Man är sällan först med en idé

När jag skriver detta sitter jag i Karlskrona inom hemmets trygga hank och stör. Men i dagarna har jag minsann återigen varit på äventyr i självaste huvudstaden. Som vanligt när jag är där passade jag på att springa förbi Fotografiska. Den här gången för att spana in utställningen med Christer Strömholms bilder. Mycket sevärd och inspirerande, måste jag säga. Rekommenderas varmt.

Jag brukar också kika inom Kulturhuset när jag är i Stockholm och den här gången bjöd den titten på en liten överraskning. Jag hittade nämligen boken Människor i Stockholm av fotografen Rolf Wertheimer. Jag har aldrig hört talas om varken fotografen eller boken i fråga, men den blev ju genast högintressant med tanke på mitt eget gatufotoprojekt här i Karlskrona som jag har valt att kalla för Människorna i min stad.

Det är helt enkelt så att Rolf Wertheimer på sätt och vis redan har gjort det jag håller på med – fast i Stockholm då. Plus under en mycket längre tidsperiod eftersom hans bilder spänner mellan åren 1959 och 1996. Men ändå, de gemensamma tankegångarna är tydliga och det är bara att konstatera att man mer eller mindre aldrig är ensam om en idé.

Fast det hade jag såklart inte trott heller. Jag får trösta mig med att jag i alla fall är först i Karlskrona med det jag håller på med (om nu inte någon hinner före, vilket jag i och för sig inte tror...). Det är ju alltid något.

Sist men inte minst. Häromdagen fick jag mejl från Tyskland. Min Leica M6 är tydligen snart fixad. ÄNTLIGEN! 

En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Det finns inga fotografiska sanningar – bara livssanningar

Nej, jag är knappast ensam om att göra den här upptäckten. Ändå slog den mig som en blixt från klar himmel häromdagen. I så många år har jag jagat fotografiska sanningar, receptet på hur man utvecklas som fotograf, det rätta förhållningssättet. Och så kom jag fram till att det inte finns några fotografiska sanningar – bara livssanningar.

Så är det faktiskt och upptäckten drabbade mig när jag läste boken The Seven Habits of Highly Effective People. En slags framgångsbok författad av den numera framlidne amerikanske professorn och internationellt erkände ledarskapsikonen, Stephen Covey.

Vad är det nu jag försöker säga, undrar kanske en och annan läsare. Jo, det jag menar är att utveckling, effektivitet och framgång handlar om en övergripande livsfilosofi som gäller hela din tillvaro. Du kan inte bara bryta ut din fotografi från resten och tro att det ska funka. Det är helheten som räknas.

Det märkliga är att jag har jag läst så många erfarna fotografer som har försökt säga detta om och om igen. Ändå har polletten inte trillat ner. Kanske är det för komplext för att ta till sig så där rakt av, eller för banalt. Svårt att veta.

Lärdomen är i alla fall den att livet är fotografi och fotografi är livet. Så måste det vara.

På tal om något helt annat så har jag uppdaterat min gatufotoguide med några nya bilder. Den finns alltså fortfarande tillgänglig att ladda ner och sprida vidare. 

Nu får det vara nog med bröllopsplåtandet

I flera år har jag fotograferat bröllop. Det började med att jag plåtade en bekant som gifte sig sommaren 2005. Efter det ramlade förfrågningarna in och eftersom jag då var frilansfotograf på heltid behövde jag både jobben och pengarna som de gav.

Men det har hela tiden varit något jag gjort med en viss motvilja. Jag har helt enkelt förbannat svårt att trigga igång mig själv på ämnet som sådant. Det där överdrivna gulligullandet och upphaussandet gör mig lätt illamående. Förmodligen är jag en oromanstisk jävel rakt av. Ibland har jag därför på skoj kallat mig själv för den ofrivillige bröllopsfotografen. 

Trots det har jag fortsatt. Inte sällan av en dumdristig snällhet. Folk kontaktar mig och jag har inte hjärtat att säga nej. Sedan har jag gjort plåtningarna utan att ha särskilt kul vilket knappast har varit rättvist mot vare sig bröllopsparet eller mig själv. 

Men nu får det faktiskt vara nog. Insikten slog mig med tydlighet när jag tog de här bilderna förra helgen under en gatufotopromenad. Synen av spektaklet på avstånd fyllde mig med lätt obehag. Och när jag såg hur fotograferna slet som dårar kände jag en enorm glädje och frihet över att det inte var jag.

Så nu ska jag ta bort allt som antyder att jag är bröllopsfotograf från min hemsida. Detta självbedrägeri slutar här – jag är ingen bröllopsfotograf och har aldrig varit någon heller.

Angående min jäkla Leica M6 som jag nyligen köpte så fick jag skicka tillbaka den till fotofirman i Tyskland. När jag skulle använda kameran första gången upptäckte jag att ljusmätaren var helt död. Men det var inget i jämförelse med att slutaren plötsligt hängde sig i uppdraget läge!!!! Jag har aldrig hört talas om något liknande. Har ni?

Det var såklart inte kul, men firman hade tack och lov ett års garanti på sina prylar och jag blev lovad att de skulle fixa kameran så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis är det ett löfte de håller. 

Motion gör dig till en bättre fotograf

Blir man en bättre fotograf om man motionerar och är hälsomedveten? Jag tror faktiskt det. En frisk kropp och ett piggt psyke ger fysisk kraft och mental styrka oavsett vad du gör. Allt hänger samman.

Själv har jag alltid varit intresserad av träning och hälsa. Även om jag också periodvis har slarvat en del och lagt på mig några trivselkilon för mycket har jag trots allt lyckats hålla mig i ganska bra form totalt sett.

Men för ett par år sedan hade jag släppt på fördämningarna alldeles för mycket. Insikten slog mig med brutal kraft när jag skulle fota ett inredningsjobb. Lönnfet och stinn krälade jag omkring på golvet hemma hos en stackars människa. Högröd i fejset, svettig, pustandes och stånkandes. Det var garanterat ingen vacker syn.

Så otränad och blobbig som jag var då har jag aldrig varit varken förr eller senare och jag insåg att det var dags för en rejäl förändring. Inte bara hade jag blivit klumpig och orkeslös, jag märkte också att jag inte klarade av att ta vissa bilder som jag lyckats med tidigare. Min fysik satte hinder.  

Därför började jag käka så kallad lågkolhydratskost. Det vill säga bort med nästan alla värdelösa och fettbildande kolhydrater och in med mera grönsaker och riktigt fett. Det gjorde susen och jag har gått från närmre 100 kilo i vikt till nuvarande 87 kilo.

Just nu känner jag mig i riktigt fin form, faktisk. Jag tar långa promenader nästan varje dag och tränar en till två gånger i veckan. Det räcker mer än väl och målet är att upprätthålla de här ambitionerna i framtiden. För jag vill fortsätta känna mig smal, frisk och stark och så vill jag ju såklart bli en bättre fotograf också :-)

Mark's Daily Apple är förresten en av mina favoritbloggar när det kommer till motion, kost och hälsa. Jag följer bland annat hans träningspyramid så gott det går.

P.S. Titta gärna på bilderna av Mark Sisson och notera att mannen är 59 år gammal :-)