6x9 den 6:e september

Det har varit dåligt med fotograferandet de senaste åren, men så helt plötsligt tog jag mig i kragen och bestämde mig för att ladda en kamera och köra lite 6 x 9 cm. "Offret" den här gången fick bli en gammal Cocarette, från Contessa Nettel i Stuttgart. Jag berörde den som hastigast för några år sedan. Den är från 1925, så om bara några år fyller den 100 jämnt. Objektivet är en Tessar "1:4,5 f=10,5 cm".

Jag tog en rulle för flera år sedan, men den var hopplöst felfokuserad. Nu vet jag varför.

Den är en så kallad "laufboden"-kamera, dvs objektivet fälls inte ut med en sinnrik mekanism som på senare kameror, utan man drar ut fronten med objektivet på skenor på luckans insida. Nu har väl skinnet i bälgen med åren blivit lite torrare och stramare, för jag noterade att hela fronten drogs lite uppåt/bakåt vilket sannolikt orsakade felfokuseringen. Den fokuserar förresten med hela objektivet, och inte bara med frontlinsen, som i många senare applikationer.

Bortom oändligheten finns inget att se, så på lunchen, innan jag laddade filmen, provade jag lite snabbt att lägga in ett papper i bildplanet, och titta genom "rensluckan" därbak mot något ljusblänk i någon bil på parkeringen utanför jobbet.

I stället för på oändligt ställde jag därefter in mot ca 8 - 10 m på skalan och hoppades att skärpedjupet skulle fixa resten. Det var dessutom en tacksam dag med solsken som gjorde att jag kunde blända ned bra. Taktiken höll, visade det sig.

Jag tycker den gamla Tessaren står sig bra. :-)

Bländarsallad...

För ett par veckor sedan, efter fikat på Fågelsången, gick jag en sväng i Uppsala med den gamla Bladaren, 1000F. Jag gillar den, inte bara för att den är gammal och mer primitivt retro, utan också för att dess Tessarobjektiv är några hekton lättare än Planaren till 500C, och kameran därför inte blir så framtung.

Det var gråväder, och trots att det var mitt på dagen var det sparsamt med ljus. Normalobjektivet, en Tessar 2.8/80, har bländarförval, dvs just före exponering bländar man med långfingret snabbt ned, mot ett förinställt stopp.

I det skrala ljuset märkte jag på en gång att objektivet inte ville öppna till mer än ca bl 4 - 5.6. Jag försökte titta på bländaren, och hur den rörde sig, men kunde inte se något onormalt. Jag tyckte den rörde sig symmetriskt och fint men, som sagt, bara mellan 22 och 4 - 5.6. Det blev till att fokusera på en något mörkare mattskiva än normalt, som om den inte vore tillräckligt skum på full öppning...

Tog några bilder, och åkte sedan hem.

I databladet hemma fanns en genomskärning.

Hur svårt kan det va..?

Jag började bakifrån.

Sedan kunde fokuseringssnäckan enkelt lyftas av.

Efter att ha skruvat loss del lilla knastret kunde även bländarspaken/hylsan lyftas av.

Sedan kom turen till bakre linsgruppen, mest för att inte råka skada eller sätta några fingeravtryck.

Sedan vände jag på steken, och gick loss på namnskylten.

Här körde jag sedan fast, då linspaketet inte ville komma ut. Jag gav upp och monterade ihop igen, för att skicka in det till en som kan...

Skam dock den som ger sig...
Kvällen innan jag tänkte skicka bestämde jag mig för att ändå prova igen. Jag kunde få ned en tunn mejsel i springan mellan linspaketet och tuben, och försiktigt, försiktigt bända lite i sidled. Då släppte det, och med två mejslar kunde jag lirka upp främre linsen med sin fattning. Det hade mest handlat om byrålådseffekten, då passningen naturligt nog är ganska trång.

Såg nu att genomskärningen inte stämde riktigt, då båda linserna enligt den skulle ha suttit ihop i en grupp.
Gjorde istället samma sak med nästa lins, och den kom snällt upp. Eftersom jag redan plockat bort knastret till bländarens styr-ring (hittar inget bra ord) kunde jag nu enkelt, med bara fingrarna, lyfta upp den och frilägga bländarlamellerna.

Missade att ta en bild av ringen, men den har på undersidan spår som bländarlamellernas främre tappar löper i, och som när den vrids får lamellerna att svänga inåt och minska öppningen.

Försökte först peta runt lamellerna lite, i hopp om att tapparna skulle slinka ned i rätt hål, men det var givetvis lönlöst. Jag fick plocka ut alla, och passade då på att pensla dem rena med ren bensin.

Notera de små tapparna. De sitter lite olika i de båda ändarna, så man måste vända dem åt rätt håll när man sätter tillbaka dem.

Nu börjar det roliga...
De första bladen brukar inte vara så besvärliga att lägga dit, men så småningom måste de föregående lyftas upp, så att nästa kan skjutas in under, och nästa, och...

 
Den skarpögde ser att jag vänt några blad fel i första bilden.

Genom att successivt tejpa ihop dem till en kaka kan man få dem att ligga någorlunda still tills alla är på plats, och efter tredje eller fjärde försöket kunde jag med en titt i spegeln se att alla tappar satt i sina resp hål.
Genom att sätta en fingertopp emot kakan kunde jag sedan med pincetten lyfta upp en tejpbit i taget.

Sedan var det bara att göra om alltsammans, fast nu baklänges. :-)

PS. Bilderna är givetvis inte tagna i den ordning jag visar dem här, utan visas i den ordning jag borde ha gjort allt...

Super Nettel, del två

Nu är det flera veckor jag skrev sist om "lilla Super Ikontan", Super Nettel. ;-)

Dags för lite bilder.

Den har samma typ av objektiv, jämnårigt (1935) och sannolikt optiskt identiskt, som den Contax I jag skrev om förrförra gången, en Tessar 2.8/5 cm, men den här är i ett bättre skick. Dels är den renare inuti, dels verkar frontlinsen ha klarat sig från repor, förmodligen tack vare det infällbara och därmed väl skyddade objektivet.

Ett elakt motljus. Om jag minns rätt lyckades jag skugga objektivet bakom en skylt, men det är ju tämligen kontrastrikt. Trots att det saknar antireflex-behandling tycker jag det gick över förväntan. Ironiskt nog verkar starkt ljus vara en fördel. Man bländar ju då ned kraftigt, i det här fallet sannolikt till f/16, vilket minskar reflexerna inuti objektivet.

Det här gick också bra. En del himmel, men förmodligen även här en något mindre bländare. F/8 kanske, eller f/11. Jag minns inte.

Här blir det värre. Full glugg, f/2.8, med ljus från fönstret, ställer till det ganska rejält. Bernt går in i dimman.

Däremot är det tämligen skarpt, trots största bländare.

Jag tycker den gör rätt bra ifrån sig. :-)

Om det är nyputsat ser man bättre ut...

Jag körde en rulle i Contax I i höstas, och konstaterade att "das Adlerauge", Tessar 2.8/5 cm, förvisso var hyfsat skarp, men exemplaret gav ganska mycket ströljus.
I vissa motiv rent av väldigt mycket...

Nu har den visserligen ingen antireflexbehandling, men så dåligt borde det ju inte bli. Vid en närmare granskning kunde jag visserligen se ett antal fina repor i frontlinsen, men mot ljuset kunde jag också se att det faktiskt var lite dimmigt inuti.

En titt på en genomskärning skvallrade om att det inte borde vara alltför svårt.

Efter att ha filat till ett verktyg så det passade bättre skred jag till verket.

Främre linspaketet släppte, kom ut och lämnade ett hål efter sig.

Efter att ha delat det kunde jag göra ren båda linserna.

Sedan kom turen till den bakre.

Bländaren rörde jag aldrig. Den såg fin ut.

Nu får jag hoppas att det blir bättre. :-)

Lus på linsen

--------------------------------

Edit:

Det är i all fall bättre nu.

Lilla Super Ikontan,

eller "die Contax für den kleinen Mann".

När Zeiss Ikon bildats, 1926, som en sammanslagning av ett antal tyska kamera-tillverkare ¹, påbörjades så småningom en välbehövlig rensning i modellfloran. Den hade dessförrinnan varit onödigt stor redan för vissa av de enskilda bolagen. Flera tidigare modeller fick leva kvar tills de blev omoderna. Andra modellnamn dök upp igen, men nu på nya kameror. Ibland plockade man också ihop nya namn av enskilda stavelser från de gamla.

En som fick leva kvar var t ex presskameran Contessa-Nettel Deckrullo, som under Zeiss Ikon dessutom fick tillbaka sitt ursprungliga namn Nettel. Den fanns i storlekar upp till 13 x 18 cm och hade en vertikalgående ridåslutare. Som namnet Deckrullo antyder, så täckte slutaren plåten även när man spände slutaren, så man slapp täcka för objektivet under tiden, vilket var långtifrån en självklarhet bland ridåslutar-kameror på den tiden. Första-ridån löpte på ridåband, och öppningen var ställbar. Drygt tjugo år senare skulle den komma att stå som modell för en annan, mycket välkänd slutare.

En annan Zeiss Ikon-modell var Ikonta, som kom alldeles i slutet av 20-talet. 1934 utrustades vissa Ikonta-modeller alternativt med mätsökare, och blev då "Super Ikonta". Prefixet Super var dock inte unikt för Zeiss Ikon. Även t ex Balda använde det på sin 35 mm Baldina, som med mätsökare då blev Super Baldina.

Varför drar jag upp allt det här?

Jo, 1934 kom Super Nettel (536/24).

Ni hajar, va? Den hade kopplad mätsökare av vridkilstyp, som Super Ikonta, och dessutom bälg med saxlänk, som gamla Nettel. Framförallt förde den Nettel-arvet vidare med sin vertikalgående slutare (1/5 - 1/1000 s), liksom den nyligen släppta Contax. Den är också som ett tittfönster in på utvecklingsavdelningen, för här kan man t ex se hur man redan två år efter lanseringen av den problemfyllda Contax I hade ändringar klara, som ytterligare två år senare skulle dyka upp på den kraftigt omarbetade Contax II. Slutarridåerna i metall är visserligen fortfarande väldigt lika de på Contax I, men frammatningen har nu flyttat upp till en bekväm placering på ovansidan, och den på Contax I så krångliga slutartids-inställningen i fyra olika grupper har också kraftigt förenklats. Allt precis som på den senare Contax II.

Contax I, Super Nettel & Contax II.

Den kom också att få en nättare formgivning, istället för den tegelstensliknande Contax I. Den som ville ha en småbildskamera med snabb och bekväm ridåslutare, men inte behövde, eller hade råd med, dyra utbytbara objektiv, fick nu ett enklare alternativ, en "Fattigmans Contax".

Öppnar man bakstycket ser det ut ungefär som i Contax II. Super Nettel fick t ex en frikopplingsknapp för returspolning liksom den senare Contax II, till skillnad från Contax I, där filmen istället lyftes över tänderna på mataraxeln(!).

På baksidan kan man se de två fönstren till "vy"- resp mät-sökaren.

Direkt billig var den nu inte, trots epitetet. Genomsnittslönen låg mellan 100 - 200 Reichsmark. En Contax I med Tessar 3.5 kostade 275 RM, medan Super Nettel med samma objektiv kostade 198 RM. Billigaste versionen (med en trelinsig Triotar 3.5) kunde man visserligen få för 165 RM, men det kunde jämföras med Leica Standard, som med Elmar 3.5 kostade 167 RM. Den senare visserligen utan mätsökare, och med färre slutartider, men den hade den erkänt fina Elmar 3.5, och mätsökare  kunde man få den kompletterad med efteråt. En Contax I med den berömda Sonnar 1.5 fick man däremot ge 500 RM för, dvs bara objektivet kostade då lika mycket som en kamera med Tessar 3.5. Alla objektiv i jämförelsen är "5 cm".²

Den kortlivade Super Nettel II (1936) var samma kamera, men kromad istället för svart. Super Nettel III lanserades samtidigt. Det var också kromad som II, men med bajonettfattning och några få utbytbara objektiv. Innan leveranserna hann starta bytte den namn till Nettax.

En fördel med Super Nettel, framför t ex Contax eller Leica, var i alla fall kompaktheten. När man fällt in objektivet var det väl skyddat, och hela kameran gick lätt ned i rockfickan.

Bildresultat, kanske någon undrar? Läs del två.

I ärlighetens namn finns det en annan modell som ger mycket bättre skäl för rubriken, men mer om den en annan gång.

1. ICA, Contessa-Nettel, Goerz & Ernemann. ^{^}
2. Prisuppgifter från "Auf den Spuren der Contax", av Hans-Jürgen Kuc. ^{^}