Tre Södergubbar

En kort promenad på Söder i Stockholm. Tre möten, lite småprat och några bilder. Sånt kan lätt förmedlas i en blogg och berättandet tilltalar mig.

Upptäckte något slags antikvariat som präglades av en sympatisk oordning. En intressant man huserade runt därinne. Här måste jag hälsa på och klev in.

Han i butiken hade bott 37 år i USA. Hade mycket att berätta. Jag hängde inte riktigt med i svängarna men köpte en liten tidning om folkmusik, som han gav ut, för tio kronor.

”Å här kopplar du av i solen” sade jag då jag gick förbi en skomakare som stod utanför sin butik. Fäste mig vid hans praktfulla skomakarförkläde. Verkade jovialisk och trevlig - liksom inbjöd till samtal.

Vi pratade lite om skomakari å sånt. ”Det finns bara 300 skomakare kvar i landet” berättade han. ”Sen finns det många som fuskar som skomakare”.

Den här mannen satt lite i skymundan på en soffa. Gick fram, hälsade och bad om en bild. Han ville stoppa halsbandet innanför tröjan. Men jag ville gärna att han skulle bära det synligt och sitta på det sätt han gjorde när jag fick syn på honom. 

”Jag väntar på att arbetsförmedlingen ska öppna”, sade han ”men det är svårt att få jobb”.

Tre korta möten och lite samtal. Men jag har funderat en hel del faktiskt kring de här människorna så här i efterhand tack vare bilderna jag tog.

Köp en Situation och du får fota oss!

Ropet ekade över det lilla torget. Ett par män satt på en soffa vid en vägg och vinkade åt mig. Tvekade ett ögonblick men kunde inte motstå erbjudandet. Så jag gick fram till dem. Lämnade över 40 kronor och fick tidningen.

 Ingen av oss hade bråttom. Så vi pratade om allt möjligt ett slag.

När jag till sist lyfte kameran, bad den ene mannen att jag skulle vänta ett slag. Han tog fram en halsduk ur väskan på marken. Det skulle synas att de höll på Hammarby. ”Bästa laget”,  sa båda och nickade med eftertryck. De lyfte sin händer i en slags hyllningsgest för favoritlaget. Nu kunde jag börja fota.

 Sedan jag tagit ett par bilder bad han med halsduken mig att vänta ett ögonblick. Han betraktade  bekymrat sin halsduk.

”Alla kanske inte förstår att det är en Hammarby-halsduk jag har när den hänger så där runt halsen. Om jag lyfter upp den  ovan huvudet med texten framåt. Då förstår alla att det gäller Hammarby”.

” Du bestämmer hur du vill ha bilden”  – sa jag.

Man ska ta ett steg närmre när man fotar. Det säger alla. Men i ögonvrån såg jag alla tags som väggen var täckt av. Jag ville ha med dessa på bilden också och tog några steg tillbaka.

På sista bilden finns en stor del av väggen med. De kraftfulla tagsen liksom förstärkte Hammarby-fansens hyllning. Formar sig till ett jättelikt publikvrål. 

 Inte ska man smyga med kameran ute på stan. Då går man miste om mycket.

Brasilianska rytmer

Hög rytmisk musik dånade över Götgatan i Stockholm. Ett liten samling ungdomar dansade fram på trottoaren. En av killarna sköt en stor anläggning framför sig och levererade musiken. 

Jag slog mig ned på en bänk vid Åsögrillen på Götgatan för att betrakta skådespelet. Funderade på vad ungdomarna hade för avsikt med sitt framträdande. Dom bar nämligen inte på några skyltar eller banderoller som visade att man kämpade för nån politik/miljö/klimat. 

Inget av detta. Så osvenskt. Om någon dansar och spelar här i Stockholm så ska man givetvis ha en avsikt med detta.

Jag noterade att det fanns affischer uppsatta längs Götgatan om Johannespassionen. Med bild på en kille som verkade  höra hemma i det dansande sällskapet. Han syntes tjoa och vifta med händerna.  Kanske långsökt parallell.

Johannespassionen

Utpekad blev man som gatufotograf. Sällskapet gillade att bli uppmärksammat. Kanske killen med musikanläggningen hette Johannes. Och hade en passion för dans. Det hade dom alla.

Utpekad gatufotograf

Här är en närbild på den som jag tänkte mig heta Johannes. Han kanske gillar Bach också. 

"Johannes" med passion för musik

Här dansar några ur sällskapet förbi. Inga pamfletter hade dom att dela ut. Inga skramlande sparbössor. Dom bara log och dansade.

Hur vet jag att det var "brasilianska rytmer". Skymtade brasilianska flaggans färger hos sällskapet. Och sedan är det ju karnevalsdags inför påsken.

När dom dragit förbi låg Götgatan där lika tråkig och färglös som vanligt.

Gatuporträtt

Gå fram till en främling och be om en bild. Kanske fotopromenadens positivaste inslag. Ofta följer en stunds intressant samtal. En del ger sig tid och har en berättelse. Andra hastar vidare utan ett ord. Framför allt handlar det om min egen inställning. Att upptäcka något hos en person som gör att jag gärna vill ta hans bild. Överskrida en gräns. Nå fram till någon

Gångna helgen gick jag fram till väl ett dussin personer och bad om bild. Varför? Dom satt eller stod för sig själva. Intressanta och tillgängliga på något sätt. Vid bildtagningen ville jag att dom frös sin posé. Inget mer.

Den här mannen satt vid Norrmalmstorg . Drack kaffe, rökte och läste en bok. En piprökare av den gamla skolan. Sådana ser man inte många av. Ville fråga lite om pipor.  Istället ville han prata om fotografering. Så fick det bli.

Kvinnan har butik i Hötorgshallen. Bad om en bild för att hon såg trevlig ut där hon stod plockade bland sina delikatesser. Hon sken upp.

På söder var ett gammalt hus insvept i pressening för fasadrenovering. En av arbetarna knackade puts i marknivå. Lyfte på pressenningsduken och frågade vad han gjorde. Han kunde ingen svenska men nickade samtycke till en bild.

Den sista bilden är från Mosebacke torg. Hade slagit mig ned för att njuta av solskenet. På bänken bredvid satt en kvinna och läste. Hon var med i bokklubb och hade just bytt sin förra bok mot en ny. Visst bodde hon i närheten men var så ivrig att börja läsa den nya boken att hon satt sig här i solen för att hinna ett par kapitel.

Visst är människor intressanta!

Gatufoto som barhäng

Gatufoto kan skildra livet på utskänkningsställen. Varför jag beslöt pröva detta. Annars vill man förtjäna såna här bilder med att slita skosulor på gator och torg utomhus. Men jag vill också vidga mina vyer och heller inte vara inskränkt.

Dovas på St Eriksgatan tänkte jag kunde vara ett lämpligt ställe att börja med i Stockholm. Inte bara därför att de har stans billigaste starköl. Den har också prägel av engelsk Pub och är välfrekventerat.  Stora fönster vetande mot Söder släpper in bra dagsljus för fotograferandet.

Inkommen Dovas gick jag fram till baren. Fick min Norrlands Guld och ett glas. Spanade över lokalen. Mina ögon fastnadepå den här mannen. Utan tvekan mest fotogenique av alla besökare. Slog mig ned vid hans sida.

Behövde inte ångra mitt val. Det visade sig vara en intelligent och trevlig man med god konversationsförmåga.

Mycket intresserad av min kamera. Ställde massor av kunniga frågor och verkade veta en hel del om foto. Misstänker att jag hade att göra med en fotograf.  Men när man konverserar en främling vill man ju inte vara för personlig och fråga sånt där.

Efter en trevlig pratstund drack vi ur våra glas med Norrlands Guld och reste oss. Önskade varandra en god fortsatt dag. Och gick båda ut i larmet på St Eriksgatan.

Första omgången gatufoto på en Pub blev lyckat. Kanske det blir flera. Tacksam för tips på bra utskänkningställen för gatufoto i Stockholms innerstad. Det kan borga för fler blogginlägg på detta tema. Om det här nu verkligen är gatufoto förståss.