Jag har aldrig varit någon framkallningsfantom

Det finns en del fotografer som nästan är övermänskligt noggranna när de framkallar sina filmer. De mixtrar med tider, spädningar, temperaturer och testar hur olika slags agitering påverkar slutresultatet. Som inte det var nog provar de inte sällan alla slags filmer som de kan hitta också.

Själv har jag anammat filosofin att det ska vara så enkelt och okomplicerat som möjligt. Jag kör därför helst med en och samma film hela tiden, framkallad i samma soppa, samma tid, samma agitering. Alltid 20 grader. Varken mer eller mindre.

I det här blogginlägget visar jag dock några bilder från en Ilford PAN F+ som jag hittade i en låda. Den är förmodligen fem, sex år gammal. Egentligen är det ingen film som jag gillar och jag begriper inte varför jag köpte den. Det är ju knappast någon gatufotofilm heller med sin låga känslighet och höga kontrast.

Uppe på det har jag pressat den från ISO 50 till ISO 100 vilket inte rekommenderas eftersom den då blir ännu mera kontrastrik. Jag agiterade därför bara en gång i minuten för att inte riskera att göra saken än värre.

Resultatet blev väl helt okej med tanke på omständigheterna. Eftersom rullen var gammal var jag varken särskilt noga när jag tog bilderna eller när jag framkallade. Negativen blev dessutom lite missfärgade vilket jag antar beror på att filmens bäst före datum är passerat med flera år. 

Jag har en likadan film till som jag ska plåta upp, fast utan att pressa den ett steg. Men sedan tänker jag trots allt gå tillbaka till filmen som jag föredrar allra mest just nu. Idag kom nämligen mina 20 rullar T-MAX 400 från PHOTAX i Nybro - samt en femliterssats XTOL.

Tack ni som tipsade! :-)

Filmen är framkallad 13,5 minuter i D 76 1+1. Agitering en gång i minuten. 

Kan en riktig gatufotograf fråga om lov?

Gatufotografin är omgärdad av diverse förhållningsregler och uppförandekoder som ofta debatteras bland utövarna. Inte minst är det ett hett ämne här på fotosidan där mängder med bloggposter och foruminlägg avhandlar saken.

Den kanske allra djupast rotade regeln inom gatufotografin är att man aldrig frågar om lov eller pratar med de människor som man fotograferar. Detta eftersom du då riskerar att förstöra situationen och därmed gå miste om bilden.  

Jag tillhör dom som inte håller med om det resonemanget. Tvärtom anser jag att det förvånansvärt ofta går att fråga om lov utan att man för den sakens skull sabbar sina möjligheter. Ja, att det till och med innebär att man kan ta bättre bilder i många fall.

För om du frågar om lov har du visat respekt för människorna du vill avbilda. Något som innebär att du kan gå närmre och att du kan jobba med motivet en längre stund än vad som annars hade varit möjligt. Det känns också betydligt bättre efteråt för dig själv som fotograf. Du lämnar inga undrande och irriterade medmänniskor efter dig. 

Jag har upptäckt att det är fullt möjligt att jobba så här utan att förstöra det som är äkta och oarrangerat. Så länge jag inte börjar regissera människor och styra upp en scen anser jag också att dessa bilder är lika mycket gatufoto som allt annat. Det jag har avbildat är ju något som har spontanuppstått på gatan och som är det verkliga offentliga livet.  

Att fråga om lov måste heller inte alltid betyda att man går fram och pratar med människor. Det kan räcka med ett tyst medgivande genom ögonkontakt, att situationen är sådan att ingen bryr sig om du fotograferar, eller att man pekar på sin kamera och får ett nickande ja som svar.

Självklart betyder inte detta att det alltid går att fråga om lov när man gatufotar, det är jag mycket väl medveten om. I vissa fall är den enda möjligheten att skjuta först och svara på eventuella frågor i efterhand. Men det är faktiskt möjligt betydligt oftare än vad säkert många tror.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit idag med min Canonet QL17. Filmen som jag har använt är en TRI-X 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad i 8 minuter och 30 sekunder i D 76 1+1. 

Personligen gillar jag inte riktigt TRI-X. Jag tycker resultatet blir för ruffigt och korning. Det kan bero på min skanner, men jag tycker jag får avsevärt bättre resultat med T-MAX 400. Så jag ska återgå till den filmen.

Jag skulle dessutom vilja hitta en annan framkallare än D 76, en som man kan blanda till precis när man behöver den. Jag tar tacksamt emot tips. 

Och så allra sist ett renodlad gatufotoportätt.

Just nu är jag en avslagen gatufotograf

Den senaste tiden har mitt gatuplåtande här i Karlskrona gått lite i stå. Jag får liksom inte till det enligt mig själv. Hur mycket jag än vankar gata upp och gata ner så blir det få bilder som jag är riktigt nöjd med.

Mycket beror på att jag försöker undvika att upprepa mig själv allt för mycket. Ändå är det just det jag gör – upprepar mig. Något som resulterar i en hel del bilder på folk som sitter på bänkar eller liknande och äter, läser, pratar i telefon, och så vidare.

Samtidigt måste jag bara acceptera att jag bor i en småstad. Så här ser det faktiskt ut i en mindre svensk stad. Storstädernas pulserande gatuliv, excentriska personligheter och föränderliga scenerier finns inte på samma sätt. Det händer inte alltid så mycket, i ärlighetens namn.

Men jag vill ändå att mina gatufotobilder ska vara mer än så. Att åtminstone några av dom ska innehålla ett fångat ögonblick som har det där lilla extra, alternativt en stark komposition som lyfter bilden. Eller båda delar. Ja, kryddan som gör en gatufotobild till just en gatufotobild och inte bara en dokumentärbild.

Det är också extremt lätt att tappa den fotografiska nerven när man ägnar sig åt gatufotograferandets ädla konst. Den kräver nämligen att man regelbundet är ute och rör sig i stadsmiljön med sinnena på helspänn. Och det är väl knappast där jag befinner mig just nu. Snarare är jag lite lagom avslagen och semesterledig. 

Här kommer i alla fall några bilder från den senaste rullen som har gått genom min Canonet QL17. En T-MAX 100 pressad ett och ett halvt steg. Av misstag.

Jakten på den rätta filmkänslan

Egentligen är det ganska fånigt på något sätt. Det vill säga att man tar bilder med sin digitalkamera och sedan gör allt för att de ska se analoga ut. Då kunde man ju lika gärna ha fotat med film från allra första början och sluppit denna omväg för att nå önskat resultat.

Ändå är detta något jag ägnar mig åt just nu och den främsta anledningen är mitt gatufotoprojekt som jag håller på med. De allra flesta av bilderna som jag har klämt av så här långt är nämligen plåtade med min analoga Canonet QL17, samtidigt har jag flera bilder som jag har tagit med min Fujifilm X100 som jag är riktigt nöjd med.

För att bilderna inte ska upplevas som allt för olika försöker jag därför få dom att likna varandra så mycket som möjligt till karaktären. Något jag tycker är ganska viktigt eftersom jag planerar att göra en bok och en mindre utställning om jag får ihop tillräckligt många bilder som jag är nöjd med.

I detta inlägg kan ni se några testraketer där jag har jobbat i Lightroom för att försöka skapa en analog känsla. Jag tycker dock inte att jag har nått riktigt ända fram. Det är inte minst lätt att man drar på med för mycket fejkkorn, har jag märkt. Dessutom är det alldeles för lätt att man sotar igen skuggpartierna i de digitala versionerna.  

För övrigt är bilderna från Gnistans årliga loppmarknad. En publikdragare här i Blekinge som också kan vara ett kul tillfälle för oss som gillar att fota människor.

Förstår någon vad vi fotonördar håller på med?

Alla som på allvar fördjupar sig i ett ämne hamnar förr eller senare vid en punkt där de blir mer eller mindre obegripliga för omgivningen. Det upptäckte jag ganska snabbt när jag började fotografera i tonåren. Ju mer jag utvecklades, ju mindre förstod "vanliga människor" vad jag höll på med.

Detta faktum har återgen gjort sig påmint de senaste dagarna när jag i olika sammanhang har visat upp mina bilder. Det började med att jag visade min bok från Paris för mina stackars arma föräldrar. De såg ut som två fågelholkar. I deras ögon var det förmodligen en ganska dålig bok.

Samma reaktioner har jag fått från några vänner när det gäller mina gatufotobilder. De förstår helt enkelt inte vad jag vill säga med bilderna som enligt dom bara är människor på stan som gör helt vanliga saker. Det är väl inget att fotografera, tycker vännerna.

Fenomenet är förvisso högst normalt och inget konstigt i sig. Ju mer du lär dig om en specifik sak och ju duktigare du blir, desto mer uppskattar du värden som andra inte förstår. Fråga vilken vinkännare eller konstvetare som helst om den saken.

Men, det är ändå en tankeställare på något sätt. Hur obegriplig och insnöad kan man bli innan man börjar förlora på det? Och är det ens möjligt att undvika den här processen? Eller är det en ostoppbar utveckling hos en själv som inte går att vända? Och vill man förresten att den ska vända?

Jag har inga svar. Så här kommer istället en bunt bilder av det lite mer abstrakta slaget. Den typen av bilder som mina föräldrar över huvud taget inte ser något värde i.