Vad dricker gubbarna på krogen i Ungern?

 Ett stycke fotoreportage levereras här för att visa dryckesvanor! Vad riktiga ungerska gubbar dricker när de träffas på sitt stamställe. 

Bilderna är från stora saluhallen i Budepest. En jättelik byggnad som uppfördes i slutet av 1800-talet. En del kallar den "Saluhallarnas Saluhall".  Många budapestbor handlar gärna sina livsmedel i här.

Ungern är i första hand vara ett vinland. I Budapest tycks det vara vitt som gäller. Man får ett glas enkelt bordsvin för några kronor. En flaska öl brukar kosta en tia och en stor stark från fatet cirka sju kronor.

Gubbarna på första bilden satt vid samma bord som jag.

Vi satt vid höga bord på pallar som man också kan stå invid. I bakgrunden skymtar köken där man kan få härlig ungersk mat med rätter som tyvärr är svåra att uttala namnen på. På andra sidan - bakom ryggen - har vi ett staket som skiljer oss från den jättelika saluhallens golv många meter under våra fötter.

Som synes är det vitt vin som gäller på den första bilden

Dom här två gubbarna satt vid bordet till höger om mig. En öldrickare och en vindrickare.

Efter aväten lunch tog jag den här bilden på två öldrickare som satt ett par bord ifrån mig.

Och lite längre bort - det här gubbgänget drickandes vitt vin.

Så nu vet ni. Nästa blogginlägg ska handla om vad gummorna dricker på krogen.

Hjälp - jag har köpt souvenirer

Det har aldrig hänt tidigare. Men förra veckan i Budapest skedde det för första gången. Jag har föraktfullt fnyst åt såna galenskaper. Men julmarknaden här försatte mig i en viss stämning.

Först några bilder på julmarknaden som har blivit ett dragplåster för decemberbesök i Budapest. Turister från hela världen vandrar runt i täta skaror - shoppar, äter och njuter av stämningen.

Det är fint på Stortorget i Gamla Stan i Stockholm men julmarknaden där är jämförelsevis obetydlig. Uppryckning Sweden!

Nåja - det var inte prylarna på marknaden som väckte mitt ha-begär. Utan det kom när jag besökte Etnologiska museet med ungersk folkkonst där man sålde riktig hemslöjd.

Hemslöjd  är min svaghet. Reste med Ryan som tur var -  kunde inte stoppa på mig för mycket. Men ett par smörknivar och halmkonst väger ju inget. Föremålen kostade bara några tior!!

Ska väl tillägga att jag fick beröm av min fru vid hemkomsten.

Nästa vecka en vecka i Budapest!

 Trots att jag var där senast i våras. Vad är det som lockar. Inte värmen som man kan få så här års på andra håll i världen. Istället är det att vandra runt i en storstad, besöka cafeer, museer och gatufota. Kanske sitta i det heta vattnet i en utomhusbassäng och bläddra i en god bok en dag när det snöar.

Jag hoppas fånga den melankoliska stämning som präglar Budapest - förstärkt av mörker, kyla och regn.

Det är inte svårt att finna motiv för gatufotograferandet. Intressanta människor. Ofta är klädseln - särskilt hos de äldre -  av ett slag som man minns från sin barndom. Sånt betyder mycket. Låt mig visa.

Ett par bilder från Stora Saluhallen. Den påminner om Östermalmshallen i Stockholm. De byggdes nog samtidigt då de stilmässigt påminner om varandra. Men saluhallen i Budapest är ofantligt mycket större. Och den är befolkad med vanliga människor. Inte en lyxbutik för överklassen.

De här två gummorna satt i en vrå och skvallrade.  De hade uträttat sina ärenden för dagen. Jag stod mitt framför dem och bevakade dem samtidigt som jag låtsades betrakta en hög med grönsaker. 

 Några gubbar satt i en annan vrå, drack vin och småpratade. Eller rättare sagt lyssnade på den här mannen. Jag bröt in i kretsen och gubbar och tog den här bilden av honom. Han lät sig inte störas utan vinkade åt mig när han pratat färdigt.

Vi stod vid varsitt bord och drack kaffe och njöt av solen. Det var en söndagsförmiddag. Jag tog några bilder på den här mannen som var djupt försjunken i tankar och lade inte märke till mig.

Jag vill visa med bilderna att  människorna är klädda på ett mer formellt som ger dem ett visst mått av vårdighet. Man föröker inte verka yngre än vad man verkligen är. 

Till sist.

Jag hoppas få träffa den här mannen igen. Jag såg honom varje dag utanför en järnvägsstation där han sålde sin bok om Malenky Robot.

Ni kanske inte känner till något om Malenky Robot? Nåja, det gjorde inte jag heller.

Det var en stad i Gulag dit 600.000 ungrare deporterades av Stalin 1945. Ungeför hälften kom levande tillbaka.

Vill gärna intervjua mannen och ta fler bilder.

Svartvitt känns alltid bättre än färg!

För mig alltså!  Försöker gilla färg. Men det lyckas inte riktigt. Även om jag  fotar en fin färgbild – som det tycks till att börja med. Så känns den rätt först efter konverteringen till svartvitt.

Här är ett exempel på en hyfsad färgbild. Det är givetvis gatufoto jag talar om.

En vintermorgon förra året vid Skanstull. Jag dröjde en stund med att gå över Ringvägen. Det var lördag och fullt med folk i rörelse. Plötsligt uppstod en lucka i folkvimlet vid övergången av Götgatan där borta. Den här mannen dröjde sig kvar ett ögonblick. The ten o´clock man – kan man kalla bilden.

Den är utlagd på fotosidan och en del har gillat  den. Men jag har känt mig obestämt missmodig med bildredigeringen.  

Förra veckan slog det mig att det var färgen som förstörde uttrycket. Den lade sig som en kletig hinna över motivet. Naturligtvis skulle det vara svartvitt med starka kontraster som lyfta fram alla linjer som placerade mannen i centrum. Intressantare på något sätt.

Håller på att göra i ordning till förstoring 30x45 en bunt bilder jag gillar. ”The ten o´clock man” kvalar nu in i det sällskapet.

Samma sak gäller den här bilden från Budapest jag tog i våras. Den gamla kvinnan stannade upp framför mig på gatan. Pratade en stund med mannen. Det blev en bildserie. De noterade inte mitt fotande.

Färgbilden har antagits i Galleri FS och glädjande nog fått en del uppskattning. Men när jag gör i ordning den här bunten för förstorning så väljer jag ändå en svartvit konvertering. Är nog lite tveksam till valet. Här är färgerna dämpade och tar inte kommandot över bilden.

Gillar att pyssla om mina bilder. Gå tillbaka. Pröva bildredigeringen. Vad blev rätt. Och vad känns fel sedan det förflutit några månader. Så lägger man en erfarenhet till grund för ny kunskap. Och lyssnar till sig själv.

Vad är gatuporträtt?

Närbilder på människor i gatumiljö. Så kallade gatuporträtt. Vad menas med det? Naturligtvis en närbild. Lika viktig är att bilden återger miljön och vad som händer kring personen.

Cartier-Bresson menade att vad som händer kring den som porträtteras är lika viktigt som den som avbildas. Han betraktade sig som en dålig porträttfotograf. Fotoateljén var definitvt inte hans platform. Istället var det befintligt ljus och att snabbt fånga en helhetsbild av en människa.

Själv gillar jag det stående porträttformatet bäst. Klassikern. Det känns mer statiskt att betrakta och ger tyngd åt den som avbildas.

Här är ett exempel på ett gatuporträtt på en grabb i Berlin som jag tog för ett par månader sedan. Det framgår tydligt att det är på en järnvägstation. På vardera sidan av honom finns två män. De samtalar med en kvinna bakom killen. Det ger bakgrundskontrast.

 Nästa bild är tagen i Kungsträdgården i Stockholm förra året. Man ser en massa mörka män i bakgrunden. Kvinnan observerar mig med en hastig blick när jag tar bilden.

Naturligtvis använder jag ibland det liggande formatet också för porträtt. Det ger en mer dynamisk skildring. Den här härlige mannen fotade jag i Berlin för ett par månader sedan. Men jag vet inte riktigt om det är gatufoto då jag fick påkalla hans uppmärksamhet. Han fick tillfälle att ordna sin min till ett praktfullt leende. Oftast skapar ju leenden in fasad för en människa att dölja sig bakom. Ibland - som här - lämnar leendet ett personligt avtryck.

Det liggande formatet ger mer möjlighet att spegla miljön där bilden är tagen. Ungdomarna som skymtar i bakgrunden ger en kontrast till den här lite äldre mannen.

Gatuporträtt kan givetvis innehålla flera personer. Förutsättningen är givetvis att man kommer så pass nära att det blir "porträttkontakt". Det här gifta paret mötte jag på Biblioteksgatan i Stockholm. Givetvis krävde bilden ett liggande format. Det gav mig också möjlighet att få med det unga paret med barnvagn i bilden som kontrapunkt.

 Människor är fantastiska. Ibland måse man invänta rätt ögonblick för att fånga detta. Gatuporträttet får inte ge intryck av slarvigt hastverk även bilden tagits snabbt och oplanerat.  Det finns säkert andra uppfattningar om gatufoto och vad som kan lyftas fram. Men det känns bra att formulera sig för att gå vidare.

Ändå verkar det som om bilder med gatuporträtt har en undanskymd plats på Fotosidan. För mig är det inte så.