Gatufoto i en småstad – hårdast av allt
I det här blogginlägget tänker jag sticka ut hakan några meter. Alltså kaxa till det, mopsa upp mig och vara en stöddig drygpåse. Jag tänker helt enkelt axla rollen som provokatör. Från och med nu är jag med andra ord den uppblåsta typen som på högstadiet satt längst bak i bussen och muckade med omgivningen.
Nåväl. För att komma till kritan. Jag sitter och surfar runt på nätet. Kollar lite gatufotobloggar och filmer på tuben. Jag betraktar gatufotografer som plåtar i världens större städer. De trålar sig genom massorna med sina kameror och hinner knappt knäppa en ruta förrän de tar en ny. Allt ser stirrrigt ut. Klick, klick, klick!
Vad är det frågan om, tänker jag. Bilderna blir ju inte ens bra! Kompositionen är svag, den riktiga närheten saknas och det är sällan något avgörande ögonblick. Det jag ser är mest människor som lallar omkring på trottoarerna rakt uppochner. Vi snackar alltså om bilder som man kan tanka ur vilken övervakningskamera som helst. Är det verkligen gatufoto?
Jag kan heller inte låta bli att fundera kring mitt eget plåtande i en svensk småstad. Arbetssättet som används är omöjligt här. Det skulle liksom inte funka. Att gatufota i en storstad är som att skjuta gäddor i en hink. Att plåta på gatan i en småstad är som att ge sig ut på storviltsjakt på den Afrikanska savannen. Du måste vara så mycket smartare, modigare och uthålligare.
Eller för att göra en annan liknelse. I Karlskrona är du westernhjälten som möter banditen på torget klockan tolv. Du kan inte gömma dig i mängden och du har bara ett skott på dig.
Missa inte det! :-)
Förra veckan var jag hemma i Åmål och hade anledning att gå på stan kl 12. Stendött är en bra beskrivning. Inte en kotte, en och annan bil, torghandeln gick på tomgång. Åmål är visserligen mycket mindre än Karlskrona men jag anar ändå vad du menar, T o m Stockholm är öde mitt på dan om man är på fel ställe. Ska man plåta loss får det nog vara i Paris, London eller New York.
Tommy
Men håller helt med dig, hur många charter-HCB har vi inte sett och ser dagligdags på både fotosidor och i Gatufotobloggar!? "Nu har jag varit i Paris och tagit riktiga gatufoton!" ;)
Och så kommer personen hem med ännu en bunt gatusemestervykort....
Hyffsat lika alla andras gatusemesterbilder... ;)
Håller helt med dig, hemmavid kan du inte "gömma dig", där är du ständigt igenkänd, och där måste du själv börja upptäcka något spännande bland det invanda, "Vad finns det att fota här egentligen?"
Här börjar svårigheten och utmaningen!
Du måste börja se din hembygd med nya ögon, och här måste du även fota på ett så'nt sätt att du kan bo kvar! ;)
Det är en utmaning att fota hemmavid! Och svårt, men har ändå stora möjligheter,
för här kan du komma i kontakt med intressanta företeelser som du inte hinner stanna kvar vid och fördjupa dig i under en semester!
Lycka till!
/B
Ps. Men visst kan det vara skönt och intressant med en utlandssemester också, och ha kameran med sig! :)
Och håller helt med om att det e kul att fota borta och ha trevligt och låtsas liksom,
och det e oftast mycket lättare också! Semester liksom! ;) ;)
Framförallt blir det många timmar utan en bra bild, utan den där "kicken".
Lite deprimerande, det är lätt att tappa lusten.
Men dina bilder är så underbara, tack, det kan inspirera mig att fortsätta.
Däremot tycker jag det är svårt att komma nära folk i Kalmar, till skillnad från Stockholm.
Folk är lite mer reserverade här och ögonblicket man vill fånga försvinner lätt om man går nära tycker jag. Men det kanske bara är övning i mod som gäller. mvh Malin
Tack för din kommentar. Väldigt kul att du gillar mina bilder. Att kunna inspirera andra är kanske den trevligaste bieffekten av att hålla på med foto! :-)
Många hakar upp sig och eftersträvar den gamla tidens ögonblicksbilder. Till viss del går det att replikera, men omgivningen har ju förändrats till utseendet, precis som människorna och miljön.
I många avseenden gick man tillväga på likadant sätt då som nu. Man jagade runt, man arrangerade och man stod i bakhåll.
Väldigt bra kompositioner kan i många fall bara uppnås om man arrangerar bilden på ett eller annat sätt. T ex om man står och inväntar motiv mot en förbestämd bakgrund.
Hur mycket ögonblicksfotografering är det om man som fotograf lägger sig i hur ett motiv ska se ut, än värre bestämma i förväg var, hur och när?
Man behöver inte åka till en stor stad för att plåta. Det är samma princip överallt.Man tar kontakt, ger sig till känna, arbetar sig inåt människorna genom att plåta dom, prata med dom, ge bort bilder, återkomma. Skit samma om du är i Paris eller Säfle. Gör på samma sätt.
En annan sak är att det finns en annan dynamik i uttrycken, skyltar, möten i en större stad, men det måste ändå arbetas med närhet. Jag säger: precis tvärtom är det. Inget är enklare än att plåta i en mindre stad. Folk känner igen dig. Ni upptäcker varandra. Det är härligt.
Som sagt: Bilderna talar för sig själva. Du har inga problem någonstans. Det är bara att köra på. Gör lite böcker och utställningar och lägg mindre tid på att komplicera det du redan klarar utmärkt. Kort sagt: Kör hårt.
Mvh
micke b
Om man däremot tänker sig den klassiska gatufotositlen (vilken jag främst syftade på) så är det rejält mycket svårare i en småstad enligt min mening. Miljöerna är mer begränsade och inte lika dynamiska, det är färre människor i omlopp, inte lika många karaktärer och händelser som sticker ut, osv, osv. Ja, du skrev ungefär samma sak själv.
Personligen använder jag en kombination av båda dessa metoder vilket fungerar väldigt bra för mig. Och där kan jag faktiskt tacka dig som har inspirerat mig till att anamma en form av gatufoto där respekten för de avbildade är central. Det har till och med blivit en viktig plattform i mitt (gatu)fotograferande.
Stort tack också för dina positiva ord. Det känns jävligt kul att höra och jag blir verkligen motiverad att köra på! Tack!
Daniel
Tack för kommentaren! :-)