden på raka armar och ta bilden. Som regel behöver man inte titta i sökaren med 10 mm brännvidd. Med högt bländartal och kort exponeringstid fastnar allt på bild

I de trånga gränderna kan man med vidvinkeln komma åt större utsnitt som i den här bilden. Beskriver lite av de traditionella könsrollerna kanske - mannen som jobbar och sliter med försörjningen medan kvinnan ...........

Här är några trötta turister som hänger vid Västerlånggatan. Tacksamma motiv. En instruktiv bild kanske då man skymtar mitt huvud vid kvinnans axel. Tittar oskyldigt framåt men riktar min kamera mot dem.

Eftersom det var vid lunchtid drog jag mig upp mot Slottet för att finna lämpliga motiv bland turisterna vid högvakten.

Högvakten ligger inte inom mitt intresseområde. Den som vill veta hur den tedde sig den dagen hänvisas till Tommy Anderssons blogginlägg. Men hans information var bra. Undrade nämligen varför högvakten bar underliga uniformer. Och varför blåsorkesten hade sån stuns och flås i takten......dom var norrmän.

Nästa bild är inte så märklig. Några turister som satt vid obelisken och språkade. Det intressanta är mannen uppe till vänster i bild. Om honom handlar fortsättningen av bloggen.

Jag upptäckte att han från sin uppskjutna plats liksom taktfast dirigerade orkesterna med ett saligt leende.  Hoppade upp bakom honom. Och där framför Storkyrkan spelade den norska militärmusikkåren inför oss. Och mannen levde sig in.

Det är mycket trångt här på sockeln så jag kunde inte få med någotav hans ansike. Jag gjorde ett försök med att hoppa upp på nästa avsats på sockeln. Då blev bilden så här. Om jag inte läst Tommy Anderssons blogginlägg hade den här mannens entusiasm var obegriplig. Besök av en norsk militärorkester på Slottsbacken bör ju vara något extra för en som gillar militärmusik.

Nåja, jag klättrade ned igen och inväntade ett tillfälle där han åtminstone visade lite av sin profil. Vid det här laget upptäckte jag att många japaner riktat sina kameror mot oss uppe på obelisken.

När orkestern slutat spela vände han sig mot mig. "Härlig musk" utropade han. Jag höll med. Vi pratade lite om foto. I handen höll en en analog Chinon. "Ha en bra dag" sade mannen plötsligt och skuttade ned från obelisken och försvann i folkhavet. Hade velat haft en porträttbild men missade chansen. Noterade också att jag rörde mig inte lika flinkt som honom.

Såna här skildringar kan bara få till med 10 mm brännvidd.

Gatufoto i bildserie

Gatufoto är för mig som regel snaps. Ett motiv dyker upp blixtsnabbt. Tillfället måste fångas i flykten. Nästa sekund är bilden försvunnen. Men ibland ges tillfälle att ta flera bilder av samma situation under några sekunder.

För några dagar sedan hände det i Götgatsbacken i Stockholm. Hörde härlig jazzmusik när jag promenerade längs Götgatan söderifrån. Det var en jazztrio som spelade. Just som jag kom fram hoppade ett par upp framför orkestern och började dansa.

Det var skickliga dansörer och jag fick känslan av att inte vara i Stockholm. Kanske i amerikanska södern.

Nästa bild har jag lagt in i ett album på Fotosidan med titeln "Jive". Tommy Andersson här på Fotosidan påpekade att det nog var "Lindy hop" då han dansat sådant i fem år och jive i tre år. Mångsidig man. Naturligtvis ändra jag bildtiteln.

Det går en man iförd solglasögon med raska steg i bakgrunden. Han finns med på alla bilder.  Det visar att jag bara hade några sekunder att ta dom här bilderna.

Sen försvann fotosituationen. Paret dansade ut åt höger. Orkestern tystnade och tog efter en stund upp en ny låt. Men inga ville dansa längre. Och jag fortsatte min promenad  ned mot Slussen.

 Det blev fyra hyfsade bilder och ett problem. Vilken bild är bäst?

Koncentrerad död

Gustav Vasa kyrka i Stockholm rymmer en av världens största urngravplatser. 35.000 gravar finns i en labyrint av små rum och trånga korridorer under kyrkan.

Koncentrerad död - låter det avskräckande? Men upplevelsen av det här platsen är faktiskt inte så. Om jag inte varit med i "DÖDENS GRUPP" på Fotosidan kanske inte det här bildreportaget blivit av.

Själva kyrkan byggdes i slutet av 1800-talet i en grusgrop. För att stödja upp kyrkobyggnaden krävdes en kraftig källare i två våningar. Först på 1920-talet kom man på att använda den tomma källaren till ett s k columbarium. Det är en kyrkogård för askurnor med förvaringsplatser i väggfack.

Den här platsen väckte självfallet mitt intresse och jag gjorde ett studiebesök. Ingången till columbariet är på baksidan av kyrkan. Jag var på plats kl 13.00 när porten öppnades på söndagen.

Eftersom platsen är unik och av riksintresse hade jag väntat mig mängder av besökare. Men jag kunde vandra runt ensam och fotografera interiören. Vidvinkel på kameran. Bildkvaliten blev hyfsad med ISO 1600 på min Canon 7 D. Men det var lite svårt att få till vitbalansen i bildredigeringen.

Interiören präglades av den ljusa marmorn. En askurna fanns således bakom varje marmorskiva där den avlidnes namn var angivet med förgyllda bokstäver. Ofta var det familjegravar  med flera askurnor.

Jag upplevde inte platsen som skrämmande utan som fridfull och behaglig att vandra runt i trots mängden av avlidna. 35 tusen - det är ju antalet invånare i en större kommun i Sverige.

Det här är nog en av de märkligaste platserna jag besökt i Stockholm. Tills helt nyligen var den okänd för mig. Columbariet är öppet alla eftermiddagar utom på måndagar då det är stängt. Ett besök rekommenderas.

Min fasta fotopromenad

Det är viktigt att ögat lär sig en miljö för att upptäcka dess kvaliteter. Kanske man behöver repetitionen för att finna en egen utveckling. En del fotografer har sagt liknande saker förr. Jag börjar mödosamt inse att det ligger en sanning i detta.

Att jaga och uppleva nya vyer har sin lockelse. Men det känns lika viktigt att förvalta vardagen så här.

Den här lekplatsen i Nyfors i Eskilstunahar jag gått förbi många gånger. Men idag såg jag den för första gången på det här viset. Men nyanserna, ljuset och kontrasterna är ett resultat av efterbehandlingen.

När jag kom fram till järnvägsstationen tittade jag över räcket ned mot den trappa som leder under järnvägen. I samma sekund kom den här killen gående.  Men jag hade inte ställt mig här om jag inte vetat att det ofta dyker upp nåt spännande i trappan.

Kontrasterna mellan ljus och skugga gjorde den perfekt för svartvitt.

Kungsgatan är en bred gågatan genom stan. Den ger alltid möjlighet till höftisar.  Molnskyar hade dragit över den blå himlen och ljuset var perfekt. Det fick bli en  konventionell färgbild.

Flera byggnader som jag brukar granska särskilt på min promenad. Biblioteket exempelvis. Uppräckte byggnadens kontrast mot molnen och hur molnen speglade sig i fönstren. Det blev något att utveckla i bildredigeringen så här. Valde bland annat att dra ned färgmättnaden så att himlen matchade de grå skifferplattorna i fasaden. 

Det är några exempel på hur man på kan upptäcka välbekanta motiv nytt. Man behöver inte stanna vid vad ögat ser. Det går också att jobba vidare med motiven hemma vid datorn. Det senare behöver jag lära mig mycket mer.

Försiktigvis ska måste jag erkänna att jag tagit den här vägen kanske fem gånger i rad. Imorron åker jag till Stockholm några dar och då lockar annat.

Gatufoto på Västerås PowerMeet

Det här blogginlägget från världens största bilträff i Västerås handlar garanterat inte om bilar. Enbart besökarna skildras. Amerikanska bilar är mäktiga. Men människorna är givetvis långt intressantare.

Anlände rätt tidigt på fredagen innan tillfarterna blev alltför igenkorkade och kunde köra fram bilen till entren och bekvämt promenera in. På ett flygfält var tusentals bilar parkerade. Och längs några asfalterade vägar stod alla affärstånden uppställda. Det var inte svårt att finna intressanta motiv.

Så här tedde sig folkvimlet i största allmänhet.

Det här är den traditionsmässiga bilden på ankomsten till en bilträff. Ett gäng killar som satt sig på sidorna av bilen och ölar. Nåja flertalet anländare har inte den här uppställningen. 

Klädseln är är ofta femtiotalsinpirerad. Kvinnan här på bild bär den så populera rödrutinga klänningen. Och killen ...

Rockabilly-looken är det som gäller. Här anbringar en tjejj det smink som gäller. Mycker rött i läppstift och kraftigt med rouge på kinderna.

Rockabillyklädseln är ofta av det eleganta slaget som hos det här paret. Man misstänker att dom anlände till träffen i ett praktfullt dollargrin.

Och har man fått tillskott i familjen så ska detta läggas i en stilenlig barnvagn. Noterades att många ville fota den barnvagnen även om jag tror det är en 40-talsmodell.

Elviskammen är givetvis ett måste för alla killar. Men det finns nog andra metoder än Bryllcreme idag för att hålla den på plats.

Så avklätt som möjligt är regel. Om inte annat för att visa sina praktfulla tatueringar. Särskilt en del ryggar har mycket att visa - ungefär som en större oljemålning.

I värmen dricks väldiga mängder. Naturligtvis mycket vatten och läsk. Men jag misstänker att bilarna rymmer starkare saker. 

Blir det för mycket kan man ju alltid stödja varandra.

När man inte orkar längre i värmen lägger man sig att sova i skuggan av bilen. Och klämma fast ölburken så här bakom bumpern.

Man kan det lungnare också. Som den här damen med parasoll, solstolar, barnbarn och hund.

Till sist en färgbild. En rockabilly-outfit med Betty Boop väska och allt. Det klarar man inte av att skildra i svartvitt.

Det blev massor med bilder. Det här är några snabba smakprov. Bilträffen fortsätter idag på lördag. Men jag tror jag står över till nåt annat år med återbesök.