Zoombies i trädgården och i diskhon

Vårbruket är i full gång. De gamla pallkragarna har sett sina bästa dagar och börjar sjunga på sista versen. (Kan pallkragar sjunga?) Så en del odlingslådor blir en kraghöjd lägre. Kryddodlingarna med salladsraderna är det som år efter år gett kontinuiteten, förutom potatisen, zucchinin, musselsquashen, dillen, persiljan, ärtorna, bönorna, mangold, dragon, mynta, timjan, rabarber och ..., men någon gång måste det till en förnyelse. 

Den stora pepparroten gick att få upp med grep, spade och draghjälp i en rotända.

Och nya skulpturer skapas. Inga rådjur eller kaniner i grå slät finbetong utan persikoträd insvepta i juteväv och fiberduk för att inte bli lockade att blomma för tidigt när vårsolen en gång bestämmer sig för att skina. 

/MA

Invasiva arter och strandhäng?!

När det gäller invasioner så avsåg jag inte människan. Den här gången! Även om det nog är mest giltigt i de flesta situationer. Jag tänkte faktiskt på växter och sandstränder.

Kanske inte så konstigt att stränderna blir platser där många växter samlas. Havet transporterar frön och växtdelar. Båttrafiken gör det också. Går det ens att förhindra?

 
Det vind och strömmar inte för in, det för de ut! 

Strandråg binder sanden. Minns ett besök på Danmarks låglänta västkust där ebb och flod transporterade sand fram och tillbaka. Ett särskilt gräs planterades på kustvallarna för att binda sanden. Inte en inhemsk art!

Snö?
Nej skum!

Vintern är på tillbakagång och små flockar med sånglärkor drar norröver.

Tången som invaderat stranden hämtas. I alla fall det mesta.

Upptäckte hösten 22 att en ny blomma slagit rot på stranden. Inte bara slagit rot, utan stora ytor hade blivit gröna med små gula korgblommor. Tog en stund att "arta". Roligt med en ny art! Lade upp fyndet på SLU:s artportal. En sydafrikansk invandrare.
Inte så roligt trots allt. 

/MA

— Ursäkta? (fixat sjätte fixen)

—Tror du nå’n fikar vid det bordet? Frågan slungades ut från en nervevad bilruta. Frugan var på vårdcentralen för kontroll så jag tog en promenad i byn. Två bord stod i en trädgård. Ett bord utan stolar runt och ett med stolar lutande mot bordskanten och uppradade runt om. En man i medelåldern i en småbil med olika nyanser på dörrar och övrig kaross hade saktat in och stannat samtidigt som han vevade ner rutan.
—Jag har aldrig sett nå’ra som suttit och fikat där och borden med stolar står ute hela året. I Sverige har vi ju regler: Klockan vrider vi tillbaka och då tar vi in möblerna och när vi vrider fram den tar vi fram möblerna. Enkelt, men de som bor där är göteborgare…

—Är du från Slöinge eller…?
—Nä, frugan är på vårdcentralen och vi är från en bra bit norröver, Skaraborg, egentligen.
—Det var långt från Slöinge?
—Vi har hört att det är en bra vårdcentral här. Så vi åker gärna långt, sade jag med ett leende.
—Njea, vi bor i Falkenberg egentligen, sa jag.
—Jasså? Är du från pressen eller? Du har en axelväska…
— Jag har kameran där...
En mötande mamma på väg till den närliggande förskolan log bakom rutan och ville förbi. Mannen i den blackiga småbilen vevade flinande upp rutan och körde vidare. Han hade nästan fått svaren han ville ha.

För några veckor sedan, snart en månad sedan, strövade jag omkring i byn med en kamera i axelväskan. Typiskt oktober- novemberväder på västkusten: Regnigt och blött, men milt. En bra bit över nollan. Hembygdsföreningen har satt upp skyltar med QR-koder till sevärdheter i närområdet.

Förr gick järnvägen igenom byn. Den blommade upp, men man får nog säga att den delvis vissnat ner efter det att järnvägen dragits om och rasslar förbi i drygt 100 knyck väster om byn. Spåren är dock kvar, ja inte bokstavligen, men bildligen. Det syns var järnvägen dragit fram genom byn och järnvägsparken är kvar, men i en annan skepnad.

Guldgubbar! I Slöinge har man hittat guldgubbar i jorden. Så sent som på 1990-talet. Mannen i den blackiga småbilen var sannolikt ingen guldgubbe. Han var för stor för det. Guldgubbar har hittats i stolphål. Stolphål efter långhus, byggda någon gång 500 e.kr. 

Förresten, passade på att fixa sjätte covidfixen!

/MA

Gustav Adolfsdagen

Vi tog en promenad på förmiddagen, den dagen, och fick se att det flaggades här och var. Allmän flaggdag.

Den 6:e november när dimman låg tät i Lützen 1632 hissades nog regementsfanorna på förmiddagen och när dagen var slut halades nog den svenska fanan trots seger på slagfältet mot Wallensteins trupper. Kungen red fel, in bland fiendetruppen och "nedkämpades".

Rätt mulet och relativt dimmigt var det här också när vi strosade genom stan. Inget stridslarm, men ett dovt trafikbuller. Osvikligt drogs benen till närmaste konditori och där uppenbarade sig två varianter av Gustav Adolfsbakelser. Det blev att smaka av båda. Frugan hade sinnesnärvaro nog att med mobilen fotografera en variant.

Och så drog vi oss till minnes ett besök i Lützen 2010 på väg hem från Prag (Silverbibeln hade vi dock inte med oss). Vi åkte förbi Lützen-trakten och då blev det tvunget att "titta in".

Vi överraskades av all svenskhet som visades upp. Språkkurser i svenska fanns på anslagen vid torget. En skola var uppkallad av Gustav II och ett museum som avhandlade "Slaget vid Lützen 1632". Ett modellandskap hade byggts upp för att visa truppernas placering på slagfältet och medan vi studerade utställningen och en tillhörande video blev vi observerade av personalen som spänt undrade hur vi uppfattade utställningen och faktabeskrivningar om vad som hände då.   

Ute på fälten norr om staden Lützen fanns en minnesplats, Schwedenstein, där Gustav mött sina banemän. Kungen var närsynt och det påstods att han ridit fel.
Guiden kunde berätta att under andra världskriget kom amerikanska stridsvagnar körande och den person som då var intendent gick ut och stoppade vagnarna och hävdade att detta var svensk mark och de inte fick köra på markerna runt Schwedenstein. Samma besked fick de ryska soldaterna som dök upp senare. De stridande respekterade reglerna och undvek att köra på "svensk mark". Skrönor, kanske? För att nu inte glömma den göteborgske lektorn, som under kalla kriget varje år med två busslaster av historieintresserade resenärer trotsade de östtyska myndigheterna med att envist begära besökstillstånd den 6 november, samt övervara den andaktsstund som skedde i kapellet intill.  

Röda stugor med vita knutar fanns det några stycken i området intill kapellet. Någon dalmas, har jag för mig, hade skänkt dem så att svenskheten kunde poängteras. Ropen från slagfältet från de skadade och döende soldaterna hade sedan länge tystnat

/MA

Som man är klädd blir man hädd

Är i renoveringstagen! Att krypa på knä blir något som krävs för att komma åt här och där. Det sliter på knäna. Inte leden utan anläggningen mot golvet och inte minst att krypa på makadam. Det gör ont efter några minuter. Köpte löstagbara knäskydd, men det blev opraktiskt. Så reade man arbetsbyxor i grannstaden. (Med knäskydd i insydda fickor). Det blev ett inköp. Har inte ångrat det inköpet en minut. 

Särskilt användbara är byxorna i kräftskivetider. En sup per fem kräftor blir många supar. Många supar innebär att man snart går på knäna. Det har ingen betydelse om det är havskräftor, signalkräftor, flodkräftor eller turkiska frysta kräftor (måste kokas om, smakar fanken annars, likadant med spanska!!).

För att nu inte tala om inköpsrundor i byggmaterialbutiker och VVS-butiker. Uppträder man i arbetsbyxor blir man respekterad på ett helt annat sätt än i chinos. Man är inte längre en konsument, (i avsaknad av omdöme med spenderbyxorna på) utan en hantverkare. Det man säger blir lag! Frågan från expediten om vilket konto inköpet skall sättas upp på kommer som en självklarhet.

—Representationskontot, brukar jag säga lite skämtsamt och hoppas på pensionärsrabatt. Minst 30 %.

/MA