Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?
Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.
Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?
Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget. Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.
Vad har jag då för täckning för detta påstående?
Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.
Betänk följande:
1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?
2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?
3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?
4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?
5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?
6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?
Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:
1. Jag har aldrig sett någon, har du?
2. Personligen föredrar jag bilder på papper.
3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.
4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.
5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.
6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.
Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.
Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.
Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.
Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?
Jag antar att du framförallt pratar om "konstfotografer". Stockfotografer blir nog mest kända av webben tror jag och tro mig, det finns väldigt framgångsrika sådana.
Själv är jag kluven till hur framtiden ser ut och vilket format som kommer att fungera. Böcker kommer säkert alltid finnas dock så tror jag faktiskt att nätet tar över vare sig vi vill eller ej.
Jag är 33 år gammal och har fotograferat på allvar i drygt ett halvår. Jag har aldrig sett mina bilder på papper och de fotoböcker jag äger (två stycken) har jag fått i present. Samtidigt så vill jag ju gärna printa mina bilder, men det blir liksom aldrig av.
Jag tvivlar även på att någon skulle vilja se dem printade och att någon skulle komma på just min
utställning.
Om Flickr är till för fotonördar så är nog fotoböcker till för fotonördar x 100. Utgivna fotoböcker finns på några få internetboklådor eller på antikvariat. De stora och etablerade boklådorna har nästan inga fotoböcker alls.
Vare sig vi vill eller inte så är nog internet (eller det framtida elektriska kommunikationsmedlet) framtiden.
Skojar bara! ;-)
Jag tänker nog främst på fotografer som vill etablera sig som exempelvis dokumentär- och reportagefotografer, modefotografer, resefotografer, eller för all del konstfotografer. Alltså mer traditionella grenar inom fotografin.
Stockfoto är en så totalt annan nisch, anser jag. Där gäller helt andra spelregler.
Angående framtiden så trodde man länge i reklambranschen att nätet skulle slå ut tevereklam och reklam i tidningar. Det har dock inte hänt. Fortfarande är den traditionella reklamen effektivast när man gör mätningar.
Så bara för att ett nytt medium kommer behöver det inte alltid betyda döden för de som redan finns.
På internet är det svårt. Allt är ju gratis där och du får aldrig någon bekräftelse liksom och det är som du säger att man riskerar att drunkna i bildflödet. Herregud, jag har varit aktiv i ett halvår och har haft 47000 träffar på flickr, men inte fan är jag känd för det.
Med det sagt så tror jag ändå att fotografi kommer att ändras ännu mer och bli mer elektroniskt. Folk kanske inte kommer vilja köpa en hel bok utan bara några av dina bilder. Jämför processen med nedladdning av musik idag.
Musiknedladdning har inte dödat skivförsäljningen...helt....än.
Ja Dawid, jag tror också att böcker kommer att finnas så länge vi och troligen även våra barnbarn lever, men nätet kommer att spela en stor roll för böckerna. Mellanhänderna, alltså bokförlagen, är nog dödsdämda i nuvande tappning. JKEJ har ju provat "print on demand", alltså producerat en bok helt utan de där mellanhänderna, å jag förmodar att det gick alldelens utmärkt.
Ja, det är stor skillnad mellan stock-fotografer och dokumentär, mode, konst och uppdragsfotografer, än mer så om vi talar specifikt microstock. För t ex. en bröllopsfotograf eller än mer en konstfotograf så är ju den där detaljen om att skaffa sig ett namn absolut grundläggande, medan stock-fotografen kan verka i det fördolda. Men vad gäller resefoto.. här har du en intervju med en som slutade sitt jobb som advokat 2006 och sedan dess livnärt sig konstant på resande fot som resefotograf, dessutom till råga på allt genom microstock:
http://www.microstockdiaries.com/traveling-the-world-with-microstock.html
Idag har ju dessutom allt fler microstockbyråer börjat ta emot "editorial content" (redaktionellt användande) och även filmklipp. Microstock har alltså så smått börjat klampa in på dokumentär och nyhetsfotografins område också. Ovsett vilket foto man riktar in sig på, så är nätet både en kanal för kommunikation men beroende på området även en kanal för distribution.
I jämförelsen med musik och skivbolag så är det samma utveckling. Det har faktiskt gått mer än 10 år sedan fildelningen blev global och Napster gjorde sitt intåg. Men redan på kassettbandens 80-tal så skrek industrin om artisternas snara död. Mellanhänderna som profiterar på artister har alltid låtit så här. Men faktum är, en artists största problem har aldrig varit hur denne skall få betalt, det stora hotet har alltid bestått i att förbli okänd. Internet är ur den aspekten en möjlighet, inte ett hot. Detta då sett till den kreative, för de profiterande mellanhänderna som tar det mesta och lämnar smuloor till den kreative, så är internet det största hotet någonsin, det är därför de använder det känslomässiga arguemntet kring den svältande artisten. Att sedan fösäljningen av CD skivor dalar är inte konstigare än att det sälgs väldigt lite vinylskivor idag, utvecklignen har faktiskt gått vidare, vi är inte kvar på 80-talet.
Jag tror att fotografin i stort kan skatta sig lycklig över att fotografin _inte_ företrätts av multinationella koncerner som sprungit hos politiker och krävt nya lagar. Det blev oroligt i leden när microstock-byråerna började dyka upp, men detta var bara en naturlig marknadsreaktion på de nya möjligheterna, idag är det inte bara utbudet som exploderat, det har även efterfrågan gjort. Tänk bara på alla bloggar där folk publicerar sig, sina tankar, texter osv.. idag är det inte bara reklambyråer som köper bilder, även privatpersoner gör det. Å tro mig, antalet privatpersoner som köper bilder är enormt många fler än reklambyråer. Detta är strålande exempel på "long tail". Sammantaget är den långa svansen långt mer värdefull än den exlusiva toppen.
Angående de fotogenrer som jag nämnde i mitt svar till Dawid så formulerade jag mig väl hastigt. För bland annat resefotografer, modefotografer och även i viss mån bröllopsfotografer så gäller lite andra spelregler. Även om jag tror att även dessa fotografer kan dra nytta av att göra böcker och utställningar.
Men det hade ändå varit kul att ha något alldeles eget vid sidan av. Att man är något mer än bara sitt vanliga yrke - om du förstår vad jag menar.
För mig som betraktare kvittar det. Men framför datorskärmen slipper jag betala, slipper slåss med andra besökare och kan själv leta upp det jag gillar. Jag har hittills inte "läst" någon fotobok som fångat mitt intresse nämnvärt faktiskt. Och aldrig har de varit ens i närheten av att vara värda sina ofta fånigt höga priser.
Angående bilder på papper eller på skärm så är det kanske en vanesak. Själv började jag plåta innan datorerna och digitalkamerorna tog över. Så jag stod rätt mycket i mörkrummet under flera år och lärde mig uppskatta riktigt fina fotokopior.
Jag får därför ut väldigt mycket mer av en snygg print/papperskopia än av en bild på datorskärmen. Det är en större upplevelse - som jag skrev ovan.
Men visst, numera tittar man ju främst på bilder på skärmen.
Det är svårare att bli upptäckt i dag, helt klart, av två stora anledningar,
dels finns det för mycket bilder, dels så finns det för många "fotografer"! ;)
Läst nyss om utsikterna för fotografyrket, så glöm det!
Och den bästa kanalen, om man vill sälja bilder eller sälja sig själv som fotograf,
det är att visa upp sig på ett smart sätt! Och det smarta sättet måste man tänka ut själv, å inte göra som alla andra! ;)
Men har man något unikt att sälja, så kan såklart både facebook och flickr funka som infokanal,
men det är för ytterst få fotografer, som har unika bilder.
Kontakter e också bra! Det är nog det bästa! Som när man skall söka vanligt jobb!
Tror utställningar i en bra lokal och böcker e bra!
För en bildköpare alltså!
Lycka till! :)
B)
Kontakter håller jag verkligen med om. Att nätverka i verkligheten är det överlägset bästa.
Jag ingår i Gnesta Konstrunda som anordnas varje år,
och blir litet lokalt "känd" på så sätt,
är även litet "känd" i kommunen vad gäller bilder till turistbrochyrer,
tror det kan vara en bra startpunkt för lokala fotografer! :)
Se´n kanske världsberömmelsen kommer om det här går bra! :)
/B
Eller kanske det räcker med att klistra lappar på stan? Webben tror jag inte så mycket på i alla fall.
Ha det gott! /Thomas
Annars är det du skriver faktiskt ganska kul att fundera över. Skulle man lika gärna kunna satsa pengarna på en massiv reklamkampanj och genom detta nå omedelbar framgång? Jag vet inte. Kanske.
Kända fotografer har alltid släppt böcker, det ligger naturligt då de redan är etablerade och har förutsättningarna redan där.
Jag jobbar med webben och sociala medier varje dag - och jag kan säga följande: det är extremt svårt, ja nästan omöjligt, att göra sig ett namn enbart genom att agera i sociala medier. Jag skulle vilja säga att sociala medier är hypat och överskattat i just det sammanhanget. Och jag tänker nog skriva ännu ett blogginlägg om hur jag tänker kring det.
Visst finns det ett fåtal som har lyckats, men dom är lätträknade. Det krävs väldigt mycket engagemang och att du lägger ner rejält med tid. Och precis som jag skriver i bloggposten så är det främst bland andra fotografer du blir uppmärksammad. Så antalet ögon som tittar spelar inte någon roll om det är fel ögon. Inga kultursidor kommer att recensera din fotoblogg.
Ditt uttalande ser jag lite som när Bill Gates myntade att 512k skulle vara bra nog eller när Digitals VD på 70 talet ifrågasatte ifall människor skulle behöva datorer. Klart att böcker och utställningar kommer att vara mer "exklusiva" än en fotoblogg eller en hemsida men det handlar om tillgänglighet. Den framtida fotograf som inte är tillgänglig via webben kommer inte ha en chans när nya generationer som växt upp med sociala medier och webben blir vuxna.
Just nu är vi i en övergångsfas mellan den gamla analoga världen till den nya digitala, det kommer ta åtskilliga år innan den analoga världen tonas ner, böcker och utställningar hör till dem sociala vardagen för oss alla och därför kommer de inte att försvinna i första taget men de digitala böckerna och de digitala utställningarna kommer att dominera.
För att nå ut måste du använda dig av webben men för att få någon form av kredit för det du gör kommer utställningar och böcker så klart att dominera ett tag till.
Men jag ska skriva ett nytt blogginlägg inom några dagar och förklara vidare…
För att bli ett "household name" måste en fotograf framför allt hitta ett ämne som intresserar allmänheten. För vad har Lennart Nilsson, Mattias Klum, Christer Strömholm och Bingo Rimér gemensamt? De visar oss saker som är svårtillgängliga och intressanta för många (medicin, sällsynta djur, transvestiter på 50- och 60-talet samt nakna kvinnor). Detta kombinerat med bra marknadsföringsberättelser, så att vi minns något om de här personerna, är receptet för att bli verkligt känd.
Kvaliteten på bilderna är inte oväsentlig, men underordnad.
För att bli erkänd i fotokännarkretsar gäller andra principer.
Det sista du skriver tycker jag för övrigt är väldigt intressant eftersom det är en slutsats som också jag har dragit:
”…// Detta kombinerat med bra marknadsföringsberättelser, så att vi minns något om de här personerna, är receptet för att bli verkligt känd. Kvaliteten på bilderna är inte oväsentlig, men underordnad. För att bli erkänd i fotokännarkretsar gäller andra principer."
Visst, det är lite som ett gift och det är samtidigt rätt kul, men jag lägger inte alls ner lika mycket tid på dessa saker längre utan det blir mer spontant.
Jag lovade mig själv i höstas, då jag för övrigt var pappaledig och hade lite mer tid över att tänka på såna här saker, att jag skulle starta en blogg och jag tyckte att jag var rätt ensam om min inriktning osv. Jag har fortfarande inte startat den. :)
Det beror nog dels på att jag har höga krav på både bild och text och inte vill slänga ut något dussininlägg.
Nu har jag kommit fram till att jag ska starta den ändå, men det kommer bli inlägg när jag själv känner för att jag har något vettigt att komma med, så det återstår att se hur ofta det blir. :)
Jag tror förresten vi har träffats på några olika svenska racerbanor för ett par år sedan, du filmar också eller hur?
Ja, det är många som propagerar på att man ska lägga ner oceaner av tid på nätet. Och visst har det sina förtjänster. Inte minst kan det vara ganska kul att blogga och ha bilder på flickr eller fotosidan. Det har jag ju själv! :-)
Men det finns också en hype kring nätet där man allt för lätt överskattar potentialen, anser jag. Inte minst i sociala medier.
Det tål att tänkas på.
Vi människor är nog funtade så. Vi uppskattar det som vi kan ta till oss med alla våra sinnen mer.
//Chasid
Men visst! Det går absolut att lyckas på nätet. Jag tycker du gör helt rätt dessutom. Du vänder dig direkt mot potentiella uppdragsgivare och personer som kan ge dig jobb och/eller påverka dina möjligheter på olika sätt (om jag har fattat det rätt).
Däremot är flickr och fejjan ganska poänglöst att lägga krut på. Jag ska skriva ett blogginlägg inom några dagar och förklara varför jag tycker det.
Lycka till med dina projekt!