Gatufoto med Speed

Mätsökarkameror skall ju vara så bra till gatufoto sägs det, så jag åkte in till Stora Staden idag för att prova. Jag tänkte bränna ett par rullar.

Hmm.. Det står "Kalart Synchronised Range Finder" på den, så det måste ju vara rätt typ. ;-)

Ärligt talat tjuvstartade jag redan igår, på lunchen, när jag tog tunnelbanan in för att fylla på film-förrådet.

Odenplan. Jo, jag gick till den där butiken på Upplandsgatan.

Odenplans T-banestation. Bilden från perrongen hade säkert blivit bättre om jag hade öppnat centralslutaren innan jag utlöste ridåslutaren.

Idag blev det ett nytt försök.

Började på Sergels torg.

Fortsatte sedan söderut, genom Gamla stan.

På Centralbron höll man visst på med Dragrälsing.

Fortsatte så norrut igen.

På Stampen var det årlig Blues Brothers-frukost.

Här tog jag igen den förlorade rutan från igår. Det går ju bara 8 på rullen, så man får hushålla lite. Just som jag hade tagit en bild ringde Thomas M i fickan. Jag glömde såklart att dra fram filmen när samtalet var slut.

Turisterna har inte åkt hem riktigt än.

Tillbaka på plattan.

Dags att åka hem igen.

Jag kan konstatera att den är nog lite omständlig, och att alla pressfotografer på 30-, 40- och 50-talet nog borde ha vetat bättre...

Jag kan också konstatera att man möts av betydligt fler leenden än när man har digitalkameran med den klumpiga zoomen på. :-)

Alla bilder utom en tagna med Miniature Speed Graphic, sannolikt från 1946. Miniature innebär så litet som 6 x 9. Centimeter alltså.

--------------
Edit 10-11-10:

Se även beskrivning.

Retrokamera: Voigtländer Vitomatic II

Voigtländer är idag sannolikt det äldsta kameramärket. Observera att jag skrev "märket".

Företaget grundades i Wien 1756 av Johann Christoph Voigtländer, som en tillverkare av optik och finmekanik. 1840, bara ett år efter Daguerre, tillverkades det första analytiskt beräknade objektivet, Petzval's porträttobjektiv, vilket sedan användes i Voigtländers första kamera. 1849 flyttade företaget till Braunschweig, och fortsatte där till 1956, då det blev en del av Zeiss-Ikon. Voigtländer slutade vara en självständig del av Zeiss-Ikon 1970, och anläggningen i Braunschweig stängdes 1972. Efter några ägarbyten (bl a till Rollei), hamnade rätten till namnet så småningom hos Cosina. De har i någon mån tagit upp  traditionen. Oftast bara i produktnamnen, men ibland också i produkterna själva. De har på senare tid t ex gjort Bessa III, i mellanformat, som tagit upp linjerna från Bessa II.

Att Voigtländer satsade på kvalitet och gedigna byggen är tydligt t ex i Vitomatic II, som tillverkades 1958-60. Trots sin lilla storlek på ungefär 11.5 x 8 cm (BxH) väger den 800 g!

Vitomatic II har kopplad mätsökare med ljusram (utan parallaxjustering) och kopplad ljusmätare av selen-typ, dock utan visning i sökaren. Den efterföljande Vitomatic IIa hade visning även i sökaren, men eftersom den tillverkades 1962-63 är den för ny för att jag skall skriva om den. :-)

Det är svårt att inte falla för designen och finishen på undersidan. :-)

För att stoppa i film måste man först vika ut den lilla flärpen,

vrida den,

och öppna den lilla luckan.

Därefter kan man öppna bakstycket. :-)
Det är förresten inte av plåt, utan gjutet...

En ovanlig detalj är att det är filmen som spänner slutaren. :-)
Det sker via tandhjulet.

En annan att räkneverket sitter på undersidan.
Det räknar baklänges, för övrigt...

Ovanligheterna slutar inte vid filmladdning och frammatning. För att ställa exponeringen vrider man mittenringen på objektivet ("Universal setting ring", man kan nästan kalla den för bländarringen, men bara nästan) tills ringen i mätaren hamnar över nålen. Sedan kommer det fina. När man sedan väljer slutartid ändras samtidigt bländaren för att fortfarande ge samma exponering. Det är i princip som att ställa in efter EV-värde, fast mycket smidigare.
Toppkåpan är förresten också gjuten, men det kanske du redan gissat vid det här laget...

Objektivet, en Color-Skopar 1:2.8/50, är tillräckligt skarpt. :-)

En liten godbit! :-)