Sprintergubbe i hatt slår dam med käpp

"Sequentially Yours" är en favoritbok av Elliott Erwitt. Fotografen skildrar bisarra situationer i en dokumentär tidsföljd. Det ger en oslagbar dimension åt gatufotot som försvinner när bara återger enstaka bilder. De här fyra bilderna tog jag i rask följd på en plats i Budapest.

Eller så är bildsekvensen inte alls så rolig. Elliott Erwitt har i alla fall lyckats med sina bildserier.  Sensmoralen skulle annars kunna vara att man ska akta sig för att slå gamla damer i ett sprinterlopp. Det kan straffa sig.

Om man skulle försöka sätta en text till någon av Elliotts serier så skulle det bli en bisarr titel i stil med rubriken till det här blogginlägget.

Fy fasen för att folk ska behöva gå med käpp!

Ibland skrattar man åt alla äldre med sina rullatorer. De kräver utrymme på gatan. Ibland går det heller inte så fort.  Men vad är alternativet? Skröpligheten väntar alla med åren. Jag är glad att slippa se gamla med käpp här hemma i Sverige. I Budapest var det annorlunda. Inga rullatorer så långt ögat kunde se.

Visst ser det mer fotomässigt ut att gå med käpp. Redskapet har nog människor använt sen urminnes tider.    

 Två käppar med långsam framfart. En väska runt halsen för att ha händerna fria. En vanlig syn.

Den här kvinnan gick långsamt några meter åt gången. Fick sedan vila. Och göra ett nytt försök.Kanske det var okänsligt att ställa sig hukande några meter framför henne och fotografera. Ångrar i efterhand att jag inte bad om få ta porträttbilder.

Så onödigt det här är när det finns rullatorer och kanske eldrivna fordon. Om man har råd eller om samhället tillhandahåller hjälpmedlen förståss. I det gamla östblocket tvingas de äldre leva under mycket knappa omständigheter.

Budapest har i alla fall satsat på pensionärer genom att låta dem åka gratis på allmänna kommunikationer. Dessutom åker alla pensionärer gratis tåg i hela Ungern. Det gäller även EU-medborgare - också svenska pensionärer.

Endast för spårvagnsnördar

En gammal spårvagn skänker samma känsla som att färdas i mahognybåt. Träinredning och maskineri andas hantverksskicklighet. De var byggda på den tiden man gjorde stabila prylar som skulle hålla för evigt.  Men de blev ställda åt sidan av den tekniska utecklingen. Några få exemplar har  bevarats till våra dagar av entusiaster.

Spårvagnarnas huvudstad är givetvis Budapest. Med jämna mellanrum tar man här fram sina gamla fordon till allmänheten förnöjelse.

Jag var helt oförberedd på vintage åkturen när jag stod och väntade vid hållplatsen. Egentligen skulle jag åt motsatt håll. Men för tusan. Jag sprang över spåren och hoppade på den gamla spårvagnen och följde med på en lång tur till ändstationen.  Tydligen av den här dagen en stor begivenhet. Vi varje hållplats  stod horder av fotografer och plåtade min spårvagn.

Spårvagnen var full med folk men jag lyckades klämma mig in bakom föraren. Givetvis är det den bästa platsen.

BKVT på manöverpanelen står för Budapest spårvagnskompani.

 När vi kom närmare slutstationen så blev det glesare med folk i vagnen och jag kom åt att ta några interiörbilder.

 Ändhållplatsen var Moszkva Tér. Här står jag tillsammans med fotograferna. Jag hörde sägas att man tar fram sina gamla spårvagnar en heldag varje månad.

På bilden syns BKTV:s 220 vagn med drygt 100 år på nacken och återställd till originalskick. Kraftkällan är 2x20 hp motorer och är byggd av Schlick fabriker (rätta mig gärna om jag har fel här). Vagnen  är komfortabelt för passagerarna men framme hos föraren finns inga sidodörrar.

Mitt förra blogginlägg handlade om förmånen att ta närbilder på spårvagnspassagerare så det är inte mer än rätt att nu beskriva tekniken.

På vägen tillbaka in i stan valde jag den vanliga Combino Supra 2036 från Siemens på linjen.  Antikviteter i all ära men inget slår den senaste tekniken.

Jaktmark Spårvagn

Gillar spårvagnar. En bra plats för gatufoto. Det lärde jag mig i Budapest. Spårvagnarnas huvudstad.

Spårvagnar är rymliga och bekväma. De stora sidorutorna ger fint fotoljus.  Man kan sitta på sin plats och invänta lämpliga passagerare. Inget jagande längs gatorna på motiv således.

I Stockholm känns det inte helt bekvämt att fota på de kollektiva transporterna. Resenärerna  verkar ofta kritiskt granska sin omgivning.  Till skillnad från riktiga storstäder. Där uppträder folk som riktiga  pendlarzoombies. Dvs sjunker in i sin värld och inregistrerar inget av omgivningen.  I en sådan miljö är det läge för gatufoto.

Här kommer några exempel på spårvagnsbilder jag tog förra året i Budapest. Närbilder av det här slaget ger möjlighet till karaktärsstudier.  Och att utveckla det humanistiska fotandet.

Ska förresten tillägga att jag tar bilden när spårvagnen skramlar till och dränker slutarljudet.

Hoppas kunna återvända till Budapest i år. Det finns så mycket kvar att upptäcka. Tanken är också att åka runt i Ungern med tåg och återvända till sådana platser jag besökt tidigare.  Då ges tillfälle till nya jaktmarker för gatufoto - tågfoto.

Att fånga ett gatusamtal

Gatusamtal är inget etablerat begrepp inom gatufotot. Men sådana samtal är något jag gärna söker fånga. Det kräver ett närgånget och obemärkt fotande när man ser en sådan situation. Man försöker om möjligt invänta den rätta gesten eller uttrycket i någons ansikte. Kanske inte alltid så lätt med en stor kamera.  För att inte störa så tvingas man ofta fota från höften.

Varför känns det viktigt att fånga ett gatusamtal? Jag gillar att komma människor nära och tränga in i den privata sfären med mina bilder. Det lyckas tyvärr sällen men det är något att sträva efter.

En lyckad bild är när man vid betraktandet börjar fantisera om vad som sägs och hur människorna tänker.

Är det ofint att tjuvlyssna på främmande människor med en kamera? Man avslöjar kanske mycket men ändå ingenting. Det är i varje fall ett värdigt och respektfullt fotande.

Några exempel.  Alla bilderna är från Budapest som blivit min favoritstad. Här har jag upptäckt många fantastiska människor. Det finns något i det sociala samspelet mellan dem som saknas i Stockholm.

Betraktade dessa båda, ställde in kameran och väntade tills jag upptäckte de här fina minerna.

 Stod och väntade på bussen tillsammans med dessa två kvinnor. Såg hur den äldre tog upp en näsduk och snöt sig varvid de båda började prata. 

Vem ger sig tid idag till att bjuda sin gammal anhörig på en öl och en sup och verkligen lyssna till vad hon har att säga?

 Undrar vad dom här gubbarna diskuterade?

På den sista bilden är det kanske mer betraktarna bakom fönstret jag gillar men också hur mannen går ned på knä för att kunna säga något viktigt till gumman.

På alla situationerna ovan har jag hunnit ta flera bilder och på den sista kanske ett tiotal. Men de gester och miner som jag kände var viktiga fanns bara på en bild medan de andra i bildserien var rätt intetsägande.