Hur mycket oskärpa är okej - och HBC:s tunna svarta linje

Hur mycket oskärpa av olika slag klarar en bild av innan den anses vara för dålig? Ja, det funderar jag på just nu medan jag tittar igenom lite inskannade bilder som jag tog i våras med min analoga Canonet QL17.

Med en kamera som enbart har manuell fokus och bara en 1/500-dels sekund som snabbaste slutartid så har det ärligt talat blivit en hel del bilder som är på gränsen. Antingen har jag inte lyckats sätta skärpan där jag ville, eller också har jag och/eller motivet rört på sig och orsakat rörelseoskärpa.

Exempel på detta är de två första bilderna i denna bloggpost som jag inte har visat upp tidigare eftersom jag från början tyckte att de var alldeles för dåliga. Men så spanade jag in fotoutställningen på Moderna museet i förra veckan och blev återigen påmind om att många kända bilder faktiskt är förvånansvärt oskarpa.

Frågan som uppstår är då om man inte är lite för hård mot sig själv ibland och kasserar bilder som faktiskt har både innehåll, komposition och känsla bara för att man stirrar sig blind på det tekniska. Jag tror tyvärr att det kan vara så.

En annan sak som jag också funderar på är det där med att spara den svarta kanten från negativet runt en bild för att visa att den inte är beskuren. Det påstås att det var Henri Cartier-Bresson som på allvar började göra så för att hans bilder inte skulle kunna beskäras i tryck utan att det blev tydligt. Han använde det som ett slags äkthetsbevis helt enkelt. 

Personligen har jag inget emot att beskära mina bilder, men jag sympatiserar ändå med Henri Cartier-Bressons tankar om att en bild sällan blir bättre av att beskäras. Är bilden dålig från början så är det helt enkelt en dålig bild och då hjälper det inte att beskära den i efterhand. Och som ni märker har jag anammat det tänket i det här blogginlägget. Samtliga bilder är obeskurna. 

P.S. När jag gick igenom mina inskannade bilder blev jag ruskigt sugen på att fota analogt med min Canonet igen. Så min X100 får nog vila sig ett litet tag framöver…

2011-06-22 01:19   Kurt Nord

För egen del tycker jag råkant oftast inte fyller något annat syfte än att fotografen får visa sig på styva linan. D.v.s. råkanten blir mest en prestation i sig och tillför inte bilden något. I värsta fall tar den bort intresset från själva bilden.

Nu skall man inte underskatta värdet av att krångla till saker. Att krångla till det väcker alltid ett intresse och kan ju vara ett sätt väcka intresse för sina idéer och sig själv som fotograf :)

Annars gillar jag bilderna (trots råkant) ;)

Svar från Joakim K E Johansson 2011-06-22 12:26

Tackar Kurt! :-)

Själv använde jag råkant en hel del när jag precis hade lärt mig kopiera i mörkrummet. Men då bara för att jag tyckte det var snyggt. Jag hade alltså inte en aning om det ursprungliga syftet! :-)

2011-06-22 08:59   Benganbus

Det är bra för en själv att försöka ha en svart kant! ;)
Att tvinga sig att gå närmare för att ta bilden!
Å skärpa, de e för de okonstnärliga! Ursäkta! ;)
Har man ingen fantasi, så gäller skärpa å gyllene snitt å en massa annat!
Med det utalandet här på FS så ligger jag risigt till! : ;)

Men, för att vara litet allvarligt, vi människor har ofta förmågan att fantisera, att se outtalade saker i tillvaron, att se hemliga budskap i olika saker, som tillför vår verklighet spännande saker, som i religion, konst, musik osv, det är det som gör oss till den lekande, fantiserande och skapnade människan, därför tycker jag om oskärpa!
I vissa fall! ;)
Och där kommer det analoga fotograferande också in, det litet ofullkomliga, men magiska i det analoga, spännande, där fantasin får mer utrymme! :)
Tycker jag alltså!
/B

avslutad130917 2011-06-22 09:05

Jag vaktar dina ord herr Björkbom, de fins i mina tankar men tyvärr har jag inte den skrapa penna som du har.

Svar från Joakim K E Johansson 2011-06-22 12:30

Visst är det så Bengt. Att tänka färdig bild redan när man fotograferar tvingar en att vara mer aktiv och tänkande. Och det är enligt min uppfattning bara bra.

Håller också med dig om att det operfekta mycket ofta är det som skapar mystiken i en bild. Kanske därför jag fortfarande tycker att det analoga ger intressantare bilder än det digitala. Det är den där X-faktorn som spelar in.