Hög Standard, med ögat i centrum

Förra veckan tog jag en promenad i Västerås, med en Rolleiflex Standard från 1936.

Först gick jag över Svartån, och svängde vänster upp mot Kyrkbacken.

Sedan vände jag söderut, passerade torget och gick över ån igen.

Hoppsan. Sökaren är väldigt mörk ut mot hörnen...

VLT-huset speglar sig mot husen intill, eller om det var tvärtom...

Vidare söderut, förbi det turbinhus som en gång för över hundra år sedan fick ASEA att flytta tillverkningen ifrån Arboga.

Inte så talträngda.

Så småningom hamnade jag i Östra hamnen. Den har genomgått en ordentlig förvandling på senare år, men är fortfarande delvis märkt som hamn enl sjökortet.

Jag tycker den orkade med promenaden bra trots åldern, och trots att objektivet, en Zeiss Tessar 3.5/75, saknar all form av antireflex-behandling.

Rolleiflex Standard (även kallad "Old Standard") tillverkades mellan 1932 - 38, och var den modell som tog över efter "Original". Det var nu den typiska frammatningsveven kom, som redan året innan hade prytt Baby-versionen (4x4). Slutaren, på den här en Compur Rapid (1 - 1/500 s), fick man dock fortfarande spänna själv.

När den först kom var den försedd med två filmfönster, för att kunna ställa räkneverket antingen med 117-film (B I 6), för 6 rutor 6x6, eller 6x9-film 120 (B II 8), som här gav 12. Den här har dock bara fönster för den senare.

Den har en kul sportsökare. Den har bara en främre ram, men för att man skall titta rakt, och även få rätt bildvinkel, sitter det en liten konkav spegel mitt i korset. Spegeln har en genomskinlig öppning mitt i, och när man placerar ögat så man precis ser sin pupill omsluta öppningen visar ramen korrekt utsnitt.

Bortsett från parallax, förstås...

Kuriosa: Robert Capa använde just Rolleiflex Standard, som komplement till Contax II. Inga andra jämförelser dock...

Зоркий

Den här ryska Leica-kopian, en Zorki-1(C) från 1951-53, visade sig redan innehålla en rulle. Praktiskt kanske, men jag hade ju inte en aning om vad det var för typ. Jag tänkte att jag provar väl några rutor i alla fall, för räkneverket visade inte fullt. Utan att veta filmkänsligheten gjorde jag några alternativa exponeringar, motsvarande både 100 och 400 ISO. Kameran verkade fungera.

Jag kollade inte varje gång, men vid något tillfälle märkte jag när jag drog fram att returspolningsratten inte roterade med. Jag blev misstänksam, men eftersom jag inte hade haft koll på varje framdragning så chansade jag i alla fall. Det kunde ju tänkas att filmen inte var riktigt sträckt i kassetten.

Efter några rutor tog jag så ut filmen. Det visade sig vara en Agfacolor XRG 100. Jag vet inte när den slutade tillverkas, men färgsticket skvallrar om att den suttit i ett bra tag. Jag skickade in, och väntade några dagar. Den kom för någon vecka sedan. Jag kunde se redan när jag tittade på arket att några av mina bilder fanns inte att se... Däremot var filmen repig, och perforeringen trasig, efter 34 rutor.

På den 35:e låg sedan alla mina exponeringar. På ett och samma ställe... ;-)

Nåväl, jag skannade av ren nyfikenhet.

Tidigare ägares fru och son?

Det visade sig att alla bilder var oskarpa. Konsekvent.

90-tal? Svårt att säga med de oskarpa bilderna, men jag får en sådan känsla.

Ingen jag känner, men ett intressant färgstick... ;-)

Kanske hade inte det inskjutbara objektivet (Industar-22) dragits ut och låsts i sitt rätta läge. Vi lär inte få veta.

De två sista bilderna blev i alla fall skarpa. Kanske för att de var tagna på nära håll. Kanske har objektivet råkat skruvats ut något på alla de tidigare bilderna, eller så ligger tryckplattan fel så filmen hamnar ur läge.

Strandhugg? Vådaskott?

Här kom visst fotografen med lite, tror jag...

Jag skall nog ta isär den lite, och försöka putsa bort en liten, liten repa i tryckplattan. Då kan jag passa på att kolla fokuseringen samtidigt.

FED, som hade producerat Leica-kopior redan på 30-talet, evakuerades under kriget när den österrikiske korpralens mannar ryckte fram i Ukraina. Efter kriget gick det trögt att få igång produktionen igen, och KMZ, som låg strax utanför Moskva, tog tillfälligt över produktionen av kameran, då under namnet Zorki. När FED sedan kom igång igen fortsatte KMZ, men då med mer inriktning på export-marknaden.

Super Swede

Under tonåren hade jag framför allt en idol.

Jag kommer ihåg när han började skriva krönika i Teknikens Värld.

Varannan vecka gick jag till kiosken vid Esso-macken intill skolan och köpte det senaste numret. Sedan läste man senaste skvallret från F1-världen, hur det hade gått på de senaste testerna, tävlingarna osv. Jag läste aldrig Buster. För mycket fotboll. Det här var det jag var intreserad av, och Ronnie var idolen.

För några veckor sedan fick jag se i tidningen att hans Lotus 72, från 1975, skulle turnera runt och visas upp på olika Biltema-varuhus. Den här helgen var turen kommen till Uppsala. Vi kom dit en timme innan stängningsdags. Det hade visst varit rätt mycket folk tidigare under dagen, men nu var det ganska lugnt omkring den.

Det påstås att exemplaret aldrig körts sedan Ronnie parkerade den i depån på Watkins Glen, efter USA:s GP det året (han kom femma). Bilen var då hopplöst föråldrad. 1974 hade man introducerat Lotus 76, men den var ett missyckande och man tvingades gå tillbaka till 72:an.

Ronnie vann faktiskt ytterligare några tävlingar med Lotus 72 1974, men 1975 var den chanslös mot bl a Niki Laudas Ferrari 312T. Ronnie gick över till March, och sedan vidare till Tyrrell.

Lotus 72 hade hängt med, om än med flera modifieringar, sedan 1970, och är förmodligen den typ som tävlats flest år i Formel 1. Emerson Fittipaldi vann VM med den 1972. 1973 vann Jackie Stewart, men Lotus tog fortfarande hem märkes-VM med den, tack vare Ronnies och Emersons sammanlagda resultat.

Ford-Cosworth DFV. Från sent sextiotal och under hela sjuttiotalet dominerade den F1.

Bredvid rullade en DVD med en film som visade Lotus säsong 1973, med bl a intervjuer med Colin Chapman. Det var många breda polisonger i rutan. :-)

1975

1978 var Ronnie tillbaka hos Lotus. Jag såg tävlingen på Monza -78. Svensk tv sände inte många F1-lopp på den tiden, men det här var ett av dem. Jag minns kraschen i starten, och hur man såg James Hunt dra ut honom ur lågorna. Jag kunde inte fatta när jag dagen efter, i skolan, fick höra att han hade dött (fett-emboli från alla benfrakturer).

Idolen fanns inte kvar, och jag kunde inte längre läsa inside-skvallret i hans krönika. Intresset för F1 blev heller aldrig detsamma.

Under en timme igår förflyttades man tillbaka, innan lamporna i varuhuset började släckas ned...

Super Nettel, del två

Nu är det flera veckor jag skrev sist om "lilla Super Ikontan", Super Nettel. ;-)

Dags för lite bilder.

Den har samma typ av objektiv, jämnårigt (1935) och sannolikt optiskt identiskt, som den Contax I jag skrev om förrförra gången, en Tessar 2.8/5 cm, men den här är i ett bättre skick. Dels är den renare inuti, dels verkar frontlinsen ha klarat sig från repor, förmodligen tack vare det infällbara och därmed väl skyddade objektivet.

Ett elakt motljus. Om jag minns rätt lyckades jag skugga objektivet bakom en skylt, men det är ju tämligen kontrastrikt. Trots att det saknar antireflex-behandling tycker jag det gick över förväntan. Ironiskt nog verkar starkt ljus vara en fördel. Man bländar ju då ned kraftigt, i det här fallet sannolikt till f/16, vilket minskar reflexerna inuti objektivet.

Det här gick också bra. En del himmel, men förmodligen även här en något mindre bländare. F/8 kanske, eller f/11. Jag minns inte.

Här blir det värre. Full glugg, f/2.8, med ljus från fönstret, ställer till det ganska rejält. Bernt går in i dimman.

Däremot är det tämligen skarpt, trots största bländare.

Jag tycker den gör rätt bra ifrån sig. :-)

Håtunaleken, eller en Klemmig tur

Jag fick ett presentkort av arbetskamraterna förra sommaren.

Det var huvudet på spiken. De kunde knappast ha hittat något bättre.
Det omsattes i praktik några veckor senare.

Planet, en Klemm 35, eller Sk 15 i Flygvapnet, är från 1946.
Visst var det lockande att föreviga intrycken med en kamera i motsvarande ålder, men nej, jag hade annat att göra. Dessutom var ju sittbrunnen öppen...

Håtunafältets likhet med...

en hoppbacke...

är slående. :-)

Man startar utför, och landar uppför. :-)

Jag segelflög en period för en femton tjugo år sen, så när han frågade om jag flugit förr fick jag spaka själv mesta tiden sen. :-)

Efter en tur runt Sigtuna och Skokloster kom vi tillbaka.

Allt roligt har ett slut,

men dessförinnan var det kul.

Riktigt, riktigt kul. :-)

------------------------

Den ursprungliga Håtunaleken var inte lika kul. Inte för vissa i alla fall.