Väl preparerade

påbörjade vi resan till vårt grannland i sydväst eller ”Första nedslaget i Danmark 2021”, som man också kan uttrycka det. Två vaccinationer, intyg från vårdcentralen på vaccineringarna, intyg om hemvist i Halland från skattemyndigheten och pass (vilket man inte skall behöva mellan de nordiska länderna). Samt, om utifall det inte skulle räcka, möjligheter att ladda ner ett covidpass i mobilen. 

Och planen? Ingen!

Jo, om man räknar in att dit näsan pekar, dit åker vi, utom första natten strax utanför Roskilde. Polisen bemödade sig inte att läsa våra papper vid gränskontrollen. De vinkade förbi oss. S-märket på registreringsskylten hjälpte väl till. Det är just nu inga restriktioner för resande mellan Sverige och Danmark. 

Och Roskildefjorden är hyfsat varm att bada i. Vem kan motstå ett dopp i solgasset i en västerslänt? 

Boendet strax söder om Roskilde var något av en oas. Jag måste säga att en del värdar har en sällsynt förmåga att skapa rofyllda gröna rum mitt i en annars vardagsstökig miljö. Kanske är det typiskt danskt och typiskt för lite äldre fastigheter där trädgården inte är så stram som de från 60-talet och framåt, eller skall man säga serieproducerad som från 60-talet och framåt.

För att besöka domkyrkan i Roskilde krävdes coronapass eller motsvarande enligt politiet, men vi hade ju dokument med oss så det var enkelt och det var pensionärsrabatt på inträdet.  Tror att det säkert är tionde gången vi går in där. Har något särskild minne av Lübecks motsvarighet, så jag letade efter den nedfallna kyrkklockan, men insåg snabbt att det var fel kyrka. Roskildes kyrka är mera en stor sarkofag för de kungliga, i stil med Riddaholmskyrkan i Stockholm. 
Arbetena med drottning Margarethes sarkofag är i full gång och en modell av den visades. Jag tyckte nog att det är lite makabert. 

Efter väl intagen frukost i oasen styrde vi på småvägar mot västnordväst. Byarna ligger tätt och landskapet är format av inlandsisen. Tissø en grund insjö med nästan cirkulär form är rester av en dödisgrop. Finns ju sådana lite varstans men inte i den här storleken. 

I Slagelse dag 3 blev det en stunds stopp och inköp av lätt förtäring.

Området runt Köpenhamn undvek vi och en natt logerade vi i lilla staden Haslev. Överraskande trevligt och luftigt att inta medhavd mat i trädgården.

Från Sjaelland och tillbaka via Vordingborg, Falster, Majbölle på Lolland och Bogö gick färden på små vägar. Avstånden är relativt korta och logi finns det i nästintill varje by.

Bilfärjan över Grönsund till Bogö är byggd i trä, så även livbåtarna.

/MA 

Ålleberg 80 år, down the memory lane

Tja, själva berget är nog sådär 400 - 600 miljoner år gammalt, från kambrosilurtiden, men segelflygcentrat är 80 år i år. Ett utbildningscentrum för segelflyget i Sverige sedan 1941; grundkurser, instruktörskurser och vidareutbildningar med reparationsverkstad. Segelflygsporten har haft en nedgång under senare tid, men det finns många medelålders och äldre med utgångna certifikat, så numera är segelflygveteranerna en väl synlig del av aktiviteterna med ett museum och återkommande flygningar med gamla plan. Gamla segelkärror återställs till flygbart skick och bygglokalerna är fyllda av flygplanskroppar med vingar och tillbehör.

Trä var det självklara stommaterialet i begynnelsen. Trä är lätt och har en hög hållfasthet relativt sin densitet. Även yttäckning gjordes med trä, företrädesvis plywood och/eller fanér. Skört, med krav på mycket underhåll, så mycket arbete fick göras under vinterhalvåret för att hålla maskinerna igång.

Så flitens lampa lyser dag och natt i bygglokalen och även nyare maskinerna kräver tillsyn och då och då reparationer. 

Detta är spryglar till vingarna på en K8, fint träarbete för att hålla vingprofilen. Utefter hela vingen satt/sitter dessa med jämna avstånd för att forma vingprofilen för att få önskade aerodynamiska egenskaper. Avgörande att det blev rätt så att flygegenskaperna blev de avsedda.

Successivt utvecklades tekniken och flygplanskropparna gjordes som dukklädda stålrörskonstruktioner medan vingarna var dukklädda träkonstruktioner. Det fanns plåtkonstruktioner också, som den tjeckiska Blanik.  Den typen användes av amerikanarna som skolning och träningsflygplan fram till 2000-talet. På åttiotalet över New Mexico hade jag tillfälle att lyssna till de karakteristiska "plåtbångarna" som uppstod när fria plåtfält bucklade vid belastning. Lite annorlunda än det vindbrus man hörde vanligtvis.  

Numera är de nytillverkade planen mestadels av plastmaterial, glasfiberarmerat, kolfiberarmerat eller armerat med para-aramidfibrer.

K8b, den röda med beteckningen SE-SZT var den första ensitsaren jag flög 1967. En fantastisk upplevelse som nybliven certifikatsinnehavare och tonåring. Den var mycket känslig på höjdrodret jämfört med skolflygplanen Bergfalke II/55 och Bergfalke III. Det märktes i första starten med flygbogsering.  Jag for som en mätarlarv 5 meter över fältet i 80 km/timme innan jag insåg att det var mindre roderkrafter och och mindre utslag i spaken till den här maskinen.

På bilden syns ett rejält tilltaget höjdroder på stabilisatorn, (den vita ytan). Trimrodret är det lilla som syns i kanten. På den tiden vägde jag mindre än nu. Även med fallskärm blev det låg vikt men jag hamnade inom begränsningarna. Första EK-flygningen med Bergfalke fick jag ha en sandsäck i baksits så att tyngdpunkten skulle bli rätt. Att trimma ut efter bogseringen ingick i proceduren så att spaktrycket blev neutralt, men under flygbogseringen skulle det trimmas framtungt, så det blev ett ständigt "dragande" i spaken tills man kopplat ur och trimmat. Planet K8b är litet med 15 m i spännvidd och med ett numera mediokert glidtal 1:25, men stiger som en kork i termiken på grund av den låga vikten. Varje litet "kytt" i luften känns, så att fånga termiken gjordes mera med ändalykten än med variometern. Det var lätt att dras med in i cumulusmolnen för stiget ökade ofta i molnbasen från 3-4 m/s till uppåt 8- 10 m/s i slöjorna och utan instrumentflygningstillstånd var det bara att dra i luftbromsen och försöka dyka.

Sidroderlåset som sitter på fenan är nödvändigt på backen då kastvindar annars slår rodret fram och tillbaka och då slits det  i onödan. 

I förgrunden syns ett modernare skolflygplan med dubbelkommando. Bland det modernaste som används numera. 18 m spännvidd och ett glidtal på mer än 1:40. Den blå maskinen i bakgrunden är en Bergfalke II/55. 16 m i spännvidd och ett glidtal på 1:28, inte så dåligt egentligen. Det är ett vanligt robust skolflygplan som användes i Sverige under decennier. 

Den här dagen var det lågt i tak, ca 500 m, och regnet hängde i luften. Certifikatet har gått ut sedan länge så jag brydde mig inte om någon start i dubbelkommando.

Men...det fanns en segelflygsimulator... med en välbekant cockpit från en Ls1:a. Där satte jag mig någon timme.

Och tagen satt i! Lite stora roderutslag i början, men sedan satt det. Termikflygningen kan finslipas och simulatorflygning är en variant på träning.

Några gamla uvar som var med för 50 - 35 år sedan finns kvar med giltiga certifikat och de hängde runt flygledarplatsen. De gick att känna igen även om tidens tand gjort sitt, men glimten i ögat gick inte att ta miste på.

/MA 

Sommaruppehåll, kompletterat med bilder!

Att börja skriva text till ett inlägg som oavsiktligt blir publicerat när John Blund gör entré kan vara vådligt, men här kommer texten igen med bilder: ( Den oavsiktliga publiceringen är borttagen)

Blir det ett sommaruppehåll i bloggandet denna sommar? I så fall hur länge? Hela juli och delar av augusti eller bara ett något förlängt intervall mellan inläggen? Det vill säga utdragna 14-dagar till kanske 20-dagar? 

Trots att nu coronapassen skall börja införas är det lite svajigt med reserekommendationerna. Frisläppta restriktioner, men förmaningar att ta det försiktigt i väntan på mutationer, vaccinering till trots. 

Så trädgårdens flor får vara föremål för fotograferandet ett tag. Så här mitt i sommaren är det knappast brist på motiv. 

Obligatoriskt med rosor!

Men potatis är än mer viktigt!

Liksom squash

och ärtor

Buskkrasse!

Nej, det är inte fotograferat med makroobjektiv och det syns naturligtvis på skärpedjupet. Tycker nog att ett kort tele ger väl så bra miljöbilder, men allt beror förstås på vad man är ute efter och det objektivet som sitter på är det som blir använt för det här var spontanfoto. 

Samlade frön förra hösten till krassen, ärtorna, persiljan, palsternackan och det gick bättre än jag trodde. Grobarhet runt 90 %, bara genom att låta fröna torka lite, förvara i kuvert i torr miljö!