Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

Bressons smygteknik på gatan – så gjorde han

Det är väl känt att Henri Cartier-Bresson använde olika tekniker när han gatufotograferade. Han hade helt enkelt ett gäng utarbetade metoder för att komma nära människor utan att dra onödig uppmärksamhet till sig, men också för att diskret kunna göra sorti. 

Det är sällan man stöter på dessa tekniker beskrivna på ett tydligt sätt, men för ett tag sedan hittade jag en kort minidokumentär på tuben om Henri Cartier-Bressons besök i Bukarest 1975. I filmen finns en superkort liten sekvens där den rumänske fotografen Andrei Pandele beskriver en av Bressons speciella smygtekniker. 

Det handlar bara om några få sekunder, men när jag såg sekvensen kom jag att tänka på att jag hade sett något liknade beskrivet i en bok som jag har (bilden ovan). Fast i boken är det nästan omöjligt att förstå hur han egentligen gjorde. Förmodligen är det inte ens samma teknik. 

Jag har i alla fall testat metoden från dokumentären hemma framför spegeln och den känns förvånansvärt bra. Det är inget jag tror HCB använde hela tiden utan förmodligen bara i speciella situationer när han ville komma riktigt nära människor. Själv tänker jag testa tekniken i verkligheten så fort jag får chansen för att praktiskt försöka lista ut när den fungerar som bäst. 

Här under kan ni se en kort filmsnutt där jag visar hur det ser ut. Om ni vill se dokumentären som jag hittade om Bressons besök i Bukarest så klickar ni här. Tekniken beskrivs 3.20 minuter in i filmen. 

En sista grej. Man kan fundera över hur mycket HCB:s olika knep och tekniker bidrog till att hans bilder blev så bra som de är. För om man tittar på bilden överst så verkar det ha varit väldigt genomtänkt och inövat. Alltså förmodligen något han använde någorlunda regelbundet.  

Slutligen - jag testade några nya inställningar på YouTube när jag la upp klippet. Jag är inte helt säker på att det blev så bra. Med andra ord; jag beklagar att bildkvalitén är sisådär :-)

Idag är jag pensionär - det är hårt och man måste ha rutiner

Idag är det lördag och då har vi som knegar till vardags chansen att testa på det tuffa pensionärslivet. För tro inget annat - det är hårt och man måste ha rutiner. Många pensionärer jobbar mer än vad de gjorde när de jobbade, om ni nu förstår vad jag menar ;-)

Lokaltidningen Sydöstran delades ut gratis som reklam idag, så jag läste morgontidningen i tidningsform, så att säga. Det är mycket ovanligt, för i vanliga fall läser jag tidningen i mobilen eller på surfplattan (dock aldrig lokaltidningen). Däremot äter jag ägg och bacon nästan varje dag. Det är nyttigt och håller mig mätt ända till kvällen.

Idag var det ett stort uppslag om hur Kustbevakningen i Karlskrona slösar med våra skattemedel. Det är inte bra. Fortsätter de såhär finns det ju inga pengar kvar när jag blir pensionär, på riktigt. Då måste jag kanske jobba – alltså jobba-jobba ;-)

Att ta nationella nyheter och lyfta ner dessa till det lokala planet är annars en vanlig arbetsmetod. Så när det avslöjades att SÄPO hade haft sin omtalade Bondfest visste jag att våra lokala förmågor skulle ringa mig också eftersom jag jobbar på en statlig myndighet (när jag inte praoar som pensionär). Och det gjorde dom. Men vi i museisvängen är inga festprissar direkt, så journalisterna hittade självklart inget att anmärka på :-) 

Samtidigt som jag läste detta lyssnade jag på Medierna i P1. Ett väldigt intressant program där journalisternas jobb granskas i sömmarna. Man blir mörkrädd när man hör hur de slarvar, undanhåller information, hårdvinklar, moraliserar och väver in personliga åsikter i nyhetsrapporteringen. Så kanske ska man inte döma Kustbevakningen för hårt. Med största sannolikhet är nämligen hälften av det som står i tidningen felaktigt. 

Men det är inte bara gammelmedierna som ska ha sig en känga. Våra nya sociala medier är inte mycket bättre dom. Exempelvis sprids nu mycket desinformation på facebook om påstådda hundtjuvar här i Blekinge. Det uppstår snabbt otäcka drev i den här sortens situationer och oskyldiga människor pekas ut.

Som vanligt handlar alltsammans om dig själv som mediekonsument. Var kritisk. Ifrågasätt allt du läser och försök hitta information från flera oberoende källor. Och om alla pekar åt ett och samma håll kan du utgå från att det bästa är att titta åt andra hållet om du är intresserad en någorlunda balanserad bild av läget. Garanterat.

Morgonens fotobok var Post Scriptum av Christer Strömholm. En fantastisk bok som jag köpte efter att ha sett den pågående utställningen på Fotografiska. Det som slår en så tydligt med Strömholms bilder är närheten och kontakten med människorna han fotograferade. Man blir nästan avundsjuk, men framförallt grymt inspirerad.

Men jag ska inte klaga, jag har ju äntligen fått tillbaka min Leica M6 från Tyskland och kylen är fullproppad med T-MAX 400. Så det är bara att ge sig ut i verkligheten och se till att skapa lite magi. Det går inte att sitta här vid burken och slösurfa, för då händer ju inget. Jag får helt enkelt fortsätta den hårda och aktiva dagen som pensionär. Ta det lugnt kan jag göra på jobbet ;-)

Hur ska en gatufotograf möta vintern?

Häromdagen damp äntligen min Leica M6 ner från det germanska riket. Nyreparerad och tillfixad är den nästan som i nyskick och jag är nöjd, mycket nöjd. Så pass nöjd att jag i ett barnsligt lyckorus var ute under lunchen idag och gatufotograferade för första gången på ett par månader. Kanske kan jag rent av visa upp några nytagna rutor till helgen. 

Hursomhelst, när jag glad i hågen lodade omkring med min tyska järnspis började jag grubbla över mitt pågående gatufotoprojekt. Hur kan jag dra nytta av vintern som är i antågande? Årstiden då livet på gatan i princip upphör i en småstad och när det mer eller mindre blir en slags självtortyr att ränna omkring på stan och fota. 

Jag tänkte då på de stora gossarna som Bresson, Koudelka, Brassai, med flera. Hur de också skildrade miljöerna och tog urbana landskapsbilder emellanåt. Något som går att planera, dessutom. Kanske är det vad jag ska ägna mig åt när det ändå är mer eller mindre händelselöst på gatorna. Då kan vintern rent av vara en fördel med skiftande väderlek, regn, dimma och snö. Det blir ganska fotomässigt, faktiskt. 

Nåväl. Bilderna i det här inlägget är tyvärr inte från Karlskrona, vilket ni förhoppningsvis redan har konstaterat. Jag behövde helt enkelt värma upp mig med ett par motiv från Venedig. En stad jag verkligen kan längta tillbaka till.

P.S. Oavsett väder ska det förhoppningsvis bli lite mera fart på mitt gatuplåtande framöver. Jag känner mig nämligen ganska inspirerad just nu. 

En skicklig gatufotograf tänker på bakgrunden

Många nybörjare som testar gatufoto misslyckas utan att riktigt förstå varför. Allt verkar stämma enligt konstens alla regler, ändå blir inte bilderna särskilt bra. Inte sällan beror detta på en allt för dålig känsla för bakgrundens betydelse i en gatufotobild.

För så är det. Bakgrunden är lika viktig som huvudmotivet. Det spelar ingen roll om fotografen har lyckats fånga något spännande eller ovanligt om allt drunknar i en gyttrig och störig bakgrund eller omgivning. Ett faktum som nog alla erfarna fotografer kan skriva under på, och det gäller såklart inte bara gatufoto.

En som var fenomenal på detta var Henri Cartier-Bresson. Tittar man på hans bilder kan man se att han använde olika metoder för att få bakgrunden och omgivningen att förstärka det han ville visa. Han jobbade med kontraster, geometri, diagonaler och komposition i flera lager.

Här kan ni läsa en intressant bloggpost som beskriver hur Henri Cartier-Bressons bilder är uppbyggda och varför de funkar så bra: http://www.adammarelliphoto.com/2011/09/henri-cartier-bresson/

Nu är förresten min reparerade jädrans Leica M6 på ingång från Tyskland. När jag spårade paketet var det i Jönköping tidigt i morse. Kanske, kanske, kanske hinner jag få kameran innan helgen. Det ska i så fall bli roligt att få använda kameran för första gången sedan jag köpte den i mitten av augusti!