Balda Baldamatic II

Den ser inte så märkvärdig ut. Den har visserligen en kul, lite bullig form, men annars liknar den mest en alldaglig kamera i största allmänhet. Skenet bedrar dock lite.

Max Baldeweg grundade 1908 Balda Kamera-Werk i Dresden, några år senare ändrat till Balda-Werk Max Baldeweg. Man gjorde till en början bl a slutare och filmpack-kassetter. 1925 kom så de första kamerorna ut på marknaden. Balda var ett mellanprismärke, och man levererade även kameror som såldes under andra namn.

Den första småbildskameran var Baldina, som kom 1935. Den hade åtminstone en liten finess, på så sätt att sökaren hade en ratt under sökaren, för manuell parallax-justering.

Mer om den en annan gång.

Efter kriget kom Balda, liksom flera andra i östzonen, att bli "folkägt", ett s k Volkseigene Betrieb (VEB). Max Baldeweg gav sig av västerut och startade på nytt 1948, nu som Balda-Werk Bünde, i Westfalen. Hans gamla Balda-Werk bytte efter några år namn till Belca-Werk, och blev så småningom även det en del av VEB Pentacon i Dresden.

Mot slutet av 50-talet, och några år in på 60-talet produceras en modellserie kameror under namnet Baldamatic. 1959 kommer så föremålet för det här blogginlägget, Baldamatic II. Den är en förbättring av Baldamatic I, med bl a större sökare. Det kom också en modell III, med utbytbar optik.

Den har mätsökare, och ljusmätare av seleniumtyp, dvs den använder inga batterier. Ljusmätaren visas i sökaren i form av ett följevisarsystem, där en tunn visare är kopplad till mätaren, och en bredare dito är kopplad mekaniskt till både slutare och bländare. Bländarvärdet visas i sökaren, dock inte slutartiden. Ljusmätaren på det här exemplaret verkar visa rimliga värden, åtminstone inom ett bländarsteg. Jag har än så länge bara jämfört med "sunny 16".

Som om detta inte var nog, så har sökaren dessutom en parallaxkompenserad ljusram, kopplad till fokuseringen. Lite oväntat på en kamera i den här klassen.

Ergonomiskt är den "lite eljest", på så sätt att sökaren sitter till höger. Att avtrycket sitter på framsidan må så vara, det var inte ovanligt på efterkrigskameror från Dresden, som t ex Contax S, och senare Praktica. Det här har dock ett mindre bekvämt avtryck. Litet och av pressad plåt sitter det inklämt precis under det lilla hjulet till bländarinställningen. Glömde jag nämna det? Bländaren justeras inte på objektivet. Där sitter bara en skala som rör sig, och det gör den när man använder det lilla svarta hjulet som sitter på framsidan, precis under sökarfönstret.

Frammatning sker med hjälp av det vingmutterliknande vredet till vänster på undersidan. När man viker ut det för att dra fram ser man också räkneverket, som annars är dolt.

 
Armen till höger är återspolningsveven, och den hoppar ut när man slår om den lilla spaken i mitten till återspolning (från T till R).

Nå, vad är det för objektiv då? Color - Isconar låter mistänkt som en triplett. Alldeles riktigt, det är det också. Men vad är ISCO - Göttingen för ett företag?

ISCO (Iosef Schneider Co) var ett dotterbolag till det betydligt mer kända Schneider - Kreuznach, och bildades 1936 på uppdrag av det tyska flygministeriet, för att åt Luftwaffe tillverka militära objektiv till flygspaning. Eftersom man varit en del av krigsindustrin blev företaget efter andra världskriget "demonterat", och bytte då även namn till Optische Werke Göttingen. 1953 kunde man återta namnet Isco, och man började tillverka både kamera- och projektorobjektiv, samt något mer alldagliga, som till t ex kameror som ovan nämnda.

Det skall sägas att kameran också såldes med andra kombinationer av både objektiv och slutare. Det här är den enklare.

Nyligen laddade jag med en rulle.

Nu hoppas jag bara att mätsökaren är någorlunda korrekt också.

Fortsättning följer...

-30 Hot Rod

Det är nåt lurt med den här kameran. Den ser ut som en 1930 års Leica I, Modell C, men numret stämmer inte riktigt...

För att göra en kort historia lång...:

1925 började Leitz sälja sin Leica I, modell A, som hade fast, om än inskjutbar, optik. Den känns enklast igen på "hockeyklubban". Bengan hade en sån.

1930 kom så modell C, nu med utbytbar optik. Till en början var dock objektiven matchade till resp kamerahus, och för att hålla ordning var objektiven därför märkta med de tre sista siffrorna ur kamerans serienummer.

Under 1931 fick modell C anslagsmåttet standardiserat (28.8 mm), och man kunde byta objektiv fritt mellan olika hus. Man stansade då in "0" i kameraflänsen, kl 12, för att visa att kameran var standardiserad.

Eftersom det här är en -30:a kan den inte ha varit standardiserad från början, men de tre siffrorna saknas på Elmar-objektivet. Faktum är att det saknar serienummer helt och hållet.  
Däremot är är både flänsen på huset, och objektivet, märkta "0", vilket visar att de har blivit standardiserade. Nu har kameran dock ett serienummer som är drygt 200 högre än den sista icke standardiserade C-batchen, samtidigt som de standardiserade inte gjordes förrän -31, så den måste ha blivit modifierad någon gång.

De olika modellerna producerades delvis parallellt. Den sista Leica A gjordes t ex så sent som 1936. Det var heller inte ovanligt att man fick tidigare modeller fabriksmodifierade. Man kunde t ex få sin A, C eller E  kompletterad med mätsökare. Den blev då en modell D, dvs Leica II. Johan E har en sådan.

Förmodligen är det här en sen A, som vid något tillfälle modifierats till C-standard. Förmodligen är det också det gamla A-objektivet som har blivit försett med M39-gänga och ny monteringsfläns. Det kan i så fall förklara varför det saknas serienummer på objektivet. Det behövdes ju inte om det från början satt fast monterat på en A.

Den här tidiga Elmaren har av förståeliga skäl ingen koppling till mätsökare, men kan ju trots det monteras även på en M9, om man använder en vanlig M-adapter. :-)
Man får gissa avståndet själv bara.

Skall man vara petig skall den här egentligen inte kallas "Leica Standard", även om den är snarlik. "Standard" (Leica E) skiljer lite (på returspolningsratten), och blev inte ett begrepp förrän modell D (dvs II) kom med sin mätsökare -32.

Går den att fota med då?

Jajamensan! :-)

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Den gamla (obehandlade) Elmaren är lite mjuk, och vill inte ha för mycket kontraster.

Orangefilter + FIKUS motljusskydd.

Eftersom den saknar mätsökare, och Voigtländers moderna 15 mm S W Heliar ju liksom original-Elmaren också saknar koppling till en d:o, så är de som gjorda för varann. :-)

Heliaren är bra till arkitektur också. Allt kommer med. :-)

Även i tunnelbanan, men det vet vi ju redan. Det har Micke visat mycket bättre.

Visst är den behändig!

Kan man kalla den "ädelkompakt"? :-)

Sommartid = Festivaltid

Varje stad med lite självaktning brukar ha någon festival på sommaren. Härförleden, i en stad nära dig, slog man på stort, och anordnade tvenne festivaler.
Samtidigt.

Eder självpåtagne avreste för att rapportera. På film har man sett att riktiga Reportrar använder Rolleiflex. Den som fanns ledig var redaktionens nyinköpta Rolleiflex Original av årets modell. 1930 års.
Hatten fick dock ligga kvar på hyllan.

Besökare hade kommit från när och fjärran. Några kom per båt.

Andra kom i vagn.

Där fanns mat för den hungrige.

Där fanns tivolin, med åkattraktioner för såväl yngre,

som för något äldre.

Där fanns även andra nöjen.

Där fanns artister. Någon med oklar ålder.

Manboy...

Där fanns fotografer.

Ja, kort sagt allt som gör en festival. Eller två.

Förutom Rolleiflexen användes också en modernare sk småbildskamera, av nyare, japansk modell.

/Eder utsände.

Ladda gängLeican!

Obs! Nördvarning!

Det här är inget inlägg i den på FS nu grasserande M-Leica-debatten. Möjligen kan den för ett ögonblick avleda upmärksamheten något...

Friska människor kan sluta läsa här. :-)

När man läser omdömen om gängLeicor och deras kopior brukar man få läsa att de visserligen är små och behändiga, men ack så jobbiga att ladda... Man kan läsa flera alternativa metoder som påstås vara mycket enklare. Så farligt är det dock inte. Lite pilliga är de att ladda visserligen, men det behöver inte vara några problem. Det viktigaste är att man inte har bråttom.

Vad är en gängLeica, kanske någon undrar.
Det är den ursprungliga Leica-kameran. Jänkarna kallar dem Screw Mount Leicas, eller ibland Barnack Leica, efter konstruktören Oskar Barnack. Den kom 1925 och hade från början fasta objektiv, men fr o m 1930 blev de utbytbara, med den nu så välkända M39 gängfattningen. 24 år senare kom Leica M3 med sin bajonett.

Leica IIIc, 1946.

"Problemet", för den som ännu inte haft lyckan att prova, är att kameran inte har någon lucka bak, utan laddas från botten. Filmen kan då fastna i filmbanan om man inte för dit den korrekt.

Jag har sett olika tips och provat några.

1. En variant är att ta hjälp av ett visitkort. Man använder det då i princip som skohorn, för att hjälpa filmen att passera filmbanan utan att fastna.
   
   Jag har inte velat prova. Jag kan tänka mig att man istället riskerar skada slutaren om man har otur.
   -
2. Nästa variant, är att med objektivet avmonterat och slutaren öppen, kunna se, och vid behov, peta rätt filmen med fingret.
   
   Jag provade det en gång, med en slutare som inte var pålitlig i T-läget. Filmen var ännu inte i läge, men slutaren slog igen lika snabbt som den öppnade, med följd att filmen istället fastnade i slutaren...
   -
3. Den sista, som borde stått först, är att följa instruktionerna... RTFM, liksom...
   Det är den varianten det här skall handla om.

Första rullen jag laddade visste jag inte om att det var svårt, utan jag gjorde bara som det stod i manualen. Visst var det lite pilligt, men den kom på plats och jag kunde ta min rulle.

Andra rullen provade jag alt 2 med resultat enl ovan. Sedan dess har jag hållit mig till boken, och det har funkat utan några problem. Varje gång.

1. Klipp till startsladden, som till gängLeican behöver vara lite längre än det numer normala. Detta kan med fördel göras i förväg så man har en redan tillklippt rulle (eller två) med sig. Skulle det behöva göras i fält är det inga problem det heller. Det finns ett gammalt mallverktyg till det här ("ABLON"). Det är inte helt lätt att få tag på idag och det behövs inte heller. Det räcker gott med bara en sax.
   
2. Dra ut filmen så här långt. Ett varv runt kassetten plus fyra perforeringar. Det går bra med valfri film. ;-)
   
3. Utgå från den befintliga startsladdens bredd, och fortsätt klippa så att bara två perforeringar blir kvar utanför kassetten. Se till att inte klippa tvärt ut mot filmkanten, utan i en mjuk båge, så den inte fastnar i slutaren. Lika viktigt är att klippa mellan perforeringshålen, inte genom.
   Dra sedan inte ut mer film än så här.
   
   -
   
4. Manualen rekommenderar en frammatning och blindavfyring först, som en koll på att allt fungerar som det skall.
5. Dra sedan fram igen, men nu utan att fyra av.
6. Peta så in filmänden under fjädertungan på upptagnings-spolen.
   
7. Sänk nu ned film och upptagnings-spole samtidigt i kameran. Se till att den går hela vägen ned. Du kan få lirka lite med returspolningsratten för att det skall gå.
   
8. Den är helt nere när filmperforeringen är mitt för kuggarna.
9. Vrid nu lite på returspolningsratten för att sträcka filmen. Nu skall kuggarna greppa ordentligt i filmperforeringen. Det här är viktigt. Både för att säkerställa att filmen matar som den skall, och som ett kvitto på att det är rätt gjort.
   
10. Sätt på locket.
11. Fyra av.
12. Dra fram och fyra av en gång till. Kolla att returspolningsratten roterar med när du drar fram. Detta bör förresten göras med alla filmkameror, oavsett märke.
    
13. Nollställ räkneverket.
    
14. Klart!

Svårare än så är det inte.

Så, ladda din gängLeica, och gå ut och skjut!

6x6-dagen

Jag börjar med en bild från ifjol. 6x6-dagen var ännu inte proklamerad då. Jag tror de kallade den Nationaldagen, eller nåt sånt. I alla fall var det den 6/6.

Pappas Nettar, 617/16, FP4+

Jag hade hållit mig lugn under veckan och helgen pga förkylning, men kom i alla fall ut i tid för firandet i stan.

Hemvärnet spelade Under blågul fana...

Rolleicord V, Portra 160NC

Det var picknick i parken, och ganska mycket folk.

Efteråt blev det tårta också, fast på annat håll.

Eftersom det ryktades att någon hade lagt vår nationaldag på samma dag, laddade jag också min svenska Unibox. Den led ju av ljusläckage ifjol. Nu har jag tejpat skarvarna så den skall få en ny chans i sommar. Den är bara påbörjad än så länge så jag lär få anledning att återkomma.