En resa i underjorden

Jules Verne hade troligen blivit överrumplad av att resa med Köpenhamns Metro. En del av hans äventyr överträffar fortfarande verkligheten men verkligheten har i några stycken kommit ikapp. Visserligen går Köpenhamns Metro inte till jordens medelpunkt men väl till mitten av Köpenhamn som nog är jordens medelpunkt för en del köpenhamnare.

Vyn från frontplatsen är en annorlunda tunnelbaneupplevelse.

En resa in i den okända framtiden....!

/MA

Spanien spanska tåg har

Har alltid varit fascinerad av järnvägar och tåg. Jag försökte som 4-åring smita iväg till Linköping med rälsbussen från Åtvidaberg, men samhället var litet och jag var en liten men känd tågfantast, så stinsen ringde hem. Alla låtsades att allt var som vanligt medan jag satt i vagnen undrade varför rälsbussen inte avgick. Så dök barnflickan upp på perrongen och jag insåg till min besvikelse att nu blev det ingen resa på järnvägen. Det fanns en gångbro över järnvägen som man kunde stå på när ångloken passerade och för några sekunder kunde man gömma sig i den vita röken från ångloken. Järnvägen kunde man se som en ridå mot skogen från köksfönstret och de gångerna man reste med föräldrarna blev tåget en färd ut i världen, oftast till Linköping. Mormor och morfar kom med tåg från Skaraborg via båten  från Hjo till Hästholmen och vidare över den östgötska prärien, eller kanske över jordbrukslandskapet runt Klockrike som Martinson skulle beskrivit det.  Numera går det inte att transportera sig med tåg den vägen. De ekonomiska förutsättningarna har ändrats och vårt beteende anpassats efter andra måttstockar. 

Det är inte bara i Sverige som de här förändringarna pågått och pågår. Vid ett besök i Spanien i vintras fastnade jag för en nedlagd station mitt i bland apelsinlundarna. Tåget går dock fortfarande.

Åk tåg!/MA

Den smala vägen.........

När man färdas i den södra delen av Sverige kan man inte undgå att se spår av banvallar här och där. Oftast kan man i landskapet se en linje eller en buskallé som letar sig genom landskapet och som rätt som det är upplöses i ingenting. Före detta järnvägsknutar med lokstall och en stationsbyggnad eller en träbyggnad med lastkaj där godset lossades och lastades kan kännas igen om man tittar noga. Rester av en kortlivad småskalig infrastruktur som band ihop landsändar och människor och som satte fart på ekonomi och höjde välståndet.  Smalspår, alltså spår med en spårvidd mindre än 1435 mm finns det inte så mycket kvar utom Roslagsbanan som är igång och så några museibanor förstås. Dagens biltrafikforskning försöker bygga automatiska system med bilkonvojer, biltåg, för att optimera och säkra transporter och säkerhet. Att återvinna det gamla småskaliga nätet av banvallar och bygga nya smalspår är kanske en utopi....

 men det finns moderna rälsbussar på smalspår.

Mellan Cartagena och ut till badorten Los Nietos vid Mar Menor går rälsbussar på smalspår. Inte så många resande dock sent dagen före nyårsafton.

Badorten är inte så befolkad så här års.

/MA

På en resa till Upplands Väsby och tillbaka

Numera har man alltid en kamera med sig. De "dödpunkter" som uppstår i tillvaron kan enkelt användas till att föreviga eller dokumentera. Då blir det inga dödpunkter. Ofta ser man bilden efter ett "höftskott" och den förmedlar en känsla. Kanske mera för fotografen än för en okänd bildbetraktare men båda läser in något i bilden så egentligen blir det lika mycket för båda bara olika i variation och styrka. Hur tråkigt kan det vara att låta sig transporteras, arbeta och observera, att inte resa.

Ett förbisusande landskap eller ett tåg som susar förbi landskapet?

Hotellkvällen blir en promenad som kan dokumenteras och lusten att avbilda det som annars inte skulle ha uppmärksammats blir en övning i att se bilden.

Experimentera med det man har och ser just nu. Att ta tillvara ögonblicket som inte är något annat än just ett ögonblick men som på det här sättet får ett innehåll och blir något annat än vilket ögonblick som helst. Inga ögonblick är sig lika, aldrig.

Hem och tillika borgar travade på varandra. En riddare i varje borg eller någon som väntar på en riddare i varje borg?

Oups! Nu ringer det! Frugan undrar om jag är framme!

Jorå! Tar tåget tillbaka.

/MA

I väntan på F1200!

Jag hade bespetsat mig på att åka jubileumståg över Hallandsåsen. Tunneln är snart klar att tas i bruk efter sju sorger och åtta bedrövelser. Spåret över åsen blir nog upprivet inom en snar framtid. Nu dröjde jag för länge med att bestämma vilken av dagarna som turen skulle bli av, så biljetterna hann bli slutsålda. Istället blev det att placera sig någonstans utefter linjen mellan Ängelholm och Laholm för  att kunna ta några bilder av loket i full karriär. När man nu är ute i lite för god tid för att inte missa tillfället så blev det naturligtvis lite annat i gluggen under väntan.  

Vindkraftverken står tätt på Laholmsslätten.

Stråk av svartrost hade infekterat vetet.

Inte lätt att vara bonde! Å andra sidan sägs att i år blir det en rekordskörd.

SJ har återigen börjat köra på västkustbanan. Ett tag stod de inte emot konkurrensen från DSB-Veolia men nu går X2 tågen igen. (Blir lite moiré-mönster när bilden förstoras tyvärr, skulle valt en annan upplösning tror jag).

Öresundstågens motorvagn typ X31K  drar förbi.

Först kom det backande med entusiaster i första/sista vagnen hängande på grindarna!

F-loken var den största ånglokstypen som trafikerade svenska järnvägar före elektrifieringen. Ett lok finns kvar: F1200.  Det är ett muséelok med tillverkningsår 1914. Alltså ett hundraårsjubileum i år för loket. Just F1200 var med i Getå-olyckan 1918 men reparerades och såldes tillsammans med de övriga 10 F-loken till Danmark 1937. Innan dess trafikerade de bland annat västkustbanan. Så den här gången är det troligen sista turerna över Hallandsåsen.

Åt andra hållet, tillbaka till Ängelholm, blev det rättvänt!

Morsning/MA