Astronautkongressen - eller när jag blev fotograf för en dag.

Du kan ha sett det på nyheterna i tv. Det är Astronaut-kongress i veckan. Hundratalet astronauter, kosmonauter och taikonauter, unga som gamla, har den här gången samlats i Stockholm för att träffas, diskutera och även inspirera skolungdom att intressera sig för naturvetenskap. Kravet för att få vara med i sällskapet är att ha flugit minst ett varv i omloppsbana.

Min arbetsgivare SSC (f d Rymdbolaget) stod som värd för lunchen i måndags. Förutom astronauterna var även ett antal representanter från universitet, industri, politiker och myndigheter från Sverige, Europa och USA inbjudna. 

Några dagar innan fick jag frågan, på jobbet, om jag kunde tänka mig att vara med på måndagen. Inte som lunchgäst, men som fotograf. Det var inte så svårt att tacka ja. Jag är ju tillräckligt gammal för att ha suttit framför tv:n, och lyssnat på Arne Thorén varje gång en ny Apollo-raket skulle skjutas upp.

Att lokalen (mer om den längre ned) inte var idealisk för fotografering förstod jag innan jag kom dit, så det fick bli blixt för nästan hela slanten.

12:30 strömmade de in, som planerat. Jag hade förberett mig någorlunda innan. Jag hade bl a fått gästlistan, och visste vilka jag absolut inte ville missa. Jag hade också bild-googlat för att hitta någorlunda nya bilder på dem.

En av de äldsta var Aleksei Leonov, nu 81, som den 18:e mars 1965 blev den förste att göra en rymdpromenad. Det var från Voskhod-2, och den varade i 12 minuter. Hjärtat gjorde nog några extra slag när han skulle tillbaka in i kapseln. Dräkten hade svällt upp mer än beräknat i rymdens vakuum, och han kom inte in i luftslussen förrän han hade släppt ut lite luft ur dräkten...

Aleksei Leonov till vänster, och polacken Miroslaw Hermaszewski.

Det slutade lyckligt, och Leonov flög igen i projektet Apollo-Soyuz 1975, då amerikaner och ryssar  dockade i bana runt jorden, och där han bl a kunde skaka hand med Deke Slayton, från den allra första kullen amerikanska astronauter. Slayton skulle egentligen ha flugit redan under Mercury-programmet, men fick medicinska problem (förmaksflimmer) och fick hålla sig på marken. 1972 återfick han flygstatus, och Apollo-Soyuz kom att bli hans enda flygning, 51 år gammal.

Även ett par astronauter från Apollo-programmet var där, som t ex Bill Anders, också 81. 1968 var han en av medlemmarna på Apollo 8, som under julhelgen det året var de första människorna att runda månen. Det var Anders som tog den välkända bilden av jorden, när den under första varvet steg upp över månens horisont.

Bill Anders till vänster

Från Apollo 9 fanns Rusty Schweikart, 79. 1969 var han pilot på månlandaren, när den för första gången provflögs, i bana runt jorden.

Rusty Schweickart till höger

Det är inte helt lätt att vara vimmel-fotograf. Alltid är det någon som tittar bort, eller vänder ryggen till. Man får passa på, och ta vara på de tillfällen som bjuds. Det får bli som det blir, och blixt rätt i nyllet är vad man hinner med.

Rätt som det var blev jag haffad av japanen Soichi Noguchi, som ville ha en gruppbild tagen. Just som jag hade tagit den första, gick amerikanen Don Pettit förbi, och haffades av de andra. Han längst fram känner ni säkert igen...

Don Pettit, Soichi Noguchi, Gerhard Thiele och Christer Fuglesang

En av de färskaste astronauterna var italienskan Samantha Cristoforetti. Hon landade så sent som 11:e juni i år, efter att ha tillbringat drygt sex månader på Internationella rymdstationen, ISS. Under hennes vistelse levererades också en kaffemaskin, numera kallad ISSpresso, tillverkad av bl a Lavazza. Hon fick äran att göra den första espresson på rymdstationen. Den avnjöts f ö ur en kopp som Don Pettit uppfunnit, och som kan användas i tyngdlöshet. Kaffe via sugrör ger ju inte samma upplevelse, när inte näsan samtidigt kan känna doften. :-)

Samantha Cristoforetti till vänster

Den förmodligen allra färskaste astronauten, dansken Andreas Mogensen, var med enl listan, men jag såg honom inte. Han landade för knappt två veckor sedan. Då hade han bl a provat att från ISS fjärrstyra en robot på jorden.

Naturligtvis bjöds det även på underhållning. Den var av högsta klass, liksom gästerna.

Lokalen är även den värd en berättelse. Det var den gamla reaktorhallen till R1, Sveriges första kärnreaktor, 20-30 meter ned i berget under KTH. Den var en ren forskningsreaktor, och användes åren 1954 - 70. På 80-talet revs den, lokalen sanerades, och man har noga och systematiskt mätt ev radioaktivitet efteråt. Det är därför väggar och tak är inrutade. Idag ligger nivån under den naturliga bakgrundsstrålningen.

En kul detalj är att de filmat personer i några av kontorsrummen ("svalbona"), som nu spelades upp, projicerade på dukar i fönstren. De var dessutom filmade från golvet, så perspektivet blev någorlunda korrekt.

Nuförtiden används hallen istället till olika evenemang.

Hålet i golvet är där själva reaktorn en gång stod.

En del utrustning från reaktortiden finns kvar.

Kontrollrummet. Mycket är borttaget, men bl a kontrollbordet står kvar.

Timmen gick så fort. Jag hade fullt upp med mitt, och gästerna var ständigt påpassade. Det hade ju självklart varit intressant att växla några ord med t ex Anders, Schweikart eller Pettit (som f ö också är en hängiven fotograf) men det är givetvis kul att i alla fall ha sett dem på nära håll.

När astronauterna försvunnit, vidtog "runda bords-diskussionerna", med representanterna för myndigheter, industri och politik.