Zeiss Ikon Kolibri

Leica, som lanserats 1925, visade att hade man bara bra optik, kunde man få bra bildresultat även på 35 mm film.

Ett mindre filmformat innebar bl a större skärpedjup, vilket var en fördel i en tid då de flesta kameror saknade avståndsmätare. Dessutom innebar ju miniatyrformatet också lägre filmkostnader, vilket var en fördel inte minst för amatörer. Flera tillverkare började snegla mot formatet.

Hos Zeiss Ikon behövde man nu också ta fram en kamera i "miniatyr-formatet", som det kallades. Dock hade man fått ägna en hel del tid de första åren till att rensa i den stora modellflora som blev resultatet av sammanslagningen 1926. Lite nytt hade det visserligen blivit. Ikonta t ex, kom 1928. Dock hade det till stor del handlat om mellanformat (ofta 6x9 cm på 120-film, eller "BII" som den kallades i Europa) och glasplåtar (t ex 9x12 cm).

35 mm film fanns ännu bara som råfilm, och såldes inte i alla fotoaffärer. Den måste man dessutom själv spola upp i speciella kassetter, vilket var onödigt krångligt för vanliga amatörer. Contax skulle inte komma att lanseras förrän 1932, och den färdigladdade 135-filmen ytterligare två år senare, med Nagels Kodak Retina. 127-film däremot, eller "A8" i Europa, fanns däremot mer allmänt. Den användes, förutom i Kodak Vest Pocket, inte minst i den egna Ikonette, samt i Piccolette (som hängt med ända sedan 1914, från Nettel). Där handlade det dock om det vanliga liggande 4x6.5-formatet.

Nu lade man det två tvären, och använde istället halvformatet 3x4 cm. Då blev det dessutom 16 rutor istället för 8, vilket gav ännu bättre ekonomi! En av de första modellerna med 3x4 cm blev den lite udda Kolibri, som kom sommaren 1930.

Den lilla enkla lådkameran Baby Box-Tengor hann dock före, om än bara med en månad. Ett annat exempel på 3x4, men från en annan tillverkare, är Foth Derby. Några år senare kom även den lilla nätta Baby Ikonta (520/18).

Eftersom det är 3x4 istället för 4.5x6, men filmen bara har en rad med nummer, så behövs naturligtvis två sifferfönster där bak.

Man får dra fram numret, först i det ena, sedan i det andra fönstret. Så nästa nummer, först i det ena, osv. Här är ruta tolv framme.

För att i någon mån ha en chans mot Leica, så blev givetvis även Kolibri ett kvalitetsbygge.
Man märker det direkt när objektivet skall ut. Man tar bara tag i tumgreppen på vardera sidan av objektivet och vrider lite åt vänster, så hoppar objektivröret ut en bit av fjäderkraft. Sedan drar man ut resten, varvid det självt snäpper fast i utfällt läge. Mycket enklare och distinktare än på Leican, där man själv får se upp så man inte råkar låsa objektivet lite snett.
När objektivet skall in igen gör man samma sak. Man vrider återigen lite åt vänster, varvid objektivet åker in en bit. Sedan trycker man in resten, och det snäpper fast. Dresden vs Wetzlar. :-)

Bra optik fanns redan, här i form av Tessar, som ju var minst lika bra som Leitz Elmar. Fokusering sker här dessutom med hela objektivet. Inte bara frontlinsen, som på många bälgkameror.

Lika välgjord som objektivtuben är, lika primitiv är sökaren. Man fäller upp en bakre och en främre flärp. Tillsammans bildar de en enkel Newton-sökare, dvs den bakre flärpen har bara ett fyrkantigt hål.

Det eleganta fodralet däremot är nästan värt ett eget litet kapitel. Förutom att det ser påkostat ut, med sin utformning och sina präglingar, har det trots sin litenhet ändå plats för några originaltillbehör. Till att börja med finns ett gängat hål för förvaring av stödpinnen, så den inte ramlar ut. Dessutom finns plats för två försättslinser (Proxar 1 & 2) samt ett gulfilter.

Med Proxar 1 fokuserar kameran från 1 - 0.5 m, och med Proxar 2 (dvs 2 dioptrier) följaktligen från 0.5 - 0.3 m. För att korrigera för parallax står det i instruktionsboken: When using a Proxar Lens 1 incline the camera slightly so that the centre of the object to be photographed lies about half way between the centre and the lower edge of the view finder. With a Proxar 2 the centre of the object to be photographed should appear almost on the level of the lower edge of the view finder frame.

På 127-dagen härförleden, dvs den 12:e Juli, passade jag på och laddade kameran. Jag har några rutor kvar, men jag har fixat ett snöre med knutar på, så jag kan prova några närbilder också, innan rullen är slut. :-)

Årets 127-dag

Nu har det gått några år sedan jag senast hedrade 127-dagen, dvs den 12/7, men i år skulle det bli bot och bättring.
Årets kandidat blev en Zeiss Ikon Kolibri, från 1931. Det blir 16 gånger 3x4 cm.

Fiskade upp en gammal efke ur frysen. Framkallas senast 2013-1, visade det sig. Det kan inte ha varit så långt innan fabriken lades ned.

Laddade sedan, i skuggan under ett träd i Drottningholms-parken.

Vi får se så småningom, vad resultatet blev (och blir).

Fortsättning följer här, även ang kameran. 

Retrokamera: Ica Maximar

Ica Maximar var bara en av alla dessa kameramodeller som tillverkades av Ica i Dresden, under 1900-talets första decennier. Ica, som 1926 skulle bli en av hörnstenarna i Zeiss Ikon ¹⁾, var i sin tur en sammanslagning av fyra tidigare tillverkare ²⁾.

Maximar var väl ingen toppmodell direkt, utan kanske lite mer mittemellan. Såvitt jag kan se tillverkades den mellan 1912 - 36 i olika storlekar (6.5  x 9, 8.2 x 10.8, 9 x 12 och 10 x 15 cm), och givetvis med olika kombinationer av slutare och objektiv. Den här, en Maximar 207, sannolikt från 1916, i storlek 9 x 12 cm, har den trelinsiga Novar (f/6.3 f=10.5 cm) i en Compound-slutare, med tider från 1 - 1/250 s.

Givetvis har den förutom brilliantsökaren även LiveView!

Den blev min 2011. Det kompletta kitet, med väskan som även rymde "plånboken" med tre kassetter.

Den pneumatiska dämpkolven var trög i början, så jag fick plocka isär slutaren först.

Jag har haft kassetter laddade till den här liggande ganska länge nu. Förutom de tre som följde med, ytterligare en som jag hade sedan förut. Totalt alltså bara fyra stycken, men det har tagit mig några år.

Sunne, 9 dec 2012

Den här har legat exponerad ett bra tag, men väntat på framkallning. Det måste ha varit 2012 den togs, för jag minns att pappa satt i bilen och väntade. Jag hälsade på helgen innan jul, och vi åkte in till Sunne och åt lunch. Året efter bröt jag foten, och kom inte iväg till julhelgen som planerat. Året därpå, då fanns han inte kvar.

Den har shift-möjligheter, både vertikalt och horisontellt. Dessutom dubbelt utdrag. Minst.

En annan kul detalj är kassetterna. De har en finurlig flagga som visar om plåten är exponerad.

Tack vare utforningen av låshaken till plåthållaren/mattskivan, så lyfts änden av flaggan ut när man skjuter ned "darksliden" igen. Fiffigt.

Kassetterna är givetvis avsedda för glasplåtar. I brist på sådana gick jag till glasmästaren och fick tillskuret plastskivor i lagom tjocklek. Med dubbelhäftande tejp fäste jag sedan bladfilm på dem.

Som synes är de också lite rostiga här och där, och "sliden" har inte varit så skonsam mot filmen.

I höstas tog jag mig i kragen och bestämde mig för att exponera kassetterna som var kvar. En dag i början av December packade jag t ex ned den i ryggsäcken, och åkte in till Slussen på lunchen.

Agfa APX 100,  f/6.3 1/25 s

På båda bilderna har jag bara lappat de värsta dammfläckarna, i Photoshop. För övrigt "as is".

Det syns inte, men det blåste riktigt kallt den här dagen, och fingrarna blev stela, ömma och utan någon vidare känsel i fingertopparna. Det gjorde att jag skyndade (slarvade) lite mer än jag borde. Annars hade jag nog varit mer noggrann med uppställningen. Nu blev det onödigt mycket himmel. Jag kan delvis skylla på mitt tidsenliga gamla trästativ, som inte har någon kulled monterad. Istället skiftade jag ned objektivet så mycket det gick. De stela och domnade fingrarna gjorde också att jag hamnade lite snett när jag sköt in "sliden" igen. Det är därför det är en lite ljusskada i vänsterkanten.

En vänlig och intresserad herre erbjöd sig att dra isär vajrarna när jag exponerade, så att de inte kom i vägen. :-)

När jag tog Slussen-bilden kunde jag tydligt höra att den 1/25-del jag ställt in blev betydligt längre. Den var nog närmare 1/4 s, så jag får öppna slutaren igen, och se om jag kan få dämpkolven i Compound-slutaren att gå lite lättare.

Sedan skall jag också putsa upp kassetterna lite så inte emulsionen tar skada, för den här kameran måste användas igen. :-)

Gott Nytt År, förresten!

1). ↑ Zeiss-Ikon bildades 1926, efter en sammanslagning av Ica, Contessa-Nettel, Ernemann och C. P. Goerz.
2). ↑ Ica (Internationale Camera Ag) i Dresden bildades 1909, efter en sammanslagning av Carl Zeiss Palmos AG, Hüttig AG, Kamerawerk Dr Krügener och Wünsche AG.

Retrokamerapoolen 5 år idag. :-)

Knappt hann vi bli 100 st, förrän poolen dessutom fyllde 5 år.

De första entusiasterna

Thomas och jag hade under hösten innan börjat roat oss med att använda gamla kameror, och hade även båda bloggat en del om det. Jag hade t ex laddat min farmors gamla lådkamera, från 20-talet, och även en som jag köpt för länge sedan och därefter nästan glömt. Den senare kom för övrigt att bli avfotad och använd som logotyp för poolen.

Logotypkameran

På den tiden kunde man få en överblick över de befintliga poolerna på FS, men vi kände båda två att det saknades en pool att lägga upp våra bilder i. Svartvita poolen passade t ex inte något vidare, eftersom vi då och då även laddade med färgfilm. Dessutom ville vi kunna vara friare i bildvalet än vad många tillät.

Sagt och gjort. Finns den inte får man väl starta en själv...

Efter en del funderande, och efter att bl a ha rådfrågat en poolvärd vi kände (Bengan) så tog idéerna form. Vi bestämde oss för att släppa bildvalet fritt (så länge det inte bryter mot FS allmänna regler), och istället sätta ett minsta ålderskrav på kamera och objektiv. Den huvudsakliga ambitionen skulle vara att inspirera fler att använda gamla kameror som de ärvt eller skaffat, istället för att de bara skulle kärva ihop i någon låda eller något vitrinskåp.

Det fanns redan ett forum för gamla kameror, och i produktlistan fanns en kategori för äldre utrustning < 1960. Vi tyckte det skulle passa bra också för vår pool. Skarven mellan 50 och 60-talen innebar lite av ett teknikskifte, och det började så smått smyga sig in enklare elektronik och automatik i en del kameror.

Första dagen blev vi fem. Förutom Thomas och jag, Bengan, Ylva och Sofia.
Ungefär hälften av medlemmarna anslöt sedan under första året. Därefter har det lugnat ned sig, men det strömmar fortfarande till nya. Just nu är vi 102.

Thomas skrev första blogginlägget kopplat till poolen. Mitt första kom några dagar senare.

Kan man fota sport med Speed Graphic?

Frågan är felställd. Många har gjort det förut. Frågan var snarare om jag skulle kunna göra det.

Den lille. Miniature Speed Graphic (6 x 9 cm) med släden i rätt läge

Jag gillar Speed Graphic. Den är så underbart omständig att den är svår att låta bli. :-) Nu har det dessutom gått minst ett år sedan den senast motionerades, om inte två, och jag kände ett starkt sug att ta ut den igen. När jag fick se att Stockholms halvmaraton skulle gå av stapeln styrdes kosan dit i går. Jag råkade stöta på det för några år sedan, och då var mycket folk i rörelse, inte minst i Kungsträdgården. Den gången lyckades jag dock slarva när jag drog ut släden, och märkte det först sent, så nästan samtliga bilder blev felfokuserade.

Den här gången var jag mer noggrann. Dessutom hade jag skrivit ut bankartan och kollat förra årets mellantider, så jag hade lite koll på var och när löparna skulle dyka upp.

I Kungsan var det återigen mycket folk.

Långa köer

och många fotografer. :-)

Så småningom började löparna dra sig mot starten på Norrbro.

Jag hade valt ut några ställen, med lämpliga avstånd dit jag enkelt kunde ta mig. Det första fick bli på väg in i Klaratunneln.

Ledaren hade poliseskort, som låg så nära att det var svårt att fånga honom på bild. Nr 1, Haben Idris, kopplade greppet direkt,

men han hade ett koppel i hälarna.

Sedan knallade jag iväg mot Gamla Stan och Mynttorget, där de borde dyka upp ~40 min senare.

Samma klistrade eskort av 1:an var i vägen för bilden jag ville ha, men jag lyckades i alla fall fånga honom när han passerade.

Vid Slussen lyckades jag tyvärr dubbelexponera tätlöparna på deras väg mot mål, så den slipper ni. Flyttade mig några meter och fångade istället de som hade hela Södermalms-varvet framför sig.

Målgången hade jag ingen ambition att fånga, utan jag drog mig bakåt längs banan, och fotade löpare utan eskort.

Det gick i alla fall bättre i år. :-)

PS. Jodå, han behöll ledningen in i mål. :-)