Min första kamera gjorde mamma förbannad

Jag kommer aldrig att glömma när jag köpte min första egna kamera. Jag var 15 år och hade jobbat en hel sommar på ett tryckeri strax utanför stan. När lönen ramlade in på kontot gick jag till en av fotohandlarna i centrum och köpte mig en liten pocketkamera. Den gick på en femhundring ungefär, om jag inte minns helt fel.  

Glad i hågen åkte jag hem och visade kameran för min mamma. Resultatet blev att jag fick mig en rejäl utskällning. Hon kunde över huvud taget inte förstå att jag hade lagt så mycket på en kamera. Vad skulle jag med en sådan till? I min mammas ögon var det slöseri. Jag borde ha köpt något vettigare för mina pengar.

Tja, på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att mina föräldrar nog aldrig riktigt har förstått mitt fotointresse och var det kommer ifrån. Men jag var redan fast och gav inte upp. Ett par år senare fick jag tillfälligt jobb som museifotograf, sedan en kort praktik på länets största lokaltidning. Efter det gjorde jag lumpen som fotograf i flottan. 

Sedan rullade det på. Jag frilansade fram och tillbaka och hade även några anställningar som fotograf, fast jag blev aldrig fotograf fullt ut. Istället utbildade jag mig i journalistik och kommunikationsvetenskap och idag jobbar jag som flera av er vet med kommunikation. 

Ibland undrar jag vad som hade hänt om mina föräldrar istället hade varit uppmuntrande och intresserade av mitt fotograferande? Samtidigt är det inget att grubbla över. Det är som det är och jag plåtar fortfarande för fullt - engagemanget är minst lika starkt idag. 

Till mina föräldrars försvar ska jag också säga att den där Leican som jag köpte i höstas på sätt och vis var en 40-årspresent från mamma och pappa. De gav mig pengarna till kameran. Så något har de förstått i alla fall.

Just nu är jag inne i en fas där jag jobbar med gatuporträtt. Jag har bestämt mig för att lägga så mycket fokus som möjligt på det framöver. Vanliga gatufotobilder har jag redan ganska många av och det blir säker ännu fler innan jag är färdigfotograferad i slutet av det här året. Gatuporträtt saknar jag däremot och det är något som jag känner behövs för att projektet ska bli riktigt bra i slutändan. 

Det svåra med gatuporträtt är enligt min mening att på kort tid upparbeta kontakten med de man fotograferar så bilderna får den där äktheten och närheten som är så viktig i sammanhanget. Jag är inte riktigt hemma när det gäller det ännu, men pusselbitarna håller på att falla på plats. Den senaste tiden har jag börjat förstå hur det hela ska angripas. 

Så ett filmtips. Jag hittade förlagan till Bruce Gilden. En småstadsfotograf vid namn Mark Cohen som bland annat körde närgångna bilder med blixt. Inledningen på filmen är hur konstig som helst, men efter ett par minuter blir det bra.

Här finns en film på tyska också.

Gatufoto handlar om att misslyckas

Hur många av alla bilder som du tar är riktigt bra egentligen? I ärlighetens namn är det inte särskilt många - eller hur? Att vara fotograf handlar med andra ord väldigt ofta om att misslyckas.

Kanske är detta extra tydligt när man ägnar sig åt gatufoto. Det är nämligen en extra svår gren när det kommer till foto. På gatan kan du i praktiken inte styra något alls. Du är utlämnad till människors nycker, slumpen, vädret – you name it!

Det enda du kan göra är att försöka vara så förberedd som möjligt och sedan lita till din egen rutin och turen när bilden uppenbarar sig. Eller också jobba som en igel och ständigt röra dig gata upp och gata ner med din kamera.  Tillslut hamnar du i ett läge där det nästan inte går att misslyckas. 

Förmodligen är det just detta som gör det intressant och givande. Det vill säga att det inte är lätt. Motståndet och alla misslyckanden blir helt enkelt sporren som gör att man fortsätter. För varje misslyckad bild blir man bara ännu mera sugen på lyckas. 

Idag har jag förresten soppat en rulle T-MAX400 som har gått genom min Canonet. Jag är fortfarande imponerad av denna lilla kamera som jag köpte innan julhelgen förra året. Att en kamera för 500 spänn kan ge så mycket fotoglädje - det är en skön känsla. 

Att plagiera andra - en framgångsväg!

Det finns ett fenomen som jag inte kan låta bli att fundera över emellanåt. En grej som man på något sätt tycker borde ge motsatt effekt men som inte gör det. Och det är det faktum att det förvånansvärt ofta lönar sig att kopiera och plagiera helt ogenerat i fotosvängen.

Jo, jag vet. Självklart imiterar och härmar vi alla emellanåt. Det är ofrånkomligt. Ingen kan undgå att bli påverkad av vad andra gör. Men det finns enligt mig en stor skillnad mellan att bli inspirerad och att faktiskt  plagiera andras bilder eller rent av att sno ett helt koncept rakt av.

I sin mest oförargerliga form snackar vi om amatörfotografer som härmar andra och som sedan får oförtjänt mycket beröm i diverse fotocommunities. I sin sämsta form är det fotografer som gör sig ett namn, hyllas och prisas för bilder som inte är något annat än kopior av vad någon annan fotograf redan har gjort.

Fast det allra märkligaste är ändå att det funkar att göra såhär. Det vill säga att omgivningen inte avslöjar bluffen. Men kanske är det ett bevis på okunskapen som finns där ute när fotografer som Anton Corbijn, Anders Petersen och andra kan plagieras rakt av och fotograferna som gör det belönas och framhålls som exeptionella.

För övrigt så har bilderna i det här blogginlägget inget med texten att göra. De är från den senaste rullen som jag soppade ikväll.

Mellanformatare. Ja, det är något jag funderar på just nu. Kanske skulle man köpa sig en Hasselbladare, en Rolleiflex eller en Pentax. Vad har du och varför?

Nu är det slut på gatufotandet - nästan!

För några veckor sedan fick jag ett råd av min kusin Dan Crona som också är fotograf.
– Ta det lugnt med ditt gatufotoprojekt Joakim! Även om det känns helt ointressant just nu så måste du ta andra slags bilder också. Annars riskerar du att köra slut på dig själv, sa han varnande.

Jag förstod direkt vad han menade. Den senaste tiden har jag nämligen känt en trötthet över mitt gatufotograferande här i Karlskrona. Efter flera månaders intensivt plåtande har det helt enkelt blivit läge för återhämtning och reflektion ett tag nu. Även om jag såklart inte kommer att lägga av. 

På sätt och vis är det ändå naturligt med tanke på årstiden. Det blir kallare och kallare och mörkare och mörkare. Livet på gatan upphör sakta. Händerna börjar stelna runt kamerakroppen när man är ute och tankarna snurrar mer kring att ta sig in i värmen än att ta bra bilder.

Samtidigt finns det så mycket annat som är roligt att fotografera. Inte minst porträtt som är min andra stora fotopassion. Alltså något att sätta tänderna i nu under hösten och vintern. Sedan har jag faktiskt en annan liten idé som jag klurar på. Inte omöjligt att den dyker upp i bloggen.   

För övrigt så har ni kanske märkt att jag har ändrat bloggens underrubrik till ”-inte bara gatufoto!”. Nu förstår ni varför. 

Gatufoto i en småstad – hårdast av allt

I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.

Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!

Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick.  Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?

Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare. 

Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.

Missa inte det! :-)