Mitt i England

Bedford: ett lastbilsmärke och en stad. Jag ägde länge en Bedford-lastbil, från början av sextiotalet fram till för några år sedan, då den såldes på loppis. En skalenlig modell gjord av Dinky Toys eller Corgi Toys; kommer inte ihåg vilket. Den var ljusblå från början men den bleknade och blev med åren cerisefärgad (i takt med den ökande feminismen skulle jag tro ;-) ). Häromveckan hade jag tillfälle att besöka Bedford. Spännande att få se staden som givit namn till en bil och som fått sitt namn av en saxisk hövding Beda, som fanns i området någon gång på 700-talet. Ordet "ford" betyder överfart eller vadställe vilket jag inte visste förut. Bedford: Bedas vadställe alltså. Kanske inte vad jag tänkte på när min Bedford-lastbil transporterade grus och sten i sandlådan. 

Ån som vadstället gick över heter River Great Ouse. Stränderna och vattenytan används till rekreation och promenader.

Barnfamiljer matar ankor och svanar medan pensionärer matar duvor.

Roddarklubbarna tränar febrilt. I bakgrunden ses resterna efter den medeltida borg som en gång fanns här.

Staden har förstås affärsgallerier och gågator av modernt snitt men mycket finns kvar av tidigare bebyggelse och det är intressantare att fotografera det senare. Affärsgallerierna ser likadana ut överallt.

 Inte riktig så hög prisnivå på bostäderna som i Sverige.

Utgångspriset för ett radhus centralt på Dame Alice Street  låg på 136500 pund, runt 1,4 miljoner SEK. Ingen tomtremsa på baksidan dock, utan parkering vad jag kunde se.

Där liksom här blir det glest mellan kunderna bara några hundratal meter från köpcentrat.

Närheten till London, ca 40 minuter med tåg liksom den planerade järnvägen mellan Oxford och Cambridge skapar förstås förutsättningar för bostadsbyggande. Flera mindre omgivande byar med bostäder byggs nära Bedford och skalan på husen hålls nere. Willstead och Wixams Village är sådana exempel. Byggnaderna får inte så många våningar och det blir inga stora huskroppar. Dessutom har man haft den goda smaken att lägga in mindre sjöar på runt 100x200 kvadratmeter mellan hussamlingarna. 

Det är mer likt ett villa område än ett svenskt miljonprogramområde men brevbäraren gör samma jobb där som här.

Tegel dominerar som fasadmaterial. I det här området, Wixams Village användes inte träregelstommar alls. Lättbetongmurar som bärande ytter- och innerväggar med en skalmur av fasadtegel och betongbjälklag var det genomgående byggnadssättet. Takstolarna var dock av trä. Just den här vyn är från innerstaden men det skiljer inte mycket ute i bostadsområdena. Stora tegelbruk har funnits i närheten och de har gett upphov till en stor arbetskraftsinvandring. Italienare på 50-talet och på 60-talet indier. Bedford är en av de städer som har flest antal etniska grupper i England. Så många som 30 % har italiensk anknytning. Dock tyckte jag att det var många polska butiker och varuhus. De dominerade gatubilden på flera  ställen.   

 Täppa på baksidan av klassiskt engelskt format, långsmal och insynsskyddad. Någon enstaka del av fasaderna på de nybyggda husen var av träpanel.

Men de nya bostadsområdena ligger inte centralt än på någon generation. Busstationen blir ett frekventerat ställe. Både av resande och i grannskapet också av uteliggarna. Kollektivtrafiken är väl utvecklad och det behövs.

Tvåvåningsbussarna ger lite utsikt och vårregnet smattrar på taket medan färden går genom stadslandskapet ut till de nybyggda bostäderna. 

Så här i mitten på februari sjunger rödhakar och järnsparvar. Sädesärlorna är inte ovanliga så här års och den engelska varianten med svart istället för grått ses ibland.

Avstressande att inte vara i en "hypad" miljö som t.ex. London. Här var det vardag hela veckan.

Var låg bilfabriken? Den frågan fanns hela tiden i tankarna under vistelsen men mycket annat kom emellan så den spaningen sparar jag till nästa besök. Istället blev det ett besök i Bletchley.

/MA

Om tiden

Läste en söndagsartikel förra veckan i SvD med rubriken "Nuet har blivit mer osäkert än någonsin" författad av en matematisk fysiker.

Artikeln avsåg inte att behandla den osäkerhet som många upplever via sociala medier och nyhetsrapporteringar. Den osäkerheten är på ett annat plan än vad artikeln avsåg.  Enligt Julian Barbour i sin bok "The end of time" finns egentligen inte tiden. Något som jag misstänkt länge men haft svårt att bevisa. Sen ankomst har gisslat mig då och då. På gymnasietiden fick man sitta kvar om man kom försent till morgonsamlingen. Morgonsamling var bara en morgon i veckan. Kvarsittningen var lika lång som den tid man kommit försent. Det vill säga två kvartar resulterade i 30 minuters kvarsittning. Då idkades någon form av uppbygglig läsning som skulle ha gjorts på den morgonsamling man missat samt inläsning av reglerna för närvaro. Konsekvent. Om jag nu kommer ihåg rätt. Det har gått en tid sedan dess. På universitetet hade man alltid en kvart tillgodo. Nåväl, det har hänt senare också, att jag kommit försent eller snarare sent, men då har det alltid funnits något att skylla på. Vilket det ju egentligen alltid finns såvitt jag kan bedöma.

                               Astronomisk tid

Vår tidmätning är ingenting annat än mätning av svängningar hos kristaller eller atomer i kristaller, (Cesium eller Strontium). Sedan synkroniserar man många atomur för att fastställa "tiden" för de går lite olika beroende på var de befinner sig. Fröken ur. De äldre uren hade en pendel. Alla svängde med sin egen fart. Synkronisering gjordes inte alls.

I grevens tid

Så tiden är nog egentligen en rörelse, (inte arbetarrörelsen, den är mera ett tidsfenomen). Slutaren i min kamera rör sig den också. Det hör jag varje gång jag trycker ner avtryckaren. 1/10- dels sekund såväl som 1/1000-dels sekund. Ibland flera gånger i rad. (Mycket jobb att ta bort skitbilder eller dubbletter med fokus på olika ställen blir det då). 

Men stillbilden då? Den är ju faktiskt still och visar t.ex. 1/200-dels sekunds rörelse eller existens i ett enda svep. Med en lång slutartid blir det suddigt och knappt möjligt att tyda vad bilden föreställer. Allting, nästan, rör ju sig. Minnet blir också suddigt efter lång tid.

Håller man sig ung om man tar många stillbilder eller blir fotograferad ofta? Jag tror inte det. Filmstjärnebrudarna från sex-tiotalet ser inte ut som jag minns dem. Nu var ju många med på film, alltså rörliga bilder och det kan ju ha inverkat. Tiden verkar ju vara en rörelse. 

Med farsans ryska tvåögda spegelreflexkamera fick jag aldrig som tioåring tillfälle att fotografera filmstjärnor på sex-tiotalet. Jag räckte inte upp över publiken framför mig. Så ni får hålla tillgodo med vad en lantis kan prestera. 

   Tid för mjölkning

Hur som helst det var en intressant artikel som satte sprätt på tanken och några bilder som skvalpat omkring på hårddisken fick jag användning för!

/MA

Flödet

Många dagar så här års inbjuder inte till utevistelse. Hämtning av morgontidning brukar dock sätta igång både blodomlopp och andning. En snabb överblick av tidningsinnehållet sätter ytterligare fart på en nyvaknad lekamen. Det finns alltid något att reagera på och snart är man uppe i varv

Ankomsthallen till flygplatsen från spårvagnen från Istanbuls centrum

och flödet infinner sig. En sorts eufori eller sorglöshet över att allt rullar på.

Hängbron över Bosporen i Istanbuls centrum

Att hoppa av finns inte en tanke på. Det gäller att hålla styrfart.

Fiskare i Bosporen halvvägs upp mot Svarta Havet

Ibland finns det dock någon som fiskar upp det som faller i.

/MA

Tankar i Granada (del 6) Alhambra?

Är inte det en öl?

/MA