I Mörbylånga är det alltid söndag

Det har varit måndag, men det var nog femtio år sedan, kanske 30 år sedan om man skall vara lite mindre raljant och ta i beaktande att sockerbruket lade ner sin verksamhet då. Men så blev det söndag och då gick solen aldrig ner. Så känns det när man kommer dit. Ett obegripligt lugn. Varje gång jag kommer dit upplever jag det.

En vacker esplanad med brunnar. Gatorna är breda och kanske var det en tanke bakom det, för träbebyggelsen dominerar. 

En hamn med ett spannmålssilo som landmärke. Långt innan bron fanns upprätthölls ångbåtstrafik till Kalmar.

Centralt ligger en bevarad stationsbyggnad från järnvägsepoken.

Det är glest mellan individerna och på så sätt covid-19-säkert. Folk syns nästan bara i anslutning till ICA-butiken, (som också är ombud för systembolaget).

Sockerbruket är nedlagt sedan 90-talet. Gatunamn som Melassvägen, Råsockervägen och Bruksgatan minner om sockerbrukets era. Numera finns bara den präktiga kontorsbyggnaden kvar och byggnaden för säsongsarbetarna är nu omgjord till en bostadsrättsförening med tillhörande simbassäng. Den byggnaden har varit någon sorts vandrarhem ett tag. Under fågelskådarturer till Öland har några nätter tillbringats i logementen. 

Länge var den enda bensinmacken på södra Öland placerad i Mörbylånga, åtminstone upptäckte jag inte någon sydligare förr om åren, så det gällde att planera, särskilt under exkursioner med en 12-mannabuss till Ottenby och Ås. 

Den gamla elbutiken med verkstad centralt utefter Köpmangatan är numera ett Bed and Breakfast logi.

Och för en entreprenör finns möjligheter att spänna bågen.

Då är nog inte söndagsfriden allenarådande längre, men det kommer nog inte att synas.

/MA