SE BILDEN: Att fixa utställning och ny fotosida på fejjan

Igår fick jag grönt ljus för att ställa ut på en av stans mest välbesökta restauranger här i Karlskrona. Det blir min tredje fotoutställning på mindre än ett år vilket känns väldigt roligt. Speciellt med tanke på att jag tidigare bara har ställt ut en enda gång under alla år som jag hållit på.

Som vanligt är tricket att vara proaktiv. Jag har därför i förväg kollat upp lokaler som kan funka (mycket snokande ;-) och sedan legat på, frågat, visat mina bilder och så vidare. Så om du själv är sugen på att ställa ut rekommenderar jag dig att göra samma sak. Man kan inte få mer än ett nej, som det heter.

En viktig sak som jag vill nämna i sammanhanget är att reflektera över vilken stil ägarna verkar gilla. Inte minst för din egen skull. Dina fotografier ska helst komma till sin fulla rätt samtidigt som de såklart också måste funka i lokalen som sådan. Om du har tänkt på detta i förväg ökar dina chanser att få ställa ut - det är jag rätt säker på.

Jag har skrivit ut några nya bilder som nu ska ramas in. 

I början funderade jag på att gå runt med en bunt schysta printar som jag kunde visa upp och det var nog inte helt fel tänkt. Men jag har märkt att det går lika bra med en surfplatta eller en bärbar dator. Så spar på krutet och lägg din energi på rätt grejer, det är ett tips.

Att ha några av sina bästa bilder snyggt presenterade på webben är däremot väldigt bra. Liksom bildexempel som visar hur dina fotografier ser ut inramade och klara. Ännu bättre är det om du dessutom har bilder som visar hur det sett ut på dina tidigare utställningar - om du haft några.

Varför är detta viktigt? Jo, för även om du träffar någon på plats så brukar det alltid vara flera personer som är inblandade i beslutet. Många restauranger och kaféer har olika delägare och även andra som vill var med och bestämma. Så den du pratar med brukar nästan alltid vilja visa dina bilder för de andra innan du får ett svar. Därför ska du inte glömma bort visitkorten heller. 

Häromdagen sparkade jag förresten igång en ny sida på facebook. Jag tänker använda den som en snabbare kanal än bloggen och dela med mig av fotoinriktade filmer, blogginlägg, bilder och annat smått och gott som jag hittar på nätet, men självklart också mina egna alster och annat som rör mitt gatufotograferande.

Så om du delar detta intresse kring framförallt gatufoto och dokumentärfoto är du varmt välkommen till sidan som finns här: Joakim K E Johansson Street Photography

Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.

Ibland är jag riktigt avis på Eric Kim

Vad ska man säga om fenomenet Eric Kim egentligen? Snubben som enligt egen utsaga inte ens har något riktigt jobb men som konstant flänger runt till väldens häftigaste storstäder för att gatuplåta och hålla föredrag i ämnet. Detta medan jag själv runkar de vindpinade gatorna här i Kallekrona. 

Nä, jag är inte bitter - bara sådär lite lagom avundsjuk. Jag menar, det är inget fel med att vara statlig museitjänsteman och hobbyfotograf. Men ni fattar grejen va? Att killen dessutom får kameror av Leica, blir inbjuden till samarbeten med Magnum och i största allmänhet överöses med prylar och spännande erbjudanden gör ju inte saken bättre precis. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras. Han verkar vara en munter typ med ett äkta engagemang. Dessutom tycks han ha en ärlig vilja att dela med sig av sina kunskaper och sprida detta med gatufoto till så många som möjligt. Och det tycker jag är riktig bra av honom.

Fast det jag undrar är när min break ska komma? Jag har ju också en Leica nu. Och en blogg. Så nu får det fan ta och hända något på riktigt liksom. Är det någon på Leica som läser detta? Eller på Magnum? Hallå!

Annars går det riktigt bra med mitt gatufotograferande just nu. Ja, i alla fall på så sätt att jag är ute flera gånger i veckan med min kamera och gnetar. Sedan betyder inte det per automatik att det blir en massa bra bilder tyvärr (om det vore så enkelt), men det är ändå skönt att hålla igång och känna att man har ångan uppe trots årstiden. 

Förresten - kommer ni håg den där missade bilden som jag gnällde över här i bloggen för ett tag sedan? Jag lyckades ju få till ett par skott till när jag hade bytt rulle och en av dessa bilder kan ni se här under. Men, som jag misstänkte gick det bästa ögonblicket förlorat.

Nåväl, gott nytt år på er!

Slutligen en liten länk för alla gatufotonördar: en liten länk!

Jakten på den hattbeprydda ynglingen

Kolla på den unge mannen här ovanför. Honom har jag letat efter i flera veckor. Första gången jag såg killen var under en lunchpromenad och direkt kände jag att jag ville fånga honom på bild. Men tillfället slank mig retfullt nog ur händerna och sedan dess har jag hållit utkik efter denna hattbeprydda yngling. 

Så, när jag skulle med tåget i fredags stod han plötsligt där på perrongen och rökte. I samma ögonblick som jag fick syn på honom hivade jag upp kameran och började fota. Men precis som om någon högre makt ville sätta käppar i hjulen hann jag inte ta mer än fyra hastiga exponeringar innan tågdörrarna började stängas och både han och jag fick rusa ombord. 

Det var lite synd för jag hade gärna tagit fler bilder och jobbat vidare på det här med gatuporträtt. Något jag känner att jag vill utveckla och bli bättre på. Fast det kommer alldeles säkert fler chanser. För övrigt har jag faktiskt använd min Canon 5D Mk II den här gången och sedan fuskat till bilden i Silver Efex Pro. Det blir riktigt bra, men jag föredrar utan tvekan svartvit film. 

Att begränsa sig är bra - om det sker på rätt sätt

Fotosidans Magnus Fröderberg funderar på att skrota sin analoga kamera. Han känner sig mindre kreativ och dessutom begränsad när han använder den för gatufoto. Enligt honom själv blir det stelare bilder, färre chanstagningar och fler döda objekt som avbildas. Han verkar inte helt nöjd, med andra ord.

Själv har jag gjort en slags motsatsresa och blivit analog. När jag gatufotograferar med min digitalkamera blir det gärna för mycket. Det blir bilder med kort skärpedjup, långt skärpedjup, kraftig vidvinkel, kort tele, inomhus, utomhus, dagtid, kvällar, nätter, och så vidare. Utöver det kan jag välja mellan färg och svartvitt också. Jag blir alltså ganska spretig som fotograf och får det svårare att renodla och vara konsekvent.

Men visst känner jag mig begränsad ibland. Emellanåt har jag därför allvarligt funderat på att köra digitalt istället och strunta i det analoga tjafset och böket. Men när jag besinnat mig och tänkt igenom saken har jag ändå konstatera att det analoga arbetssättet tillför något som får mina gatufotobilder att hålla ihop - en slags stringens.

Fast att jobba analogt, enbart med svartvit film, helmanuellt och med en mätsökarkamera ger också ett resultat som kan uppfattas som lite långsamt, eller hur jag ska beskriva det. På så sätt har Magnus helt rätt. Ibland när jag tittar på mina egna bilder kan jag se en fördel med det, andra gånger en nackdel.

Det dåliga är att det jag producerar inte riktigt ser ut som den typen av gatufoto som gäller just nu. Mina bilder bygger mycket på komposition, att vara förbered och att invänta rätt ögonblick snarare än att kunna experimentera sig fram till bilder, mata på och dra nytta av fantastiska ISO-egenskaper. 

Om jag ser positivt på saken blir det att mina fotografier är mera klassiska i sitt stuk. Därför väljer jag såklart att se det så :-)