6x9 den 6:e september

Det har varit dåligt med fotograferandet de senaste åren, men så helt plötsligt tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ladda en kamera och köra lite 6 x 9 cm. "Offret" den här gången fick bli en gammal Cocarette, från Contessa Nettel i Stuttgart. Jag berörde den som hastigast för några år sedan. Den är från 1925, så om bara några år fyller den 100 jämnt. Objektivet är en Tessar "1:4,5 f=10,5 cm".

Jag tog en rulle för flera år sedan, men den var hopplöst felfokuserad. Nu vet jag varför.

Den är en så kallad "laufboden"-kamera, dvs objektivet fälls inte ut med en sinnrik mekanism som på senare kameror, utan man drar ut fronten med objektivet på skenor på luckans insida. Nu har väl skinnet i bälgen med åren blivit lite torrare och stramare, för jag noterade att hela fronten drogs lite uppåt/bakåt vilket sannolikt orsakade felfokuseringen. Den fokuserar förresten med hela objektivet, och inte bara med frontlinsen, som i många senare applikationer.

Bortom oändligheten finns inget att se, så på lunchen, innan jag laddade filmen, provade jag lite snabbt att lägga in ett papper i bildplanet, och titta genom "rensluckan" därbak mot något ljusblänk i någon bil på parkeringen utanför jobbet.

I stället för på oändligt ställde jag därefter in mot ca 8 - 10 m på skalan och hoppades att skärpedjupet skulle fixa resten. Det var dessutom en tacksam dag med solsken som gjorde att jag kunde blända ned bra. Taktiken höll, visade det sig.

Jag tycker den gamla Tessaren står sig bra. :-)

Zeiss Ikon Kolibri

Leica, som lanserats 1925, visade att hade man bara bra optik, kunde man få bra bildresultat även på 35 mm film.

Ett mindre filmformat innebar bl a större skärpedjup, vilket var en fördel i en tid då de flesta kameror saknade avståndsmätare. Dessutom innebar ju miniatyrformatet också lägre filmkostnader, vilket var en fördel inte minst för amatörer. Flera tillverkare började snegla mot formatet.

Hos Zeiss Ikon behövde man nu också ta fram en kamera i "miniatyr-formatet", som det kallades. Dock hade man fått ägna en hel del tid de första åren till att rensa i den stora modellflora som blev resultatet av sammanslagningen 1926. Lite nytt hade det visserligen blivit. Ikonta t ex, kom 1928. Dock hade det till stor del handlat om mellanformat (ofta 6x9 cm på 120-film, eller "BII" som den kallades i Europa) och glasplåtar (t ex 9x12 cm).

35 mm film fanns ännu bara som råfilm, och såldes inte i alla fotoaffärer. Den måste man dessutom själv spola upp i speciella kassetter, vilket var onödigt krångligt för vanliga amatörer. Contax skulle inte komma att lanseras förrän 1932, och den färdigladdade 135-filmen ytterligare två år senare, med Nagels Kodak Retina. 127-film däremot, eller "A8" i Europa, fanns däremot mer allmänt. Den användes, förutom i Kodak Vest Pocket, inte minst i den egna Ikonette, samt i Piccolette (som hängt med ända sedan 1914, från Nettel). Där handlade det dock om det vanliga liggande 4x6.5-formatet.

Nu lade man det två tvären, och använde istället halvformatet 3x4 cm. Då blev det dessutom 16 rutor istället för 8, vilket gav ännu bättre ekonomi! En av de första modellerna med 3x4 cm blev den lite udda Kolibri, som kom sommaren 1930.

Den lilla enkla lådkameran Baby Box-Tengor hann dock före, om än bara med en månad. Ett annat exempel på 3x4, men från en annan tillverkare, är Foth Derby. Några år senare kom även den lilla nätta Baby Ikonta (520/18).

Eftersom det är 3x4 istället för 4.5x6, men filmen bara har en rad med nummer, så behövs naturligtvis två sifferfönster där bak.

Man får dra fram numret, först i det ena, sedan i det andra fönstret. Så nästa nummer, först i det ena, osv. Här är ruta tolv framme.

För att i någon mån ha en chans mot Leica, så blev givetvis även Kolibri ett kvalitetsbygge.
Man märker det direkt när objektivet skall ut. Man tar bara tag i tumgreppen på vardera sidan av objektivet och vrider lite åt vänster, så hoppar objektivröret ut en bit av fjäderkraft. Sedan drar man ut resten, varvid det självt snäpper fast i utfällt läge. Mycket enklare och distinktare än på Leican, där man själv får se upp så man inte råkar låsa objektivet lite snett.
När objektivet skall in igen gör man samma sak. Man vrider återigen lite åt vänster, varvid objektivet åker in en bit. Sedan trycker man in resten, och det snäpper fast. Dresden vs Wetzlar. :-)

Bra optik fanns redan, här i form av Tessar, som ju var minst lika bra som Leitz Elmar. Fokusering sker här dessutom med hela objektivet. Inte bara frontlinsen, som på många bälgkameror.

Lika välgjord som objektivtuben är, lika primitiv är sökaren. Man fäller upp en bakre och en främre flärp. Tillsammans bildar de en enkel Newton-sökare, dvs den bakre flärpen har bara ett fyrkantigt hål.

Det eleganta fodralet däremot är nästan värt ett eget litet kapitel. Förutom att det ser påkostat ut, med sin utformning och sina präglingar, har det trots sin litenhet ändå plats för några originaltillbehör. Till att börja med finns ett gängat hål för förvaring av stödpinnen, så den inte ramlar ut. Dessutom finns plats för två försättslinser (Proxar 1 & 2) samt ett gulfilter.

Med Proxar 1 fokuserar kameran från 1 - 0.5 m, och med Proxar 2 (dvs 2 dioptrier) följaktligen från 0.5 - 0.3 m. För att korrigera för parallax står det i instruktionsboken: When using a Proxar Lens 1 incline the camera slightly so that the centre of the object to be photographed lies about half way between the centre and the lower edge of the view finder. With a Proxar 2 the centre of the object to be photographed should appear almost on the level of the lower edge of the view finder frame.

På 127-dagen härförleden, dvs den 12:e Juli, passade jag på och laddade kameran. Jag har några rutor kvar, men jag har fixat ett snöre med knutar på, så jag kan prova några närbilder också, innan rullen är slut. :-)

Bländarsallad...

För ett par veckor sedan, efter fikat på Fågelsången, gick jag en sväng i Uppsala med den gamla Bladaren, 1000F. Jag gillar den, inte bara för att den är gammal och mer primitivt retro, utan också för att dess Tessarobjektiv är några hekton lättare än Planaren till 500C, och kameran därför inte blir så framtung.

Det var gråväder, och trots att det var mitt på dagen var det sparsamt med ljus. Normalobjektivet, en Tessar 2.8/80, har bländarförval, dvs just före exponering bländar man med långfingret snabbt ned, mot ett förinställt stopp.

I det skrala ljuset märkte jag på en gång att objektivet inte ville öppna till mer än ca bl 4 - 5.6. Jag försökte titta på bländaren, och hur den rörde sig, men kunde inte se något onormalt. Jag tyckte den rörde sig symmetriskt och fint men, som sagt, bara mellan 22 och 4 - 5.6. Det blev till att fokusera på en något mörkare mattskiva än normalt, som om den inte vore tillräckligt skum på full öppning...

Tog några bilder, och åkte sedan hem.

I databladet hemma fanns en genomskärning.

Hur svårt kan det va..?

Jag började bakifrån.

Sedan kunde fokuseringssnäckan enkelt lyftas av.

Efter att ha skruvat loss del lilla knastret kunde även bländarspaken/hylsan lyftas av.

Sedan kom turen till bakre linsgruppen, mest för att inte råka skada eller sätta några fingeravtryck.

Sedan vände jag på steken, och gick loss på namnskylten.

Här körde jag sedan fast, då linspaketet inte ville komma ut. Jag gav upp och monterade ihop igen, för att skicka in det till en som kan...

Skam dock den som ger sig...
Kvällen innan jag tänkte skicka bestämde jag mig för att ändå prova igen. Jag kunde få ned en tunn mejsel i springan mellan linspaketet och tuben, och försiktigt, försiktigt bända lite i sidled. Då släppte det, och med två mejslar kunde jag lirka upp främre linsen med sin fattning. Det hade mest handlat om byrålådseffekten, då passningen naturligt nog är ganska trång.

Såg nu att genomskärningen inte stämde riktigt, då båda linserna enligt den skulle ha suttit ihop i en grupp.
Gjorde istället samma sak med nästa lins, och den kom snällt upp. Eftersom jag redan plockat bort knastret till bländarens styr-ring (hittar inget bra ord) kunde jag nu enkelt, med bara fingrarna, lyfta upp den och frilägga bländarlamellerna.

Missade att ta en bild av ringen, men den har på undersidan spår som bländarlamellernas främre tappar löper i, och som när den vrids får lamellerna att svänga inåt och minska öppningen.

Försökte först peta runt lamellerna lite, i hopp om att tapparna skulle slinka ned i rätt hål, men det var givetvis lönlöst. Jag fick plocka ut alla, och passade då på att pensla dem rena med ren bensin.

Notera de små tapparna. De sitter lite olika i de båda ändarna, så man måste vända dem åt rätt håll när man sätter tillbaka dem.

Nu börjar det roliga...
De första bladen brukar inte vara så besvärliga att lägga dit, men så småningom måste de föregående lyftas upp, så att nästa kan skjutas in under, och nästa, och...

 
Den skarpögde ser att jag vänt några blad fel i första bilden.

Genom att successivt tejpa ihop dem till en kaka kan man få dem att ligga någorlunda still tills alla är på plats, och efter tredje eller fjärde försöket kunde jag med en titt i spegeln se att alla tappar satt i sina resp hål.
Genom att sätta en fingertopp emot kakan kunde jag sedan med pincetten lyfta upp en tejpbit i taget.

Sedan var det bara att göra om alltsammans, fast nu baklänges. :-)

PS. Bilderna är givetvis inte tagna i den ordning jag visar dem här, utan visas i den ordning jag borde ha gjort allt...

Super Nettel, del två

Nu är det flera veckor jag skrev sist om "lilla Super Ikontan", Super Nettel. ;-)

Dags för lite bilder.

Den har samma typ av objektiv, jämnårigt (1935) och sannolikt optiskt identiskt, som den Contax I jag skrev om förrförra gången, en Tessar 2.8/5 cm, men den här är i ett bättre skick. Dels är den renare inuti, dels verkar frontlinsen ha klarat sig från repor, förmodligen tack vare det infällbara och därmed väl skyddade objektivet.

Ett elakt motljus. Om jag minns rätt lyckades jag skugga objektivet bakom en skylt, men det är ju tämligen kontrastrikt. Trots att det saknar antireflex-behandling tycker jag det gick över förväntan. Ironiskt nog verkar starkt ljus vara en fördel. Man bländar ju då ned kraftigt, i det här fallet sannolikt till f/16, vilket minskar reflexerna inuti objektivet.

Det här gick också bra. En del himmel, men förmodligen även här en något mindre bländare. F/8 kanske, eller f/11. Jag minns inte.

Här blir det värre. Full glugg, f/2.8, med ljus från fönstret, ställer till det ganska rejält. Bernt går in i dimman.

Däremot är det tämligen skarpt, trots största bländare.

Jag tycker den gör rätt bra ifrån sig. :-)

Om det är nyputsat ser man bättre ut...

Jag körde en rulle i Contax I i höstas, och konstaterade att "das Adlerauge", Tessar 2.8/5 cm, förvisso var hyfsat skarp, men exemplaret gav ganska mycket ströljus.
I vissa motiv rent av väldigt mycket...

Nu har den visserligen ingen antireflexbehandling, men så dåligt borde det ju inte bli. Vid en närmare granskning kunde jag visserligen se ett antal fina repor i frontlinsen, men mot ljuset kunde jag också se att det faktiskt var lite dimmigt inuti.

En titt på en genomskärning skvallrade om att det inte borde vara alltför svårt.

Efter att ha filat till ett verktyg så det passade bättre skred jag till verket.

Främre linspaketet släppte, kom ut och lämnade ett hål efter sig.

Efter att ha delat det kunde jag göra ren båda linserna.

Sedan kom turen till den bakre.

Bländaren rörde jag aldrig. Den såg fin ut.

Nu får jag hoppas att det blir bättre. :-)

Lus på linsen

--------------------------------

Edit:

Det är i all fall bättre nu.