Skönheten kommer inifrån

Hur skall jag uttrycka mig?

En del kan inte rå för sitt utseende.

Kodak 35 RF, med Anastigmat Special f3.5 och Flash Kodamatic slutare, 1/10 - 1/200, T & B (1946-48)

Kodak USA, eller kanske den amerikanska marknaden, var inte så snabba med att anamma 35 mm film. Kanske sågs det som lite fjuttigt, jämfört med mellanformat eller 4x5". En analogi med bilar och kubiktum, kanske? Kodak AG i Tyskland hade ju redan 1934 lanserat Retina-serien och 135-film. 1936 kom så den amerikanska Argus A (1936-41), som lustigt nog blev den som populariserade 135-filmen på andra sidan Atlanten, och inte Kodak.

Verkligheten kom till slut ikapp även Kodak i Rochester. Något måste göras. Resultatet blev Kodak 35, som introducerades 1938 och blev amerikanska Kodaks första kamera för 35 mm film. Den har, förutom filmen, en sak gemensam med dess europeiska kusin Retina, och det är frammatningsspärren. För att dra fram en ny ruta får man först trycka ned en knapp, som sitter där vi är mer vana att hitta utlösaren. Däremot spänns slutaren samtidigt.

Annons i Popular Photography 1939

1938 kom även Argus C, med okopplad avståndsmätare, följd samma år av C2 med kopplad d:o, och C3 (med blixtsynk) redan året efter.

Kodak svarade nu med Kodak 35 RF (1940). I princip samma Kodak 35 som förut, men nu med en påbyggd kopplad avståndsmätare. En panikåtgärd, förmodligen. Resultatet ser ni högst upp. Knappast en vinnare av ett skönhetspris.

Båda husen är byggda i bakelit, men ändå tämligen gedigna. Remöglorna, som är en integrerad del av huset, är t ex fortfarande hela på det här exemplaret. Rattarna i plast gör dock att man gärna är försiktig när man drar fram till nästa ruta. Andra årsmodeller hade dem i metall. Den här klarade dock den hittills enda rullen, peppar, peppar.

Kodak Anastigmat Special är lite intressant. I princip en Tessar, men med bakre linsgruppen vänd bak och fram.

Slutaren är en Flash Kodamatic slutare, dvs med blixtsynk. Kontakten är av den större, lite klumpigare amerikanska ASA-typen, istället för den lilla PC-kontakten (Prontor-Compur) vi fortfarande känner igen. Tidigare modeller hade också en Kodamatic, men utan blixtsynk.

Att Kodak 35 RF kostade nästan dubbelt så mycket som Argus C3 var inte precis någon konkurrensfördel, trots bättre optik. Att konkurrenten dessutom hade utbytbara objektiv gjorde inte saken bättre. Att succén var begränsad var väl därför inte så överraskande.

Idag är det nog dess udda, för att inte säga rent fula, utseende som fångar samlarnas intresse. Och mitt...

Nåväl, i med en rulle!
Fujicolor var vad som fanns i skåpet vid tillfället...

George Eastman vänder sig kanske i graven...

Jag misstänker att det är lite glapp i avståndsmätarmekanismen i min. Jag tyckte den betedde sig lite underligt, och flera av bilderna blev mycket riktigt oskarpa. Jag får nog öppna och ta en titt på den där mekanismen. Här är i alla fall några bilder som klarade sig någorlunda.

Bara jag får ordning på fokuseringen, så skall kameran få se på andra rullar. :-)

135-film, och Kodak Retina

Apple må ha registrerat namnet Retina ("näthinna") som varumärke för vissa av deras skärmar, men sedan 30-talet hade det använts av det tyska Kodak AG, på kameror i Retina-serien, som använde 35 mm film.

Dess bidrag till mänskligheten är just det. Det var Retina som lanserade den vanliga 135-kassetten.

Ju mindre filmformat, desto större precisionskrav ställs på kameran. I början av 30-talet var alternativen Leica, och så småningom även Contax. Den amatör som gärna hade velat använda den mer ekonomiska 35 mm-filmen, hade därför paradoxalt nog ofta inte råd med kameran.

Kodak hade ett image-problem. Förutom som filmtillverkare, sågs man av många som en tillverkare av enklare familjekameror. Att man också gjorde högklassig optik, för t ex spaningskameror, var inte lika känt för allmänheten. Sedan början av seklet hade Kodak haft ett försäljningsbolag i Tyskland, Eastman Kodak GmbH i Berlin, men då efterfrågan ökade köpte man i slutet av 20-talet upp en tysk filmtillverkare, Glanzfilm AG i Berlin. Som ett sätt att kunna konkurrera med de tyska kvalitetskamerorna, köpte man i december -31 upp även August Nagel Werke ^* i Stuttgart, och allt ombildades till Kodak AG Dr. Nagel Werk, Stuttgart, med Dr August Nagel som vd. August Nagel Werke hade tidigare bl a utvecklat modellerna Vollenda och Pupille, den senare med 127-film, i formatet 3 x 4 cm. Dessa fortsatte produceras, men bytte nu namn, från Nagel till Kodak.

Popular Mechanics, November 1933

Kodak AG tog nu fram en 35 mm kamera, med hög kvalité men betydligt lägre pris än Leica. Resultatet skulle komma att bli Retina. Retina var tänkt för den mer medvetne amatören, men som inte hade råd med med de betydligt dyrare alternativen av småbildskameror från Leica och Zeiss Ikon.

Nu hade ju inte Kodak varit Kodak om de inte också varit positiva till en konsumentmarknad för färdigpaketerad 35 mm film, liknande den de redan hade med filmsorter som t ex 127, 120 och 116-film. Det här är kanske en hönan- kontra ägget-diskussion, men i vilket fall som helst utvecklade Nagel nu, tillsammans med kameran, också en kassett för färdigpaketerad film, det som kom att bli 135-kassetten. Tidigare hade Leica och Contax-ägare själva fått ladda märkesbundna kassetter (som dock påminde om varandra) med film i önskad längd.

Zeiss Ikon sålde dessutom egen rullfilm, med ljusskyddande startsladd av papper (liknande 120, eller kanske snarare 220-film) som passade t ex Contax, Super Nettel och senare även Tenax. Om du använde kassetterna kunde kunde du dessutom använda två, en från och en till. På det viset kunde du avbryta mitt i en rulle, eftersom de tagna bilderna då åkt in i den andra kassetten.

Den nya Kodak-kassetten (135) gjordes nu för att, förutom till Retina, givetvis även passa både Leica och Contax.

Det äldsta patentet jag har sett är från september 1933, och som uppfinnare står Dr. August Nagel i Stuttgart. Det kom att följas av flera tilläggspatent, alltmer lika de kassetter vi idag känner igen.

Bland Kodaks första 135-filmer var Panatomic och "SS" (Super Sensitive).

Maj -35

Första Retina-modellen (typ 117) kom 1934. Den kom att följas av en ny året efter, och ytterligare en ett par år senare. Det var små, successiva ändringar av det på ovansidan, dvs räkneverk, frammatning och frammatningsspärr. Framsidan höll sig i början tämligen oförändrad, dvs Xenar f:3.5 f=5 cm från Schneider, monterat i en Compurslutare (1 - 1/300 s). Alltsammans utfällbart på samma stabila vis. 1936 kom typ 122, med avståndsmätare, och 1939 typ 150, med en riktig kombinerad mätsökare, för att nämna några av de tidiga.

De sista modellerna tror jag kom på 60-talet.

Typ 117

Dags för en nyare rulle.
Vi laddar väl med Kodak, för anständighetens skull. :-)

Fortsättning följer, om försöket faller väl ut.

Källor, bl a:

• Patent
• Div artiklar från Zeiss Historica.
• Douglas Collins (1990), The Story of Kodak
• David L. Lentz (2018), Retina Collector's Guide
• Reklam från Popular Mechanics

↑ Nagel, och hans historia, är också värd ett eget inlägg.