Зоркий

Den här ryska Leica-kopian, en Zorki-1(C) från 1951-53, visade sig redan innehålla en rulle. Praktiskt kanske, men jag hade ju inte en aning om vad det var för typ. Jag tänkte att jag provar väl några rutor i alla fall, för räkneverket visade inte fullt. Utan att veta filmkänsligheten gjorde jag några alternativa exponeringar, motsvarande både 100 och 400 ISO. Kameran verkade fungera.

Jag kollade inte varje gång, men vid något tillfälle märkte jag när jag drog fram att returspolningsratten inte roterade med. Jag blev misstänksam, men eftersom jag inte hade haft koll på varje framdragning så chansade jag i alla fall. Det kunde ju tänkas att filmen inte var riktigt sträckt i kassetten.

Efter några rutor tog jag så ut filmen. Det visade sig vara en Agfacolor XRG 100. Jag vet inte när den slutade tillverkas, men färgsticket skvallrar om att den suttit i ett bra tag. Jag skickade in, och väntade några dagar. Den kom för någon vecka sedan. Jag kunde se redan när jag tittade på arket att några av mina bilder fanns inte att se... Däremot var filmen repig, och perforeringen trasig, efter 34 rutor.

På den 35:e låg sedan alla mina exponeringar. På ett och samma ställe... ;-)

Nåväl, jag skannade av ren nyfikenhet.

Tidigare ägares fru och son?

Det visade sig att alla bilder var oskarpa. Konsekvent.

90-tal? Svårt att säga med de oskarpa bilderna, men jag får en sådan känsla.

Ingen jag känner, men ett intressant färgstick... ;-)

Kanske hade inte det inskjutbara objektivet (Industar-22) dragits ut och låsts i sitt rätta läge. Vi lär inte få veta.

De två sista bilderna blev i alla fall skarpa. Kanske för att de var tagna på nära håll. Kanske har objektivet råkat skruvats ut något på alla de tidigare bilderna, eller så ligger tryckplattan fel så filmen hamnar ur läge.

Strandhugg? Vådaskott?

Här kom visst fotografen med lite, tror jag...

Jag skall nog ta isär den lite, och försöka putsa bort en liten, liten repa i tryckplattan. Då kan jag passa på att kolla fokuseringen samtidigt.

FED, som hade producerat Leica-kopior redan på 30-talet, evakuerades under kriget när den österrikiske korpralens mannar ryckte fram i Ukraina. Efter kriget gick det trögt att få igång produktionen igen, och KMZ, som låg strax utanför Moskva, tog tillfälligt över produktionen av kameran, då under namnet Zorki. När FED sedan kom igång igen fortsatte KMZ, men då med mer inriktning på export-marknaden.

Nr 100. Extra tjockt jubileumsnummer!

"Warum soll man es einfach machen, wenn man es so schön komplizieren kann?"

Eller konsten att gå över ån efter vatten.

Många håller nog med om att mätsökarkameror är smidiga jämfört med klumpiga spegelreflex-kameror.

Nikon S & F Båda med 50 mm ojektiv

Framförallt om man vill fota obemärkt. Ett vidvinkelobjektiv t ex, blir ju avsevärt mycket mindre när det inte behöver hålla undan för en rörlig spegel.

Men...
Det finns tillfällen då...

Vill man använda längre brännvidder räcker mätsökarbasen ofta inte till för att kunna göra en korrekt avståndsmätning, och vill man fota makro ligger man dels innanför mätområdet, dels är det svårt att se både utsnitt och skärpedjup.

Vad gör man då?

Den tiden de flesta kameror hade genomsiktssökare var tillbehörens blomstringstid. Den tid när tillbehörsskon fortfarande hette tillbehörssko, inte  "blixtsko", och man kunde montera t ex en exponeringsmätare, eller en avståndsmätare. Hade kameran utbytbara objektiv fanns det istället alternativa sökare, för aktuell brännvidd, att montera. Ville man komma lite närmre, kunde man montera t ex en "NOOKY-HESUM". Det var en fokuserbar mellanring för en Summitar, som även var försedd med en rörlig mask för sökaren och korrigering för mätsökaren.

Behövde man använda längre brännvidder, eller fota makro kunde man istället använda en

Visoflex med Telyt f=20 cm 1:4.5 monterad på en Leica IIIc
sån här! En "Visoflex" spegelreflextillsats. :-)

Nu har mätsökarkameran förvandlats till SLR, och man kan fokusera på mattskiva, men den har helt förlorat kompaktheten.

Spegeluppfällningen är via en speciell trådutlösare fiffigt hopkopplad med avtrycket, så spegeln går upp just innan slutaren avfyras. Då kan man fånga även lite snabbare förlopp.

Och så var det det här med makro.
Monterar man ett vanligt objektiv på Visoflexen får man ett extra utdrag på 62.5 mm. Med ett 50 mm objektiv får man då en avbildningsskala på 1,25:1.

Summitar (5 cm), monterad på Visoflex

Som synes är Summitaren inte korrigerad för så här korta avstånd, men det går.

För att sätta extra knorr på allt så passade många tillbehör bara på en kamera, eller ihop med ett objektiv.

Mycket av det här slapp man ju när spegelreflexerna slog igenom, och det är inte så svårt att första att de så småningom kom att dominera marknaden.

Det positiva är att det finns en spännande värld av tillbehör, för oss kameraintresserade, att botanisera i. :-)

Haveri!

Igår kväll, när jag behövde full glugg, kom jag inte hela vägen. Det tog stopp vid bländare 2.8 ungefär.

Kollade.

Några bländarlameller verkar ha krokat ur. :-(

Vad gör jag nu?

Bäst att kolla i skåpet om det finns nåt.

Hmm, lite gott och blandat...

Kan det passa?

S:en får nog lugna sig lite, medan jag utforskar kaninhålet.

Detta blev det 99:e inlägget. :-)

PS. Werner på LP Foto (salig i åminnelse) fixade sedan objektivet.

Jag tog en 80-åring med på promenad.

Jag tog en 80-åring i handen nyligen, och knallade runt i Uppsala.

Den följde så snällt med, vart jag än gick...

På torget stod några och gjorde reklam för kanotpaddling.

Det har ju hänt en del under de åren, det kan inte förnekas.
Förmågan att klara av kontraster, t ex.

Annars tycker jag den funkar bra. Den är hyfsat snabbfokuserad, då man inte behöver (dvs kan) titta i någon mätsökare först. :-)

Nedanför Saluhallen hittade jag de här.
Uppsala Parkour?

Leicorna är ju tacksamma, med sin spak på fokuseringen. Då är det lätt att känna med fingret var fokus står. När man håller sig till ett objektiv är det ganska lätt attt lära sig avståndsskalan.

Det är väl det som är en del av Dogma-idén. :-)

Ingen slutarfördröjning har den heller. :-)

Med en SCNOO kunde de här bilderna kanske t o m varit tagna på samma person.

Kort sagt, en Leica I är ganska tacksam, och lättjobbad. :-)

När man åker tåg...

vill man gärna ha något att läsa. Då är det praktiskt om boken är liten. :-)

GängLeican...
Här får man lära sig hur man laddar den. Det är inte alls svårt.

Hur man skall, eller inte skall, hålla den.

Förslag på objektiv,

och andra tillbehör.

"Kleinem Zubehör"...

Givetvis innehåller den många motivexempel som inspiration,

och den visar att gängLeican kan användas av alla.

Även de med lite mindre händer. :-)