Köpte två buteljer med portvin

När jag var barn fick jag och brorsan ett litet 25-öres russinpaket på lördag eftermiddag. Just det här portvinet smakar mycket russin. Är för övrigt inte så förtjust i vin och dylikt. Har aldrig varit. Smaklökarna och magen protesterar. Tycker mest att det handlar om penseltvätt som är höjt till skyarna, men av respekt för hantverket tvättar jag inte mina målarpenslar i whisky, konjak eller viner. Det blir ju dyrt dessutom och någon pensionärsrabatt på Systemet eller på någon bodega känner jag inte till. Ännu.

Tog en promenad i omgivningarna. Detta att insupa (!) en ny miljö är lika fantastiskt varje gång.  Varje plats eller snarare varje region har sina fysiska omständigheter som var för sig kräver lösningar och inte minst anpassningar.

Vindue ser ut att vara något som förekommer också långt söderut fortfarande. Träluckor i hålen stänger ute solen effektivt.

Efter ett tag kommer de ekonomiska realiteterna ifatt eller är det entusiasmen som klingar av. Förutsättningarna har i alla fall ändrats på något sätt.

En svart stenskvätta hoppar omkring på den torra marken och under ett träd ligger gårdvaren och iakttar mig misstänksamt. Jag törs inte rikta kameraögat åt det hållet.  

Enklare med de överlevande mandelträden och en fjäril med ett spännande namn: Schackbräde.

Börjar få ont i stortån. Olämpliga skodon på stenig mark? Får man portvinstå innan man ens har öppnat flaskan eller är det begynnande artros? Kan ju vara nageltrång också!

En klarblå himmel utan moln är svårare än man kan tro. Alla dammfläckar dyker upp och finns det en tillstymmelse till reflexer i linsystemet så syns det fort. Försökte med att få ett panorama i Lightroom med 15-bilder. Efter 8 timmars bearbetning stängde jag av datorn. Startade den på nytt idag och den bara fortsätter att surra. Få se vad det kan bli för märkvärdighet av det.

/MA

Motionsfascism eller kroppsreligion?

Morgon vid gymmet. Kö. Solen skiner från en klar himmel. Klockan är knappt tio. Redan 20 grader varmt ute. Spända ansikten på väntbänken utanför lokalen möter de lyckliga svettiga ansiktena som är klara med dagens pass. Det är måndag. Har man syndat hela helgen så måste botgöring ske. Bikt? Kanske har man hälsan i behåll längre om man inte har syndat? Blankpolerad marmor på golv och i entré. Det går att spegla sig i golvet när man väntar på sin tur. Krampaktigt håller man i vattenflaskan och svettduken.

Ur de öppna fönstren utanför hörs en taktfast musik med en upphetsad röst som vrålar: Bueno! Continuar! Más rápido! Rápido! Rápiiiidooo! Uno dos tres cuatro! Músculo!

Nåväl! Den korta semestern kanske är enda tillfället då livspusslet går ihop med tid till motion och synd. Och förresten vad är synd egentligen? Är det att ha roligt? Att ha skönt? Att må så gott man kan? Att slå klackarna i taket? (Med gamla Tretex-plattor kan det vara förödande).

Min bikt är på tisdag! Motionerar på tisdag alltså! Syndat en hel långhelg? Motionerar i vatten. Inte vigvatten men klorerat sötvatten i taktfast musik med en kvinnoröst i en vältränad kropp som ropar: Bra! Upp, upp,upp, upp. Bakåt, bakåt bakåt, Ett två tre fyra, ett två tre fyra! Jaa! 

/MA

Mellan två system

Det är inte bara objektiven som skapar bildförutsättningar. Kamerasystemet i sig ger förutsättningarna. Inte helt obekant eller oväntat och som någon/några bloggare här entusiastiskt meddelar. Har nu under knappt ett halvår använt en Nikon (spegelreflex), fullformatare, alltså småbildsformat 24x36 mm² och en Fujifilm (utan spegel) ”halvformat”, alltså 15,6x24,6 mm². 

När man håller i "Nikonen" och fotograferar med den så får man en känsla av att det är en riktig maskin. Ljudet, storleken och tyngden samt sökaren ger en känsla av kvalitet (och inställningarna är kvar sedan sista användningen). Den väcker dock en större uppmärksamhet vilket understundom känns besvärande och hämmande, utom när man befinner sig utanför ett stadslandskapet, men framför allt: Det blir andra bilder med Nikon-kameran än med Fujin. Riktiga bilder?

Med Fujin blir det som sagt andra bilder. Till exempel en dokumentering av felparade strumpor, (jämna par men stickningen stämmer inte parvis). Ett återkommande fenomen som nu dokumenterats med Fujin. Det hade aldrig blivit gjort med Nikon-kameran. Nu är ju en sådan här bild att betrakta som en "skitbild" och en yrkesfotograf hade kanske fått foten, men den hade kanske kunnat bli intressant med en glödgande solnedgång i bakgrunden. Då hade Nikon-kameran kommit fram och det hade blivit en utmärkt campingbild.

Fujin hänger med på de där mindre pretentiösa utflykterna, (se ovan angående insortering av tvätten). Alltså ur fotosynpunkt mindre pretentiösa. Det blir mera spontanbilder och man kan vränga till bilden direkt i sökaren utan att gå vägen över något bildbehandlingsprogram. Det går ju att vränga till det vid exponeringen i Nikonen också, inte tu tal om saken. Resultatet ser man i efterhand. Kravet på rutin och erfarenhet är större med Nikon-maskinen. Trots att jag är relativt småhänt (nytt ord!) så blir det ofta oavsiktliga vrängningar med Fujin. Q-knappen kommer man åt med tummen när man minst anar det och rätt var det är är vitbalansen eller något annat oavsiktligt justerad. Nu spelar det mindre roll eftersom RAW-formatet är förhärskande. Kontroll av inställningar har blivit rutin när sejouren startar. Det var inte rutin med enbart Nikon kameran. 

Hur ser framtiden ut? Blir det det ena systemet eller det andra? Blir det båda med risk att gå ner i en ekonomisk spagat?

Det båda systemen kompletterar varandra och fotograferandet eller egentligen synen på vad som kan fotograferas har breddats, åtminstone för mig. Ett ben i vardera systemet.  

/MA

Klimatlära och Montesquieu, spekulationer

Mandelblom! Blommar tidigt. I februari. På håll ser det ut som körsbärsblom med den skillnaden att körsbärsträden inte är planterade i snörräta rader utan är spontanspridda och då menar jag inte Kungsträdgårdens trädrader eller planteringen vid ”Den lille havsfruen” utan körsbärsblomningen runt Billingen i Skaraborg, Västergötland. Sveriges vagga. I Skaraborg finns inga traditioner att ta ut nöten från körsbärskärnor eller krossa körsbärskärnor annat än vid hembryggt körsbärsvin. Beskt blir det dessutom även om körsbären är söta. Mandel och körsbär är både stenfrukter.

Vad som frapperar mig är bristen på marsipan i mandelodlingstrakter, åtminstone i de här trakterna. Det finns Turrón men det är inte samma sak. Det är en nougat som inte alls smakar marsipan och ofta ingår andra nötter än mandel. Marsipan, i lämplig blandning av mandelmjöl och socker, dyker upp först 250 mil norrut. Där odlas det sockerbetor inte mandel!

Tyck nu inte att detta är ett i-landsproblem möjligtvis ett gottegris-problem. Mandel blandat med något sött framställdes redan under antiken, men då med honung. (Marsipan, som vi känner den, antas komma från Persien på 900-talet och via Italien vidare upp till norra Europa. Allt enligt NE). Snacka om jämförelsevis u-landsnivå på den kulturen. Visserligen var de bra på att skulptera, spela teater mm, men inte var det ett samhälle så framstående som vårt! Inget Internet!

I Sverige så var biskop Brask (Skarabispen) den som först har en notering om marsipan i sitt hushålls kokbok. Redan i början på 1500-talet! Under den tiden som kallades den lilla istiden.

Men tillbaka till klimatet. Mandel kan inte odlas norrut. Än.

Vad har nu detta med klimatlära och Montesquieu att göra? Lite klimatberoende finns det allt. Skulle tro att den höga sockerhalten hänger ihop med hög förbränning och låg temperatur. Söderut modifierar man behovet genom att blanda ut sockret med annat, alltså det blir nougat och dylikt. Det är ju varmt ändå.

Kommer det varmare klimatet att påverka marsipankonsumtionen eller är det bara matkultur?

Trädgränsen har stigit med ca 45 m från 1971 till 1999  i Abisko och skulle, om det är ett linjärt förlopp ha stigit, med ytterligare 30 m fram till idag. I höjdled är temperaturgradienten runt -10  till -6 ^oC per 1 km i höjdled. 75 m skulle alltså motsvara mellan 0,75 och 0,45 ^oC varmare. I nord-sydlig riktning är gradienten ca 1 ^oC per 100 km. Så möjlig mandelträdsodling har kommit mellan 75 och 45 km närmare oss i Skandinavien. Nu ser temperaturhöjningen ut att vara exponentiell....  Har hört någonstans att trädgränsen höjts runt 110 m sedan man började observera fenomenet. Då skulle temperaturhöjningen vara runt 1 ^oC. I grova drag. En pågående process och träden är inte snabba. Det finns en eftersläpning. Odlingsgränsen för mandel har alltså förskjutits minst 100 km.

En del skidtillverkare i alptrakterna har fått lägga om sin produktion med hänsyn till det ändrade klimatet och framför allt den i årscykeln förskjutna snövintern.

Förhoppningsvis behöver inte marsipankonsumtionen omlokaliseras.

/MA

En liten längre paus i Valencia (Opel Astran parkerad i ett underjordiskt garage)

Från Girona till Valencia är det inte en så ansträngande etapp, runt 450 km. Hotellet i centrala stan var däremot något ansträngande att leta upp. En chansning  på ett centralt p-garage, för att fotledes leta upp hotellet, visade sig vara en fullträff. Hotellet använde sig av det garaget vid hade parkerat i. ”Les cuitat de les arts i les ciènciens” lockade men först en matbit nere vid havet. En tur med buss 19 ner till havskanten leddes oss ner till, om inte den rekommenderade restaurangen som visade sig vara stängd, så till en sylta med mat.

Så Santiago Calatravas arkitektur fick vänta till kommande dag. (Obs inte Turning Torso i Västra hamnen i Malmö). Det blev en promenad i de centrala stadsdelarna istället, med förstärkning av eftermiddagens matbit.

Den ryktbara saluhallen fick också vänta till morgondagen, men det var värt att vänta. Eftersom det inte ingick frukost i hotellrummet så gick vi på morgonkvisten till stans centrala saluhall.  

Frugans bilder från saluhallen. Jag sjabblade bort mina när bilderna skulle in på hårddisken.
Fujifilm borde ha ett liknande överföringsprogram till PC som man har till smartphone.

Den mest imponerande saluhallen vi besökt hitintills. En nitad stålkonstruktion med kupoler och glasmålningar. Inte så mycket folk på morgonen ännu utefter diskarna.

Avdelningen med ”havets frukter” var fantastisk att se.

Allt från levande ål till hummer, krabbor och kräftor. Några hade satt upp fotoförbud vilket jag missade först och en expedit pekade på förbudsskylten. Tydligen hade det här spridit sig för det var en klunga av fiskhandlare intill varandra som hade den här förbudsskylten, men inte alla. Förstår inte varför. Nu satt fotoförbudsskyltarna på skärmen som visade vikten och priset. Var det därför? Alltså någon typ av kartellbildning? Ett förbud så att man inte skulle kunna jämföra priserna?

Frukosten intogs på ett kafé i anslutning till saluhallen. Det var fler än vi som intog frukost på det här viset vid niodraget en lördagsmorgon. Sällskapen vid borden blev successivt större när de sömndruckna deltagare dök upp. Tände dagens första cigarr, tog dagens första vinglas och kaffe med boucadilla med ost och skinka eller en tostada med olivolja och tomatkross. Ett litet fat med blandade oliver och oskalade jordnötter kom fram i väntan på kaffet. Sorlet från borden ökade allteftersom tillströmningen av seniorer fyllde på. Stämningen påminde mig om gymnasietiden då den då nyupptäckta möjligheten att fika på lördag eftermiddag upphöjdes till en rit medan kommande fester planerades. 

Att se skalan på Santiago Calatravas skapelser var speciellt. Normalt brukar den här typen av byggnader finnas som enstaka exemplar men här var det många och stora. Utmanande att räkna på även med dagen möjligheter till datorbaserade hållfasthetsberäkningar.

Varför finns inte sådana här inspirerande och utmanande byggnader i Sverige? Har vi inte den sortens pengar att kunna bygga lite entusiasmerande och fantasieggande? Är det bara skrytbyggnader? Saknar svenska byggbranschen andra visioner än att göra en hyfsad vinst på rätvinkliga parallellepipeder? Eller hemska tanke: Finns det inte kompetens, djärvhet och visioner?

Ja sedan var det ju bara så där 16-17 mil kvar söderut och det gick det med.

/MA