135-film, och Kodak Retina

Apple må ha registrerat namnet Retina ("näthinna") som varumärke för vissa av deras skärmar, men sedan 30-talet hade det använts av det tyska Kodak AG, på kameror i Retina-serien, som använde 35 mm film.

Dess bidrag till mänskligheten är just det. Det var Retina som lanserade den vanliga 135-kassetten.

Ju mindre filmformat, desto större precisionskrav ställs på kameran. I början av 30-talet var alternativen Leica, och så småningom även Contax. Den amatör som gärna hade velat använda den mer ekonomiska 35 mm-filmen, hade därför paradoxalt nog ofta inte råd med kameran.

Kodak hade ett image-problem. Förutom som filmtillverkare, sågs man av många som en tillverkare av enklare familjekameror. Att man också gjorde högklassig optik, för t ex spaningskameror, var inte lika känt för allmänheten. Sedan början av seklet hade Kodak haft ett försäljningsbolag i Tyskland, Eastman Kodak GmbH i Berlin, men då efterfrågan ökade köpte man i slutet av 20-talet upp en tysk filmtillverkare, Glanzfilm AG i Berlin. Som ett sätt att kunna konkurrera med de tyska kvalitetskamerorna, köpte man i december -31 upp även August Nagel Werke ^* i Stuttgart, och allt ombildades till Kodak AG Dr. Nagel Werk, Stuttgart, med Dr August Nagel som vd. August Nagel Werke hade tidigare bl a utvecklat modellerna Vollenda och Pupille, den senare med 127-film, i formatet 3 x 4 cm. Dessa fortsatte produceras, men bytte nu namn, från Nagel till Kodak.

Popular Mechanics, November 1933

Kodak AG tog nu fram en 35 mm kamera, med hög kvalité men betydligt lägre pris än Leica. Resultatet skulle komma att bli Retina. Retina var tänkt för den mer medvetne amatören, men som inte hade råd med med de betydligt dyrare alternativen av småbildskameror från Leica och Zeiss Ikon.

Nu hade ju inte Kodak varit Kodak om de inte också varit positiva till en konsumentmarknad för färdigpaketerad 35 mm film, liknande den de redan hade med filmsorter som t ex 127, 120 och 116-film. Det här är kanske en hönan- kontra ägget-diskussion, men i vilket fall som helst utvecklade Nagel nu, tillsammans med kameran, också en kassett för färdigpaketerad film, det som kom att bli 135-kassetten. Tidigare hade Leica och Contax-ägare själva fått ladda märkesbundna kassetter (som dock påminde om varandra) med film i önskad längd.

Zeiss Ikon sålde dessutom egen rullfilm, med ljusskyddande startsladd av papper (liknande 120, eller kanske snarare 220-film) som passade t ex Contax, Super Nettel och senare även Tenax. Om du använde kassetterna kunde kunde du dessutom använda två, en från och en till. På det viset kunde du avbryta mitt i en rulle, eftersom de tagna bilderna då åkt in i den andra kassetten.

Den nya Kodak-kassetten (135) gjordes nu för att, förutom till Retina, givetvis även passa både Leica och Contax.

Det äldsta patentet jag har sett är från september 1933, och som uppfinnare står Dr. August Nagel i Stuttgart. Det kom att följas av flera tilläggspatent, alltmer lika de kassetter vi idag känner igen.

Bland Kodaks första 135-filmer var Panatomic och "SS" (Super Sensitive).

Maj -35

Första Retina-modellen (typ 117) kom 1934. Den kom att följas av en ny året efter, och ytterligare en ett par år senare. Det var små, successiva ändringar av det på ovansidan, dvs räkneverk, frammatning och frammatningsspärr. Framsidan höll sig i början tämligen oförändrad, dvs Xenar f:3.5 f=5 cm från Schneider, monterat i en Compurslutare (1 - 1/300 s). Alltsammans utfällbart på samma stabila vis. 1936 kom typ 122, med avståndsmätare, och 1939 typ 150, med en riktig kombinerad mätsökare, för att nämna några av de tidiga.

De sista modellerna tror jag kom på 60-talet.

Typ 117

Dags för en nyare rulle.
Vi laddar väl med Kodak, för anständighetens skull. :-)

Fortsättning följer, om försöket faller väl ut.

Källor, bl a:

• Patent
• Div artiklar från Zeiss Historica.
• Douglas Collins (1990), The Story of Kodak
• David L. Lentz (2018), Retina Collector's Guide
• Reklam från Popular Mechanics

↑ Nagel, och hans historia, är också värd ett eget inlägg. 

Contax S, igen...

Det har skrivits en del om Contax S nyligen...
Nu är jag väl sist på bollen, men jag försöker ändå lämna ett bidrag.

Något som ofta nämns är den tämligen mörka sökaren, dessutom med rejäl vinjettering ut mot hörnen. Detta beror inte minst på att mattskivan saknar samlingslins.
För att spara bygghöjd, och kanske även pengar, så blästrade man mattskivan direkt på pentaprismats undersida. Det lite roliga är att man tydligen var väl medvetna själva om problemet. Såpass medvetna att man facettslipade kanten av mattskivan, för att få en inramning så man säkert såg var bildfältet slutade...

Contax S (C)	Contax/Pentacon FM

Contax S utvecklades givetvis under åren, som alla kameror. Efter den allra första modellen, den med svart toppkåpa, kom version A, följd av B och C, med diverse ändringar av t ex slutare, blixtsynk och självutlösare.
Dessa beteckningar hamnade aldrig på kameran, men när man kom till D skrevs beteckningen ut. Det stod nu istället "Contax D" på namnskylten.
Så småningom kom även F, men redan innan dess hade namnkonflikten mellan VEB Zeiss Ikon Dresden och det nya Zeiss Ikon AG Stuttgart gjort att man fråntogs rätten att använda, inte bara modellnamnet "Contax", utan även "Zeiss Ikon", i alla fall på de som exporterades till väst.

Istället för Contax blev det nu på de i väst sålda kamerorna Pentacon (en lång förkortning för Pentaprisma Contax). Ett val som i alla fall inte hjälpte försäljningen i väst. Om man inte hade sålt namnet Pentax till Asahi Kogaku i Japan så, vem vet hur det hade gått...

F-modellen kom 1956. Produktionen hade nu flyttats, från tidigare Ica Werk på Schandauer Strasse (där Contax I och II tidigare tillverkats) till VEB Kamera-Werke Niedersedlitz lite längre söderut i Dresden, där f ö Praktica-kamerorna tillverkades, (tidigare Kamera-Werkstätten Guthe & Thorsch). F-modellen bjöd på lite fler förbättringar. Bl a gjordes sökaren om, och man lyckades klämma in en samlingslins. Den nu något ljusare sökaren gjorde att man nu också tog bort facettslipningen längs kanten. Med F-modellen följde också några alternativ. 1958 kom FM, där M står för Messkeil, dvs snittbild. Det fanns också en FB (och t o m FBM), där B stod för Belichtungsmesser, alltså ljusmätare. Den senare gjorde tyvärr toppkåpan betydligt större, och den förlorade det nätta utseende den haft.

Förutom sökaren, så moderniserades nu även bländaren. Tidigare hade man som bäst haft bländarförval, men nu fick den även springbländare! Nu räckte det att med bländarringen spänna upp bländaren på största, före exponering. När man tryckte av så bländades objektivet ned, helt automatiskt. :-)
Detta sköttes om av en liten rörlig brygga innanför objektivgängan, som tryckte på en pinne som stack ut, baktill på objektivet.

Min FM har tyvärr dåliga ridåer, så det har än så länge bara blivit en testrulle. S:en däremot, har jag kört några fler i.

Biotar 2/58

Flektogon 2.8/35 (?)

Sonnar 4/135

Källor, bl a:

• Hummel (1995). Spiegelreflexkameras aus Dresden.
• Schulz (2000). Spiegel-Contax.
• Schulz (2008) Contax S

Bländarsallad...

För ett par veckor sedan, efter fikat på Fågelsången, gick jag en sväng i Uppsala med den gamla Bladaren, 1000F. Jag gillar den, inte bara för att den är gammal och mer primitivt retro, utan också för att dess Tessarobjektiv är några hekton lättare än Planaren till 500C, och kameran därför inte blir så framtung.

Det var gråväder, och trots att det var mitt på dagen var det sparsamt med ljus. Normalobjektivet, en Tessar 2.8/80, har bländarförval, dvs just före exponering bländar man med långfingret snabbt ned, mot ett förinställt stopp.

I det skrala ljuset märkte jag på en gång att objektivet inte ville öppna till mer än ca bl 4 - 5.6. Jag försökte titta på bländaren, och hur den rörde sig, men kunde inte se något onormalt. Jag tyckte den rörde sig symmetriskt och fint men, som sagt, bara mellan 22 och 4 - 5.6. Det blev till att fokusera på en något mörkare mattskiva än normalt, som om den inte vore tillräckligt skum på full öppning...

Tog några bilder, och åkte sedan hem.

I databladet hemma fanns en genomskärning.

Hur svårt kan det va..?

Jag började bakifrån.

Sedan kunde fokuseringssnäckan enkelt lyftas av.

Efter att ha skruvat loss del lilla knastret kunde även bländarspaken/hylsan lyftas av.

Sedan kom turen till bakre linsgruppen, mest för att inte råka skada eller sätta några fingeravtryck.

Sedan vände jag på steken, och gick loss på namnskylten.

Här körde jag sedan fast, då linspaketet inte ville komma ut. Jag gav upp och monterade ihop igen, för att skicka in det till en som kan...

Skam dock den som ger sig...
Kvällen innan jag tänkte skicka bestämde jag mig för att ändå prova igen. Jag kunde få ned en tunn mejsel i springan mellan linspaketet och tuben, och försiktigt, försiktigt bända lite i sidled. Då släppte det, och med två mejslar kunde jag lirka upp främre linsen med sin fattning. Det hade mest handlat om byrålådseffekten, då passningen naturligt nog är ganska trång.

Såg nu att genomskärningen inte stämde riktigt, då båda linserna enligt den skulle ha suttit ihop i en grupp.
Gjorde istället samma sak med nästa lins, och den kom snällt upp. Eftersom jag redan plockat bort knastret till bländarens styr-ring (hittar inget bra ord) kunde jag nu enkelt, med bara fingrarna, lyfta upp den och frilägga bländarlamellerna.

Missade att ta en bild av ringen, men den har på undersidan spår som bländarlamellernas främre tappar löper i, och som när den vrids får lamellerna att svänga inåt och minska öppningen.

Försökte först peta runt lamellerna lite, i hopp om att tapparna skulle slinka ned i rätt hål, men det var givetvis lönlöst. Jag fick plocka ut alla, och passade då på att pensla dem rena med ren bensin.

Notera de små tapparna. De sitter lite olika i de båda ändarna, så man måste vända dem åt rätt håll när man sätter tillbaka dem.

Nu börjar det roliga...
De första bladen brukar inte vara så besvärliga att lägga dit, men så småningom måste de föregående lyftas upp, så att nästa kan skjutas in under, och nästa, och...

 
Den skarpögde ser att jag vänt några blad fel i första bilden.

Genom att successivt tejpa ihop dem till en kaka kan man få dem att ligga någorlunda still tills alla är på plats, och efter tredje eller fjärde försöket kunde jag med en titt i spegeln se att alla tappar satt i sina resp hål.
Genom att sätta en fingertopp emot kakan kunde jag sedan med pincetten lyfta upp en tejpbit i taget.

Sedan var det bara att göra om alltsammans, fast nu baklänges. :-)

PS. Bilderna är givetvis inte tagna i den ordning jag visar dem här, utan visas i den ordning jag borde ha gjort allt...

Den Idealiska kameran

ZI Ideal 250/3 (6.5x9 cm) och 250/7 (9x12 cm). Från 1930 resp 1929.

Zeiss Ikon Ideal tillverkades under en lång period, 1907-38. Dess historia går därmed bakåt inte bara till Ica-epoken (1909-26), utan ända till Hüttig AG, som sedan 1896 hade huserat på den senare klassiska adressen Schandauer Strasse 76 i Dresden.

Annonsen sägs vara från 1907

Ideal var en lite mer påkostad modell. Huset var t ex i aluminium-gjutgods, istället för trä som var det vanligaste. Förutom de vanliga skift-möjligheterna (upp/ner och i sidled) fanns även "tilt", genom att man med en liten spak kunde låsa stöttan i andra lägen än "snäppet". Den möjligheten fanns dock inte på den mindre modellen.

250/7

Inte heller möjligheten att enkelt byta objektiv.

250/7

Givetvis fanns möjlighet till dubbelt utdrag. Även på den mindre modellen.

250/3

Den större av dem blev min för några år sedan. Slutaren var lite seg på långa tider (som så ofta), objektivet inte så rent, men framförallt saknade den kassetter, vilket har gjort att den inte kommit till användning än. Kassetterna till just Ideal är lite annorlunda, på så sätt att man inte skjuter ned dem i en skåra som på de flesta andra liknande kameror. Istället har de bara en nedre fals som hakas i, för att sedan bekvämt fällas in och snäppa på plats.

  
250/3

För att ljus då inte skall läcka in längs kanten har de istället en liten "sarg" runt öppningen, med motsvarande spår i huset.

Mycket bekvämt och praktiskt. Problemet är bara att de kassetterna inte är lika vanliga...

Nyligen skrev jag, på vinst och förlust, till Leicashop i Wien, och frågade om de möjligen hade några kassetter liggande, med rätt nummer på (726/7).

Jag fick svar, med bild, att jovisst, det hade de. :-)

Det var tre äldre med Ica-loggan, i "plånbok", och en märkt Zeiss Ikon i original-förpackning, till synes oanvänd. :-)

Nu måste jag fixa slutaren. :-)

I höstas fick jag syn på ännu en Ideal, denna gång lillasyster 250/3. Till skillnad från den större var den här komplett med tre kassetter, om än inte med plånbok. Dessutom verkar de ha använts med bladfilm tidigare, då de också hade sk "septums", passande 6x9. Annars brukar jag ju få fästa filmen på en tillskuren plastskiva, som då får ersätta den tjockare glasplåten.

250/3

Inte nog med det, den hade även ett "Rada" rullfilmsbakstycke, för vanlig 120-film. :-)

Nu var inte heller den här kameran helt komplett, även om problemet den här gången var mindre. Slutaren fungerade bra, objektivet var hyfsat rent, men istället saknades ramsökaren. Det är väl inte hela världen om man använder stativ och mattskivan, man kan ju dessutom t ex använda brilliant-sökaren om man fotar från höften. Vill man däremot fota i ögonhöjd är ramsökaren bra att ha. Dessutom följer den ju faktiskt med objektivet, om man skiftar åt något håll.

Det enda jag hade att gå efter var en bild ur en samtida katalog.

Den har många bockar åt olika håll, men när man granskar kameran blir det ganska uppenbart både varför, och hur de skall se ut.

Jag skaffade en rulle järntråd i lagom tjocklek och bockade till. Svarvade en mässingshylsa till fästet och fick hjälp med lödningen. Jag fick justera några bockar för att kunna fälla ihop kameran.

Järntråden är kanske lite väl mjuk, men det får duga så länge.

När sökaren var fixad kunde jag med glädje ladda magasinet med film.

Nu skall jag bara ladda plåtkassetterna också, med rutor av tillklippt 120-film. :-)

Original Baby Rolleiflex 4x4 K1

Det här är första typen av Baby Rolleiflex, 4x4 cm. Den tillverkades mellan mars 1931 - maj 1938, och är mycket lik, för att inte säga identisk med, den normalstora (6x6) Rolleiflex Standard, som började tillverkas knappt ett år senare. Att den kom 1931 gjorde att den faktiskt var den första modellen, med den för Rolleiflex senare så typiska frammatningsveven.

Man laddar som vanligt,

och vevar i vanlig ordning fram filmen tills "1" syns i fönstret.

Sedan sätter man tillbaka locket för fönstret (otroligt att det fanns kvar), och "ett-ställer" räkneverket med knappen intill.

Den har ingen spärr mellan frammatning och slutare, så det går finfint att råka dubbelexponera, alternativt mata fram två tomma rutor...

Den stora skillnaden mot Standard är, som sagt, storleken.

Den har m a o även samma typ av sportsökare som storasyster/-bror,

med den konkava spegeln mitt i korset, där man skall se sin pupill precis omsluta den lilla öppningen i mitten.

Den kunde fås med antingen Tessar 3,5/60 eller 2,8/60, monterad i en Compur 1 - 1/300, T & B, eller (från dec 1934) Compur Rapid 1 - 1/500, T & B.

Första rullen fick bli en köpt omrullad HP5+. Jag hade kameran med, och laddade direkt i butiken (Brunos, på Västerlånggatan). Sedan knallade jag norrut, mot Sergels torg, tunnelbanan och eftermiddagen på jobbet.

Det blev några bilder längs vägen.

Jag tror förresten objektivet kan må bra av lite ordentlig rengöring innan sommaren.

Mer läsning:

1. Rolleiflex Standard
   
2. Rolleiclub