Är färg möjligt i gatufoto?

Många tycker så - men inte jag. Trots mina udda preferenser prövade jag ändå på färgstuket i London. Nu gäller det bara några få bilder. Och det av lite speciella skäl.

Konst kan vara en utmattande erfarenhet. Det visar besökarna på National Gallery. Blå färger av det här slaget måste framhållas i färg, tänkte jag redan när jag tog bilden.

"Every little moment is a gift. Celebrate them all" är budskapet. Gubben som drog halsbloss gav en ny dimension åt det hela. Eller - om man börjar med att suga på en melonskiva så slutar det kanske med att man suger på en cigarett.

Det var svårt att få fram alla detaljer i bilden i svartvitt. Det fick bli färg.

Tidig fredag kväll. Skulle handla lite mat där jag bodde vid Brick Lane (ett välbesökt festområde i London). Den unge mannen satt på trottoaren och rökte. Någon stannade till och frågade om allt var OK - han nickade.

Jag passerade samtidigt som den här mannen gick fram, lyfte upp honom och släpade iväg honom. När jag lite senare kom ut från affären upptäckte jag de hade gått runt hörnet bort från huvudgatan. Jag förstod att han fick hjälp att ringa efter en taxi för att komma hem välbehållen. Ibland möter man en förbluffande vänlighet och omtänksamhet i London.

Givetvis ville jag att bilden skulle vara svartvit. Men reflexerna i skyltfönstret gjorde det svårt.

Det kanske blir lite mer färgbilder framöver.

Hur bär man sig åt att gatufota när det regnar?

Att fota i regn är svårt. Jag vet inte hur andra gör för att hålla både sig själva och en kamera någorlunda torra. Mitt enda regnskydd  brukar vara ett litet hopfällbart paraply och en plastkasse virad runt kameran. Man kan fatta posto i skydd av utskjutande tak av olika slag där människor är i rörelse. När jag rusar mellan olika tak är kameran nedstoppad i plastkassen.  

Därför har jag undvikit regnfoto. Det är kallt, blött och tröstlöst. Vid senaste turen i Rom upptäckte jag att folk verkade gilla regn på något sätt här och att de höll humöret uppe. Gatulivet rullade på som vanligt. Det påverkade även mig att försöka ta lite bilder.

En inkastare till en restaurang måste jobba i alla väder. Här försöker en sådan att locka någon med lunch. När han i nästa stund upptäckte att han blev fotograferad så fyrade han bländande leenden och stora gester åt mitt håll.  Inte för att få in mig på restuaranten utan bara för att showa.  Sånt kan man ju inte visa på ett gatufoto.

Några meter därifrån en bild på den här damen. Tydligen kom det fram någon solglimt mellan molnen i alla fall.

Ännu en en bild på samma plats. På Campi di Fiori där man säljer blommor, frukt och grönsaker. råder full aktivitetet oavsett väderlek.  Visste faktiskt inte man kunde använda paraply som regnskydd under färd på motorcykel.

Så blev det lite uppehåll i regnandet och folk går runt med paraplyerna hopfällda men beredda.  Gillar att gubbarna i Rom ofta klär sig städat som man gjorde i Sverige för länge sen. Keps, skjorta med slips, slipover och sånt.

En annan dag, som det regnademötte jag den här damen invid Peterskyrkan.

En rad nunnor som nog skulle hälsa på påven i Peterskyrkan. Den sista nunnan har just upptäckt mig och är i färd att börja le och vinka. Spontana leenden och vinkanden visar nästan alltid nunnor upp när dom upptäcker de blir fotade.

Till sist en trött paraplyvakt utanför Peterskyrkan. Jag kunde nästan luta mig över henne för att ta den här bilden. De jättelika köerna utanför kyrkan är lika omfattande oavsett väderlek.  

Skrymmande regnplagg är ju inget man vill släpa på när man är ute och reser. Så det är improvisationer som gäller för att skydda sig. Har nästan alltid tur med vädret så det är sällan jag behöver regnfota.

Närbilder på folk i Rom

Metoden är att omärkligt sätta kameran i nyllet på folk. Målet är spännande människoskildringar. Personligheter finns det gott om i Rom. Så tillfällena är många.  Det behövs för man misslyckas i de flesta fallen. Bara genom envetenhet det blir några bilder att visa.

Röka med lattefika men utan mobilsnack. Gillade färgerna och avstod från det vanliga svartvita. Maritozzi med grädde är gott. Ett bakverk som rekommenderas.

Närbild på en man som bad om en slant. Partenon i bakgrunden. Det skildrar nog en företeelse med två tusen år på nacken på den här platsen.

Det  regnade en del under mitt besök i Rom med flera paraplybilder som följd.

Den här mannen satt framför mig på bussen. Behövde gnugga sömnen ur ögonen kanske. Annars togs bilden vid lunchtid.

Det blir väl mera gatuporträtt på bloggen framöver. Men däremellan blir det ett besök i London. Ser fram emot fjorton dagars harvande längs Londons gator. Kanske jag får tillfälle att träffa några andra "London Street Sharp Shooters" också.

Firar snart treårsjubileum med min kamera - en Canon 5DIII med Canon 24-70/2,8. Visserligen har jag en del andra fotoprylar. Men de har blivit liggande den här tiden. Hoppas kunna fortsätta så här flera år till. En kamera och ett objektiv. Mer orkar man inte släpa på.

Vid det här laget har kameran blivit rätt blanksliten. Patina kallas det visst. Something that separates a man from a mouse!