Förstår någon vad vi fotonördar håller på med?

Alla som på allvar fördjupar sig i ett ämne hamnar förr eller senare vid en punkt där de blir mer eller mindre obegripliga för omgivningen. Det upptäckte jag ganska snabbt när jag började fotografera i tonåren. Ju mer jag utvecklades, ju mindre förstod "vanliga människor" vad jag höll på med.

Detta faktum har återgen gjort sig påmint de senaste dagarna när jag i olika sammanhang har visat upp mina bilder. Det började med att jag visade min bok från Paris för mina stackars arma föräldrar. De såg ut som två fågelholkar. I deras ögon var det förmodligen en ganska dålig bok.

Samma reaktioner har jag fått från några vänner när det gäller mina gatufotobilder. De förstår helt enkelt inte vad jag vill säga med bilderna som enligt dom bara är människor på stan som gör helt vanliga saker. Det är väl inget att fotografera, tycker vännerna.

Fenomenet är förvisso högst normalt och inget konstigt i sig. Ju mer du lär dig om en specifik sak och ju duktigare du blir, desto mer uppskattar du värden som andra inte förstår. Fråga vilken vinkännare eller konstvetare som helst om den saken.

Men, det är ändå en tankeställare på något sätt. Hur obegriplig och insnöad kan man bli innan man börjar förlora på det? Och är det ens möjligt att undvika den här processen? Eller är det en ostoppbar utveckling hos en själv som inte går att vända? Och vill man förresten att den ska vända?

Jag har inga svar. Så här kommer istället en bunt bilder av det lite mer abstrakta slaget. Den typen av bilder som mina föräldrar över huvud taget inte ser något värde i. 

Bilder, bilder, bilder - blir det för många?

Idag gick jag till frissan.

Intresseföreningen antecknar.

Hursomhelst så brukar man kunna sitta och fundera en stund medan man blir klippt. I alla fall om man har en sammanbiten och målmedveten frisör som inte säger så mycket. Vilket jag turligt nog hade.

Det jag tänkte på medan två månaders ragg försvann från skalpen var hur fantastiskt det är med internet. Det är så lätt att få sina bilder publicerade, sedda och kommenterade nu för tiden. Samtidigt slog det mig att det även finns flera nackdelar med detta. Inte minst det ständiga behovet av uppdateringar som webben skapar.

Jag läste ett uttalande i en fototidning för många år sedan. Det var en fotograf som blev intervjuad. Jag kommer tyvärr inte ihåg vem, men han sa något i stil med: ”skillnaden mellan proffs och amatörer är att proffsen aldrig visar sina dåliga bilder”.

Det ligger en hel del i det konstaterandet tycker jag. Att som fotograf tänka efter och verkligen bara visa sina bästa bilder är nog inte så dumt om man värnar om sitt personliga varumärke. Precis som att en affär inte visar upp dåliga produkter borde inte en fotograf visa upp dåliga bilder.

Men det kan vara ganska svårt i dagens läge när omgivningen förväntar sig ständiga uppdateringar. Något som innebär att många publicerar halvdana bilder bara för att kunna skriva ett blogginlägg eller få reaktioner på flickr. Det är också allt för lätt att utan eftertanke ösa upp bilder på webben. Tekniken rent av uppmanar till det med digitalkameror, datorer och bredband. 

Jag funderar därför på om jag inte ska bli lite mera restriktiv i fortsättningen och faktiskt hålla igen något. Kanske också rensa upp bland alla mina bilder på nätet och snygga till min framtoning helt enkelt. Det är nog inte så dumt egentligen.

Nåväl. Bilderna i denna bloggpost är tagna med min Canonet QL17. Jag blev lite sugen på att fota analogt igen. Den här gången gick framkallningen utmärkt och helt utan tragiska incidenter. 

Å så ett par bilder från det underbart fina semestervädret som vi har här i Karlskrona. Det är knappast någon riskt att man bränner sig i solen...

Hotfulla svarta kuvert och långfilmsinspelning

Häromdagen trillade ett stort svart kuvert ner genom brevinkastet. Svarta kuvert är förvånansvärt obehagliga att få, så det var inte utan att jag blev lite fundersam. Vad var nu detta? Hade jag gjort något dumt? Glömt att betala en viktig faktura? Kanske var det från Hells Angels Inkasso AB! 

Men, det visade sig vara något mycket trevligare, nämligen en specialinbjudan till premiären av en ny svensk långfilm med efterföljande mingel och festligheter. Eftersom jag knappast brukar få den sortens inbjudningar stup i kvarten blev jag såklart väldigt glad.

Filmen heter Försvunnen och är gjord av min gode vän Mattias Olsson och hans kollega Henrik JP Åkesson. Två driftiga killar som har skrapat ihop både pengar och några av Sveriges främsta skådespelare till sin allra första långfilm - en psykologisk actionthriller med Sofia Ledarp, Kjell Bergqvist och Björn Kjellman i huvudrollerna. 

Själv besökte jag inspelningsplatsen i skogarna norr om Karlskrona ett par gånger förra året. Bland annat en eftermiddag när några dramatiska scener skulle spelas in. Gevärsskott och desperata skrik ekade mellan tallarna och även om jag visste att det var skådespeleri var det faktiskt både påträngande och obehagligt.

Jag märkte då att det är ganska speciellt att fotografera under en filminspelning. Man måste vara väldigt vaksam så man inte stör eller klampar in med sin kamera i ett känsligt läge. Framförallt går det i regel inte att fotografera under tagning eftersom stillbildskamerans slammer riskerar att fångas upp av mikrofonerna - plus en massa andra missljud som en fotograf i vilt tillstånd kan generera. 

Detta kan i ärlighetens namn vara lite smått frustrerande eftersom det är då det händer saker som är bildmässiga. Men som så ofta när man är ute på uppdrag och fotograferar handlar en stor del av jobbet om att anpassa sig till rådande omständigheter och utifrån dessa försöka göra en så bra insats som möjligt. 

Mattias Olsson (närmast kameran) och Henrik JP Åkesson diskuterar en scen med Björn Kjellman och Sofia Ledarp. 

Filmaren Erik Molberg-Hansen justerar RED-kameran. En riktig dyrgrip.

Ljudkille och tallar i skön harmoni.

Sofia Ledarp tar igen sig efter en intensiv scen.

Björn Kjellman väntar på att få göra en insats.

Filmen spelades in i september, så det var lite småkyligt emellanåt.

Många ville se hur tagningarna blev. 

Henrik och Mattias kollar på Erik Molberg-Hansens filmbilder. 

Björn Kjellman värmer upp. 

F17 i Kallinge lånade ut en av sina helikoptrar till slutscenen.

Även under förhållandevis små filminspelningar krävs det en hel del folk för att allt ska funka.

Sofia Ledarp är nöjd trots sitt härjade utseende. 

Vad var det Kjell Bergqvist visade på sin ajfåån egentligen?

Filmklappan på en mossbeväxt sten i skogen. 

Försvunnen handlar om en ung kvinna som är på väg från Karlskrona med sitt flyttlass. Snart märker kvinnan att hon är förföljd, men innan hon hinner reagera förvandlas hennes liv till en desperat kamp på liv och död. 

Filmen har premiär den 26 augusti. 

Varför är det så svårt att välja ut sina bästa bilder?

Den här bilden är nog en av de bästa som jag har tagit under de senaste åren enligt mig själv.  Ett enkelt och avskalat porträtt som har både innehåll, komposition och känsla. 

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag ska sätta ihop en portfolio av något slag. Då snackar jag inte i första hand om en portfolio på webben - utan antingen en bildmapp med riktigt fina printar, eller varför inte en snygg bok.

Men varje gång jag funderar på saken så kör jag mer eller mindre fast omedelbart. Jag klarar helt enkelt inte av att välja ut mina bästa bilder. Foton som jag ena dagen tycker är helgjutna känns trista och förutsägbara nästa dag. Så av ren frustration ger jag alltid upp inom ett par dagar.

Ibland önskar jag att jag hade en personlig redaktör av något slag som kunde hjälpa mig att gå igenom mina bilder och sätta ihop en riktigt bra portfolio. En person som kunde hitta en linje bland alla dessa motiv och se på saken med friska och oförstörda ögon. Det hade varit förbaskat kul.

Varför ska man då ha en portfolio, kanske någon undrar. Tja, det är såklart ingen nödvändighet. Men jag tror det kan vara väldigt vettigt för ens egen del som fotograf. Det handlar nog om att sammanställa sin fotografiska gärning och om att få en slags överblick över sitt eget fotograferande.

Samtidigt kan en portfolio säkert vara bra om man vill analysera och utvärdera sin personliga fotografiska stil. För den borde rimligen framträda ganska tydligt i en portfolio. Hur som helst, i denna bloggpost har jag sammanställt en liten miniportfolio. Fast i morgon har jag säkert redan ändrat mig…

Ännu ett porträtt som jag verkligen gillar. Återigen på grund av enkelheten och direktheten.

Den här bilden återkommer jag ofta till. Förmodligen är det bildens öppna och poetiska anslag som gör att jag gillar den.

Jag märker att det blir många bilder på människor. Så där finns uppenbarligen något som ständigt återkommer. 

Fråga mig inte vad det är som jag gillar med den här bilden - jag har nämligen inget riktig bra svar. Men jag gillar den.

Den här bilden uppskattar jag på grund av komplexiteten i kompositionen och för att det händer flera saker samtidigt.

Ett av mina gatufotoporträtt. Jag är nöjd med nästan alla. Men här tyckte jag att jag hittade något i kvinnans hår som går igen i klottret.

Ännu ett gatufotoporträtt. En modern version av fiskaregubben - eller något sådant. 

Glad tant med motsträvig hund. Två skäl till varför jag väljer den här bilden. 

En bild som jag tycker har humor. Därför gillar jag den.

En lite bisarr bild på något sätt. Kanske borde den inte få vara med. Men just den här gången får den vara med.  

Avslutningsvis ännu ett enkelt porträtt.

Tja, vad säger man? Är detta några av mina bästa bilder? När jag tittar på dom nu så tvekar jag redan. Men när jag sammanställde bilderna så upptäckte jag i alla fall några intressanta saker. Bland annat att jag framförallt tycks gilla mina porträtt och mina gatufotobilder - och då speciellt de som är tagna rakt på och som är relativt enkelt uppbyggda. Men jag märkte också att jag föredrog mina analoga svartvita bilder!

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta. För det kan egentligen bara bero på att jag är inne i en sådan fas just nu. Eller också finns det något där som är viktigt för mig. 

Fan - nu har jag verkligen ställt till det för mig själv...

Ny framkallningsdosa - ändå gick det åt...

Här kommer ett videoinlägg i bloggen. Jag tänkte det kunde vara kul att testa.

För er som spanar in filmen ovan kan jag säga att jag klantade mig en del och gjorde värsta nybörjarmisstaget när jag skulle förväta filmen. Jag ÖPPNADE DOSAN!!!!!!!!!!!

Ja, ni läste rätt. Av någon helt oförklarlig anledning skruvade jag av locket och öppnade dosan. I samma ögonblick som jag såg spiralen hörde jag ett skrik inombords som sa ungefär: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!! 

Ja, vad säger man. Kanske hade jag fått solsting, vad vet jag. Här under kan ni i alla fall se några bilder från rullen. Man kan tydlig se att filmen är ljusskadad. Men det gör faktiskt inte så mycket. Faktum är att det nästan tillför något.

Den här gången var oturen helt enkelt på min sida, så att säga... 

Som ni kan se har jag kört med råkant också. Det känns skönt. För övrigt är det T-MAX 400 exponerad enligt ISO 300, framkallad 8 minuter och 45 sekunder i D 76 1+1.