Doften av fix

Jag minns inte när jag framkallade en film senast. Det måste ha varit mellan femton och tjugo år sedan. Jag hittade ett kvitto på pappersframkallare från -94, men de senaste filmerna innan minns jag att jag hade lämnat in. Sannolikt för att slippa blanda till mer som ändå bara blev stående tils det blev för gammalt.

Jag har haft en laddapparat med Tri-X liggande i kylskåpet under åren. Båda köptes under 80-talet.
Tydligen hade jag sparat asken, för jag hittade den idag.

Sedan i somras har jag återupptäckt mina gamla kameror. Till att börja med tog jag de sista rutorna på de nu alltför gamla resp filmerna och skickade in. Frågan väcktes också om det inte var dags att slänga den gamla Tri-X:en så man slapp ha laddapparaten liggande i kylskåpet längre.

Jag kunde förstås inte låta bli att testa först, så i julas tog jag en kassett och laddade. Med 24 rutor bara, för att spara lite tid.

De sista rutorna tog jag i fredags morse, på väg till jobbet. Hade tänkt skicka filmen till Crimson senare under dagen. Jag hade ett kuvert med i väskan, men tanken slog mig: Varför inte köpa lite D76 istället?

Jag ringde en fotoaffär nära jobbet och kollade att de hade hemma. Man kan inte vara för säker i dessa digitala tidevarv. Det fanns. Tog vägen förbi när jag skulle hem på kvällen.

Framkallningsdosan hittades i en av de kvardröjande flyttkartongerna. Klämmor, omrörare med termometer, och ett rostfritt litermått likaså. Resten av fredagskvällen tillbringades med näsan i en gammal "Små korn" och "Materiallära för fotografer", pluggandes bortglömda framkallningstider, samtidigt sneglandes på "På spåret" och "Skavlan".

Idag blandade jag till och laddade dosan. D76, 1+1, 10 min.

Förstoringsapparaten får nog ligga kvar ett tag till, så det blev skannern istället.

Resultatet blev över förväntan, med tanke på filmens ålder.
Korn finns, däremot...