En liten längre paus i Valencia (Opel Astran parkerad i ett underjordiskt garage)

Från Girona till Valencia är det inte en så ansträngande etapp, runt 450 km. Hotellet i centrala stan var däremot något ansträngande att leta upp. En chansning  på ett centralt p-garage, för att fotledes leta upp hotellet, visade sig vara en fullträff. Hotellet använde sig av det garaget vid hade parkerat i. ”Les cuitat de les arts i les ciènciens” lockade men först en matbit nere vid havet. En tur med buss 19 ner till havskanten leddes oss ner till, om inte den rekommenderade restaurangen som visade sig vara stängd, så till en sylta med mat.

Så Santiago Calatravas arkitektur fick vänta till kommande dag. (Obs inte Turning Torso i Västra hamnen i Malmö). Det blev en promenad i de centrala stadsdelarna istället, med förstärkning av eftermiddagens matbit.

Den ryktbara saluhallen fick också vänta till morgondagen, men det var värt att vänta. Eftersom det inte ingick frukost i hotellrummet så gick vi på morgonkvisten till stans centrala saluhall.  

Frugans bilder från saluhallen. Jag sjabblade bort mina när bilderna skulle in på hårddisken.
Fujifilm borde ha ett liknande överföringsprogram till PC som man har till smartphone.

Den mest imponerande saluhallen vi besökt hitintills. En nitad stålkonstruktion med kupoler och glasmålningar. Inte så mycket folk på morgonen ännu utefter diskarna.

Avdelningen med ”havets frukter” var fantastisk att se.

Allt från levande ål till hummer, krabbor och kräftor. Några hade satt upp fotoförbud vilket jag missade först och en expedit pekade på förbudsskylten. Tydligen hade det här spridit sig för det var en klunga av fiskhandlare intill varandra som hade den här förbudsskylten, men inte alla. Förstår inte varför. Nu satt fotoförbudsskyltarna på skärmen som visade vikten och priset. Var det därför? Alltså någon typ av kartellbildning? Ett förbud så att man inte skulle kunna jämföra priserna?

Frukosten intogs på ett kafé i anslutning till saluhallen. Det var fler än vi som intog frukost på det här viset vid niodraget en lördagsmorgon. Sällskapen vid borden blev successivt större när de sömndruckna deltagare dök upp. Tände dagens första cigarr, tog dagens första vinglas och kaffe med boucadilla med ost och skinka eller en tostada med olivolja och tomatkross. Ett litet fat med blandade oliver och oskalade jordnötter kom fram i väntan på kaffet. Sorlet från borden ökade allteftersom tillströmningen av seniorer fyllde på. Stämningen påminde mig om gymnasietiden då den då nyupptäckta möjligheten att fika på lördag eftermiddag upphöjdes till en rit medan kommande fester planerades. 

Att se skalan på Santiago Calatravas skapelser var speciellt. Normalt brukar den här typen av byggnader finnas som enstaka exemplar men här var det många och stora. Utmanande att räkna på även med dagen möjligheter till datorbaserade hållfasthetsberäkningar.

Varför finns inte sådana här inspirerande och utmanande byggnader i Sverige? Har vi inte den sortens pengar att kunna bygga lite entusiasmerande och fantasieggande? Är det bara skrytbyggnader? Saknar svenska byggbranschen andra visioner än att göra en hyfsad vinst på rätvinkliga parallellepipeder? Eller hemska tanke: Finns det inte kompetens, djärvhet och visioner?

Ja sedan var det ju bara så där 16-17 mil kvar söderut och det gick det med.

/MA

Girona, i skymningen, sett ur en kamerautrustad Opel Astra-förares perspektiv

Resan från Dole i Frankrike ner till Girona i Katalonien gick förvånansvärt smidigt. Visserligen kostade motorvägsavgiften 61€, men det var jämn väg och relativt lite trafik jämfört med tyska autobahn. Det var relativt låga temperaturer genom resten av franska Jura-området, strax över nollan. Ett tunt snötäcke låg på sluttningarna. Väl ute i Rhonedalen steg temperaturen uppåt 10 grader plus och det kändes som vårluft när man stannade för en bensträckare.

En stilla förundran dök upp i huvudet: Hur skall man komma till rätta med miljöproblemet som transporter ger upphov till? Är det ens möjligt med bibehållen handel? Nu tänker jag inte på vår egen transport ("gäller inte mig"-syndromet) utan på alla lastbilstransporter. Innerfilen under de 65 milen trafikerades av 12 m-trailers med runt 150-200 m lucka. Säg i snitt 3800 trailers på den sträckan i vardera riktningen. Nästan dygnet runt, som matas på hela tiden. Följaktligen fick man ligga i en av omkörningsfilerna mest hela tiden för att undvika att kontinuerligt byta fil. 

Nu inser jag varför man hela tiden blir omkörd av Teslor. Går de inte mer än 50-60 mil på en laddning måste man köra in laddningstiden. Det är ytterst sällan man kör om en Tesla, men den omvända situationen är desto vanligare. Dessutom laddar ju batterierna ur fortare ju högre fart de har. Kan det vara någon egenskap hos teslaförarna; att alltid ligga i omkörningsläge 20-30 km/timme över tillåten hastighet? Var det inte likadant med Volvo-förarna och Audi-förarna också på den tiden det begav sig, på 80-talet; att alltid ligga i den snabba vänsterfilen. Är det likadant med alla influensers? De som flyger kors och tvärs och som  veckopendlar till New York, men hävdar att folk skall sluta flyga!

Nåväl, på vår resa från Dole till Girona har vi släppt ut 117 kg CO₂. Hela resan på 300 mil, släpper vi ut 539 kg CO₂ på två personer. En enkel flygresa genererar 978 kg CO₂ på två personer plus några kilon för bil till Landvetter och från Alicante till slutdestinationen med bil eller buss. Grovt räknat ger bilresan halva miljöpåverkan jämfört med att flyga. Tåg hade säkert ge mindre CO₂ utsläpp än bilen. Om de nu går och om man nu har räknat rätt. Att bara räkna energiåtgången för transporten blir snävt. Alla anläggningar som krävs för biltransport, flygtransport och järnväg låter sig inte beräknas hur enkelt som helst. Så jag anar att det finns brister i kalkylen. Är teleportering framtidens transportsätt eller blir det VR? 

Den gula färgen finns överallt i form av gula rosetter och gula halsdukar. Gult är numer protestfärgen för de politiker och medborgare som stödjer de politiker och kulturpersonligheter som satts i fängelse av den spanska staten för uppvigling till att Katalonien skulle bli självständigt. De som är motståndare till självständighetsdrömmarna plockar bort de gula rosetterna och halsdukarna. Värst var det före valet i december 2018. Det gula städades undan, men nu verkar de gula symbolerna komma fram igen.

Att det är lågsäsong för turismen inser vi vid incheckningen på hotellet. Om inte öde så var det lugnt.

Och så turistskatt på runt 2,3€ per person och natt. Ingen pensionärsrabatt på det. 

/MA

Dole sett ur en kamerautrustad Opel Astra-förares perspektiv

Pattensen - Dole med lunchstopp i Heidelberg, 850 km. Det var lite frost på vindrutan på morgonen i Pattensen så försiktighet var påbjuden ute på autobahn.

Studenterna i Heidelberg cyklar som på räls. Minns hur det var att få ner cykelhjulet i spårvagnspåret i Göteborg. Endast spårvagnen gick på räls sedan. 

Hektisk på lunchrestaurangen, behövde inte sitta och äta själv, frugan var med.

Har varit här förut, i Dole alltså, i slutet på oktober 2017. Den gången blev det ett snabbt stopp utefter ån. (Kommer ihåg att jag var våldsamt pinkenödig och ingen bekvämlighetsinrättning fanns i sikte, men det var vackert vid strandbrinken). Den här gången blev det en övernattning i den medeltida stadskärnan.

Promenerade omkring på kvällskvisten och lyckades gå förbi Louis Pasteurs ampla boning. Det vill säga huset han föddes i första hälften av 1800-talet. Nja, det var nog inte så ampelt, snarare enkla förhållanden. Fick reda på att han, förutom jäsning, arbetade med ett vaccin mot rabies och mjältbrand.

Vårt boende låg inte på en adress som var uppenbar.  Jo, adressen var uppenbar, men inte läget. Ingången var en nisch i en vägg i mitten på en 150 m lång gränd med högst 100 cm mellan väggarna. Ingen skylt som talade om att gränden hette detsamma som gatan den mynnade på. Åt ena hållet vill säga. Vi hade aldrig hittat om inte en sen affärsidkare som stängde sin verksamhet för kvällen hade hjälpt oss. Smart entreprenörskap? Många ger upp och tar ett annat boende trots att vistelsen redan är betald på nätet. Nej, jag vill inte tro att det är smarthet. Bara lite olyckliga omständigheter.

Lite problematiskt var det förstås med parkeringen. En medeltida stadskärna är inte byggd för bilar, möjligtvis hästkärror som parkeras utanför stadsmuren. P-avgift skulle erläggas mellan 8 och 11 samt mellan 14 och 19. Däremellan fri parkering. Avgiften kunde inte betalas i förväg. Frukosten var beställd till 8 så en viss nervositet infann sig. Jag kutade ut 5 minuter in på frukosten och försökte betala parkeringsavgiften i automaten, men det var tji. En kvinna med sin dotter kom ut ur en entrédörren intill automaten och hon kunde konstatera att automaten förmodligen var ur funktion. Något brydd stod jag framför den icke fungerande maskinen medan en man i 40-årsåldern öppnade fönsterluckor och fönster på andra våningen för att vädra ut sängkammarluften. Jag slängde ur mig frågan om maskinen var trasig. Han hade inte funderat så mycket på det, men han kunde inte minnas när den fungerade sist. 

Den huvudsakliga sysselsättningen i Dole efter mörkrets inbrott verkar vara att vistas inomhus.

Kan det vara så att i Frankrike går tågen, men inte parkeringsautomaterna? Kan det ha med klimatet att göra? Att parkeringsautomaterna inte går är kanske en självklarhet. De är ju fastskruvade på en stålstolpe som är nedgjuten i ett betongfundament. Likheten med svensk tågtrafik är ur den aspekten inte slående. Jag kom på att jag hade två gula västar i bagaget, ett lagkrav i Frankrike och Spanien, men saknade drivkraften att åka till Paris till helgen och demonstrera för bättre tågtrafik i Sverige, trots klimatet.

/MA

PS Editeraren har buggar. Den vill inte alltid leda till att bilden, på spaltbredden, hamnar där den placerats med Format/justering/centrum. DS

Pattensen sett från förarplatsen på en Opel Astra

700 km söderut ligger Pattensen, (från min utgångspunkt). Så det är mörkt när man kommer fram, åtminstone så här års. Pattensen ligger 15 km söder om Hannover och har runt 15000 innevånare. En pendlarstad eller sovstad om man så vill till Hannover. Rester från etrusker och sachsare som byggde befästningar för  att skydda sig mot romarna, finns i stadens centrum. Där rådhuset numera ligger. En tysk variant på det svenska begreppet fornborg. Det är det första stoppet på resan ner till södra Spanien.

Det gamla bondesamhället finns delvis kvar i byn med trånga passager och korsvirkeshus.

Frugan letade upp Zeitlos Hotel am Fuchsbach. Nätet är en välsignelse. Co-drivern kan ägna sig åt att leta övernattningar på nätet medan man "dundrar" (snarare puttrar) fram på autobahn.

Det blir några bensträckningar i vintermörkret med några bilder på kvällskvisten.

Det blir ingen kvällsfösare när man skall upp i ottan och köra vidare.

/MA

Museifoto

Finns det som genre eller är det bara en form av gatufoto? Vardagsfoto av människor i offentlig innemiljö bland museala föremål och konstföremål? Alltså inte fotografering av museiföremål. En del besökare är museala men kan inte räknas som föremål.

Många museilokaler är speciella i sin utformning och det triggar mitt bildseendet. Kanske är det den ovana miljön som triggar mest, egentligen. Tate Modern är en sådan miljö.

Den museala anakondan?

Före detta oljeförvaringsrum har nu blivit visningsrum.  Det gällde att trampa försiktigt. 

Väskkontroll är obligatoriskt! Vätskekontroll ligger däremot utanför befogenheterna.

Även om de flesta besökare har ett gemensamt intresse så är det långt mellan individerna.

/MA