Five London Beauties - gatuporträtt

På vilket avstånd fotas damer i London? "Alltför nära" skulle jag vilja säga. Folkvimlet i en storstad som London ger många tillfällen. Men sällan blir det bra bilder som visar personlighet, gest och mimik.

Damen nös, stannade upp för att torka näsan samtidigt som jag passerade. Även jag blev förkyld i London - kanske blev jag smittad vid det här tillfället.

En äldre dam utanför Hippodrome Casino.Har hon varit inne och vunnit storkovan? Hon verkar belåten.

Någonstans i Soho. Det här blev mer en närbild på en pekande hand. Men den villrådiga är i fokus.

Ett par damer som kom ut från Waterloo Station i bästa utstyrsel med hattar och allt. Upptäckte flera  i samma klädsel inne på järnvägsstationen (visar kanske bilder på dem framöver).

Följde sedan efter ett stråk av högtidsklädda som drog ivägbortåt Whitehall där det var något evenemang på gång. Tyvärr uppkom inget fotoläge. Ångrar att jag inte var mer enträgen. Men var rätt trött i benen vid tillfället. Måste träna mera i framtiden så att orken räcker.

Usch för gatubilder i färg!

Svårt att låta bli att ibland använda färg. Principen att alltid köra svartvitt vid gatufotografering måste utmanas. Kanske en struntsak för många. För mig är det en stor grej.

Flera duktiga gatufotografer utnyttjar ljuset och starka kontraster i sina gatubilder. Det här är nedgången till tunnelbanan i Leicester Square i London. Som svartvit bild rätt ointressant. Men bättre i det starka solskenet. Tog mig tid med bildkompositionen och exponering.

"Leicester Square Station"

Märkliga färger Mac Donald använder. En höftbild när jag passerade killen som delade ut reklam.

"Mac Donald is near"

På en liten gata i Soho stod det uppklädda människor och väntade. Förmodligen skådespelare. Ställde mig på andra sidan gatan, tog mig tid att följa dem och fick en rad bilder.  Inga brydde sig konstigt nog. Det brukar dyka upp säkerhetspersonal vid filminspelningar när någon fotograferar.

"Ain´t she sweet"

Kanske ska kostymeringen användas i något som utspelar sig vid tiden för andra världskriget? Använde man verkligen så här mycket färger i klädseln då?  Damerna skulle i varje fall ha breda axlar.

"Join the Army"

Nästa blogginlägg blir med hederliga svartvita bilder.

Gammal eller modern kamerautrustning vid gatufotografering av teaterbesökare

Med en Leica M4 smög en gubbe omkring bland teaterbesökarna. Det verkade  jobbigt att va gammaldags gatufotograf. Han böt ofta  objektiv med stora åthävor och kollade oupphörligt sin exponeringsmätare. Mycket fibblande med den manuella tekniken.

Varje gång han kikade i kameran grinade han illa. Det blev inte många bilder. Kanske han var sparsam med film.  Sån är ju ett dyrbar till skillnad från den digitala motsvarigheten.

Emellanåt stötte vi ihop och växlade några ord. Med min Canon 5DMarkII och zoomobjektiv behövde jag inte bråka med tekniken. Kunde rörda mig smidigt bland teaterbesökarna. Jobbade som vanligt med höftskott utan större åthävor. 

Vid ett tillfälle berättade den gammeldags gatufotografen att han skaffat sin Leica för att kunna fota obemärkt med lätt utrustning. Jag tror ingen av teaterbesökarna tog någon notis om oss gatufotografer. Dom hade kul och var upptagna av varandras sällskap.

Efter en stund var teaterpausen över. Besökarna lämnade trottoaren och gick tillbaka in i teatern. Vi två gatufotografer vandrade vidare åt var sitt håll i  folkvimlet i London. Hoppas han fick fina bilder.

 Så här blev mina bilder. Det var väldigt trevliga besökare och stämningen var hög.

Ibland noterades olika gatufotografer i Londonvimlet.  En fotograf hade en DSLR kamera med två blixtar monterade för gatufoto i bästa Bruce Gilden stil. Jag såg honom göra ett utfall mot en passerande buss och fotade en ung dam i ett fönster. Men det blev inga bilder på människor på gatan  där mötet kunde ske på jämbördig nivå.  Fotografen var en ung man och lite osäker på sig själv. Hoppas han kunde få bra bilder så att fotostilen inte bara var en tuff grej.

Mångfalden i sättet att ta gatubilder är glädjande. Det gäller att exprimentare sig fram. Man behöver inte vara duktigt på en gång. Sånt tar tid.

Bland undergångsprofeter och helare i Speakers corner

Förklarade den äldre mannen i basker för två lyssnande poliser. En vacker vårdag i en välkänd park i London - Speakers corner. Trots bloggar och Facebook lever den engelska traditionen här vidare.

Som tillfällig åhörare var det inte lätt att få ett grepp om de olika talarnas budskap. Men jag gjorde ett tappert försök. Med mina sparsamma språkkunskaper var det inte att tänka på göra inlägg i någon debatt.

Här en närbild . Jag förstod att det i framtiden skulle bli mycket, mycket värre än idag. 

Den här talaren hade en trevlig dialekt som var lite svår att uppfatta.  Dröjde mig kvar en stund för att lära mig något.

Största åhörarskaran hade denna man. Ämnet rörde amerikansk inrikespolitik. Han var kunnig, vältalig och förde en fin dialog med sina lyssnare. En verkligt snygg uppvisning.

En slag helare som inte var någon större talare och  intresserade bara någon enstaka person.Till skaran talare kan också räknas ett par muslimska predikanter.

Till sist gick jag ut i Hyde Park och sträckte ut mig på gräsmattan bland alla söndagslediga som kopplade av i vårvärmen. Och nästan somnade.