SE BILDEN: Herr Klant har framkallat - igen

Så har det då hänt ännu en gång. Jag har sabbat en rulle i framkallningen. Visserligen har jag bara fördärvat fyra rullar på drygt två år så det är tack och lov sällsynt. Men när det väl sker blir man ju bara så jävla trött på sig själv. 

Den här gången lyckades jag som vanligt med något helt nytt (för det sker nämligen alltid på olika sätt varje gång) - jag framkallade rullen två gånger. Ja, ni läste rätt. Jag soppade rullen och när jag sedan skulle hälla i fixet tog jag fel flaska och hällde på framkallare igen. Suck!

Bilderna i det här inlägget är från de enda två negativen som det över huvud taget var möjligt att få fram något ifrån. De flesta rutorna var nämligen så tjocka att skannern inte orkade jobba sig igenom emulsionen ordentligt. Så illa var det alltså. 

Nåväl, det var bara i runda slängar åtta timmars flanerande och fotograferande på stan som gick åt fanders. Nu åker i alla fall negativen i soporna för jag vill verkligen inte bli påmind om eländet. Samtidigt är det upp på hästen igen som gäller. Därför blir det några timmars gatufotande i morgon också bara för detta. 

Förresten så har jag börjat jobba med trettiofemman nu. Planen är att gå närmre och få intimare bilder. Ett annat mål är också att få med många människor i bilderna. Jag har nämligen upptäckt att i de flesta av mina foton är det bara en till tre personer. Det var en lite märklig och småjobbig insikt som jag nu alltså tänker försöka gör något åt. 

SE BILDEN: Så får du ditt analoga fotograferande att funka

Fler och fler fotograferar återigen analogt, det är nog ingen överdrift att påstå. För en del handlar det om en återgång till en välbekant teknik, för andra är det något nytt och obeprövat vilket inte minst märks i de diskussioner som uppstår i kölvattnen av detta ökande intresse.

Framförallt är det den sistnämnda gruppen som stöter på vissa problem. För oerfarna som är inkörda på den digitala tekniken är fallgroparna många. Inte minst hör man ofta talas om nyblivna analogfotografer som sitter och pustar framför gigantiska berg av oframkallade rullar som måste soppas och skannas in.

Men för att det analoga ska funka på ett smidigt sätt krävs delvis ett annat tänk, liksom struktur och rutiner. Att på det digitala viset ösa på med tusentals bilder är inte att rekommendera. Inte heller att vänta med framkallning och skanning allt för länge. Du kan inte låta din dator sköta jobbet medan du själv surplar i dig en kopp kaffe.

Själv framkallar jag därför i regel en film i taget, ibland två. När en rulle är färdigexponerad ser jag helt enkelt till att soppa den relativt omgående. Fördelarna med detta är många. Bland annat så tar det inte mer än en halvtimma ungefär, sedan har jag bra koll på hur färska vätskorna är varje gång jag behöver framkalla.

För att det ska gå så smidigt som möjligt förvarar jag alla nödvändiga prylar i en spann i badrummet. Jag använder också samma sorts film och kemikalier hela tiden för att vara inkörd på framkallningstider och annat. Allt för att jobbet ska gå snabbt och så mycket som möjligt på ren rutin.

För mig är det sedan viktigt att få negativen digitaliserade på direkten. Jag låter därför aldrig färdigframkallade filmer samlas på hög. Att skanna in de bästa bilderna från en rulle tar också en halvtimma i runda slängar. 

I genomsnitt förbrukar jag två filmrullar i månaden vilket förvisso kan vara ganska lite i mångas ögon. Det betyder i alla fall en arbetsinsats på lika många timmar vilket aldrig har känts jobbigt. Jag tror detta är ett av huvudskälen till varför jag har fått det analoga att fungera så bra.

Alltså:

Ös inte på med exponeringar på det digitala sättet

Samla inte exponerade filmer på hög

Framkalla så ofta som möjligt

Skanna in de bästa bilderna på direkten

Ha kemikalier och framkallningsprylar lättåtkomligt

Blanda helst inte olika typer av filmer och kemi

Bilderna i det här inlägget har inget direkt med texten att göra. De är tagna i måndags när jag var på avdelningsmöte i Stockholm och föreställer ett par av mina jobbkollegor - två härliga och begåvade skäggiga män :-) 

Jag tog bilderna som  en test av min Canon Canonet QL17 GIII som jag har tappat så många gånger att jag inte längre var säker på om kameran fungerade som den skulle. Men av resultatet att döma sitter skärpan där den ska och exponeringen är också korrekt. Tycker det ser fint ut för att vara taget på 1/60-dels sekund och bländare 2,8.

Glädjande nog kan jag alltså fortsätta använda denna suveräna lilla kamera.

EDIT: Efter att ha fått en del synpunkter bland kommentarerna vill jag förtydliga att det jag beskriver såklart är mitt sätt att se på saken. Det finns olika metoder och som vanligt gäller det att göra vad som funkar bäst för en själv.

Det sämsta med det analoga är…

Som några av er vet har jag nästan bara plåtat analogt det senaste året. Under den tiden har jag gjort av med närmare femtio rullar film och av dessa har jag lyckats sumpa tre. Tills idag, vill säga. Idag sabbade jag nämligen min fjärde rulle.

De andra tre har jag lyckats förstöra genom att blanda fix i framkallaren, genom att tappa kameran så bakstycket gick upp och genom att av misstag öppna framkallningsdosan. Misstaget jag gjorde idag var att jag använde för gammal framkallare så negativen blev åt skogen för tunna.

Det är alltid lika retfullt när man klantar sig på det här sättet. Om det så bara finns en enda bra bild på hela rullen så är det tillräckligt för att man ska gå omkring med ångest i ett par dagar och svära ve och förbannelse över sig själv. Just nu sörjer jag framförallt bilden här ovanför. 

Kanske är detta det sämsta med att köra analogt. Möjligheterna att klanta sig är betydligt fler än med den digitala tekniken. Det finns nästan oändliga förutsättningar för att det ska kunna gå åt helskotta. Man måste vara skärpt hela vägen tills negativen sitter säkert i pärmen.

Som ni ser orkade jag inte ens ta bort damm och andra skönhetsfel på bilderna. Det spelar liksom ingen roll. Filmen ska ändå åka i soporna nu. Alltså var en hel veckas gatufotande och åtskilliga timmar på stan helt förgäves. Men nejdå, jag är inte bitter...

Om ni har tid över kan ni förresten se den här filmen från en workshop i gatufotografi:

Jag har aldrig varit någon framkallningsfantom

Det finns en del fotografer som nästan är övermänskligt noggranna när de framkallar sina filmer. De mixtrar med tider, spädningar, temperaturer och testar hur olika slags agitering påverkar slutresultatet. Som inte det var nog provar de inte sällan alla slags filmer som de kan hitta också.

Själv har jag anammat filosofin att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Jag kör därför helst med en och samma film hela tiden, framkallad i samma soppa, samma tid, samma agitering. Alltid 20 grader. Varken mer eller mindre.

I det här blogginlägget visar jag dock några bilder från en Ilford PAN F+ som jag hittade i en låda. Den är förmodligen fem, sex år gammal. Egentligen är det ingen film som jag gillar och jag begriper inte varför jag köpte den. Det är ju knappast någon gatufotofilm heller med sin låga känslighet och höga kontrast.

Uppe på det har jag pressat den från ISO 50 till ISO 100 vilket inte rekommenderas eftersom den då blir ännu mera kontrastrik. Jag agiterade därför bara en gång i minuten för att inte riskera att göra saken än värre.

Resultatet blev väl helt okej med tanke på omständigheterna. Eftersom rullen var gammal var jag varken särskilt noga när jag tog bilderna eller när jag framkallade. Negativen blev dessutom lite missfärgade vilket jag antar beror på att filmens bäst före datum är passerat med flera år. 

Jag har en likadan film till som jag ska plåta upp, fast utan att pressa den ett steg. Men sedan tänker jag trots allt gå tillbaka till filmen som jag föredrar allra mest just nu. Idag kom nämligen mina 20 rullar T-MAX 400 från PHOTAX i Nybro - samt en femliterssats XTOL.

Tack ni som tipsade! :-)

Filmen är framkallad 13,5 minuter i D 76 1+1. Agitering en gång i minuten. 

Soppad Fomapan, Arty Farty och Canonet

Igår soppade jag en rulle Fomapan 400 i badrummet igen. 10 minuter i D 76 1+1. Jag har börjat exponerar filmen enligt ISO 300 vilket jag tycker ger bättre negativ. En del menar att filmens ”riktiga” ISO till och med är så lågt som 200 och det verkar inte omöjligt faktiskt.

Tyvärr har min framkallningsdosa som jag köpte på Expert i början av 90-talet börjat läcka. Jodå, en gång i tiden kunde man köpa framkallningsprylar på Expert. De hade både fotopapper, kemikalier och utrustning. Men nu när jag måste köpa en ny blir det till att beställa från Photax i Nybro.

Som vanligt har jag plåtat med min Canonet QL17 som jag köpte innan jul förra året. Jag är fortfarande lika förälskad i denna lilla mätsökare, men såklart har tankarna börjat snurra som säger att jag borde köpa en bättre mätsökare. Canoneten är trots allt lite begränsad.

Men vad ska man investera i då? Jag vill fortfarande inte lägga tiotusentals kronor på en analog mätsökare. Så mycket kommer jag helt enkelt inte att använda den. Ändå vill jag ha en kamera som har utbytbar optik och som är lite träffsäkrare när det kommer till skärpan.

Nåväl, här kommer några av de senaste bilderna. Jag har vågat mig på lite arty farty igen.

No. 1

No. 2

No. 3

No. 4

No. 5

P.S. Jag har jämfört negativen mellan Kodaks svartvita film som framkallas i färgkemi och de rullar som jag har soppat själv. Och det är slående hur finkornig den förstnämnda är i jämförelse. Vad är det som gör att skillnaden blir så stor? Man skulle ju gärna vilja få samma resultat själv.