Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?

Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.

Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?

Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget.  Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.

Vad har jag då för täckning för detta påstående?

Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.

Betänk följande:

1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?

2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?

3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?

4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?

5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?

6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?

Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:

1. Jag har aldrig sett någon, har du?

2. Personligen föredrar jag bilder på papper.

3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.

4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.

5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.

6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.

Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt  förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.

Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.

Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.

Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?

Olika kulturer på gatan

När jag spanade in mina senaste gatufotobilder nyss så upptäckte jag en spännande grej. Utan att ha tänkt på det har jag dokumenterat flera olika kulturella yttringar. Människor som på skilda sätt signalerar sin grupptillhörighet.

Det där är något som man kanske inte alltid tänker på i sin vardag. Det vill säga hur allt detta ständigt finns där runtomkring en. Oftast lunkar man liksom bara på i sin lilla bubbla och ser inte hur olika slags kulturer lever sida vid sida.

Man tror också att man måste åka långt iväg för att hitta det här. Men det behövs ju faktiskt inte alltid. Bilderna i den här bloggposten är ju till exempel tagna i min hemstad Karlskrona. Det enda jag behövde göra var att ge mig ut på gatorna med min kamera.

Upptäckten gjorde mig faktiskt lite sporrad. Kanske finns det ett tema här som man kan jobba vidare med. Jag ska fundera lite på det...

Tillägg: Jag har använt min Fujifim X100 i en vecka nu med den nya uppdateringen. Och jag måste nog säga att kameran är betydligt stabilare och bättre än innan. Det är gjädjande att Fuji lyssnade på kritiken. Något som har gjort en redan riktigt bra kamera helt suverän.

Hur hård ska man vara mot folk som snor ens bilder?

Häromkvällen satt jag och sökte på google efter mina egna bilder vilket jag gör ibland. Det kan möjligen verka lite egocentriskt, men det är förvånansvärt roande att se var ens kära alster dyker upp i för slags sammanhang.

För så är det ju när man har tagit steget och lagt ut sina bilder på det världsomspännande nätet. Man får helt enkelt ta smällen att man förlorar kontrollen ganska ordentligt över sina bilder. Just därför lägger jag aldrig ut högupplösta filer på webben.

Populär bild hos diverse bloggande tjejer.

Nåväl, när jag sökte på mina bilder så hittade jag en bunt bloggtjejer som hade snott några bilder vilket inte är första gången. Det gör mig inget. Visserligen hade det varit kul om de hade talat om varifrån de tagit bilderna, men sådana småsaker orkar jag inte bry mig om.

En av de bilder som jag hittade på en indisk blogg.

På gränsen till att jag ska bry mig är dock en indisk blogg som har använt några av mina bilder. Jag försökte ta reda på vad bloggen handlar om men det var lättare sagt än gjort. Det verkar vara en slags gratis informations- och/eller utbildningsblogg för boende i Kalyan City, men jag vet inte säkert. Så här står det på deras blogg (jag tog mig friheten att kopiera deras copyrightade text):

“Welcome to Kalyan City Life blog, a free quality source of unique informative articles and our sole online destination to share vivid memories of life.”

Förklara gärna den som begriper! :-)

Blogginnehavarna hade i alla fall varit snälla nog och skrivit mitt namn och hänvisat till min Flickr, så jag får se hur jag ska göra. Fakturera eller inte fakturera – det är frågan! :-)

Den här bilden tyckte redaktionen på Tendens i P1 att dom kunde ta.

Över gränsen är däremot Sveriges Radio som har snott en bild och lagt den på sin hemsida för programmet Tendens i P1. Jag betalar avgift för att få lyssna på Sveriges Radio och då ska Sveriges Radio betala avgift för att använda min bild. Så enkelt är det.  

Fast ofta tycker jag att det är ganska knepigt att bestämma hur man ska göra när andra använder ens bilder på det här sättet. Många gånger sker det på grund av okunskap och då känns det inte rätt att skicka en saltad faktura bara för att man kan.

Jag försöker därför hellre fria än fälla. Speciellt om det är små företag eller privatpersoner. Då ser jag det snarare som lite marknadsföring för min egen del - och en möjlighet att skapa goodwill. Fast alla fotografer håller förmodligen inte med om den filosofin. 

Min Parisbok har kommit - Blurb levererar

Det gick mycket snabbare än vad jag trodde att få fotoboken från Blurb. Jag beställde den förra tisdagen och idag levererades den med budbil och allting. Åtta dagar tog det alltså att få boken tryckt och skeppad från amerikat.  

Jag har aldrig gjort en fotobok tidigare och har därför varit lite lagom förväntansfull. Och jag måste säga att boken blev mycket, mycket bra i mina ögon. Bilderna blev väldigt snygga helt enkelt och det vara bara några ytterst små detaljer som inte var 100 procent.

Faktum är att jag blev lite taggad av detta och jag ska nog försöka göra fler fotoböcker framöver. Dels är det väldigt kul att se sina bilder i tryck och inte bara på dataskärmen, sedan är det ju faktiskt så att det inte är helt fel att ha sina bilder på papper som en rent fysisk backup.

En reflektion som man alltid gör i sådana här sammanhang är också hur förlåtande printar och tryckta bilder är. Därför borde kanske dom som har som hobby att fingranska sina bilder på dataskärmen i 500 procents förstoring, för att sedan hamna i slutsatsen att deras nya kamera är värdelös, testa att göra en fotobok. Det hade nog varit nyttigt.   
 

Slutligen. Inte bara är samtliga bilder i boken tagna med Fujifilm X100, filmen ovan är dessutom gjord med kameran. Inte dåligt, eller hur! ;-)

Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…