Zeiss Ikon Kolibri

Leica, som lanserats 1925, visade att hade man bara bra optik, kunde man få bra bildresultat även på 35 mm film.

Ett mindre filmformat innebar bl a större skärpedjup, vilket var en fördel i en tid då de flesta kameror saknade avståndsmätare. Dessutom innebar ju miniatyrformatet också lägre filmkostnader, vilket var en fördel inte minst för amatörer. Flera tillverkare började snegla mot formatet.

Hos Zeiss Ikon behövde man nu också ta fram en kamera i "miniatyr-formatet", som det kallades. Dock hade man fått ägna en hel del tid de första åren till att rensa i den stora modellflora som blev resultatet av sammanslagningen 1926. Lite nytt hade det visserligen blivit. Ikonta t ex, kom 1928. Dock hade det till stor del handlat om mellanformat (ofta 6x9 cm på 120-film, eller "BII" som den kallades i Europa) och glasplåtar (t ex 9x12 cm).

35 mm film fanns ännu bara som råfilm, och såldes inte i alla fotoaffärer. Den måste man dessutom själv spola upp i speciella kassetter, vilket var onödigt krångligt för vanliga amatörer. Contax skulle inte komma att lanseras förrän 1932, och den färdigladdade 135-filmen ytterligare två år senare, med Nagels Kodak Retina. 127-film däremot, eller "A8" i Europa, fanns däremot mer allmänt. Den användes, förutom i Kodak Vest Pocket, inte minst i den egna Ikonette, samt i Piccolette (som hängt med ända sedan 1914, från Nettel). Där handlade det dock om det vanliga liggande 4x6.5-formatet.

Nu lade man det två tvären, och använde istället halvformatet 3x4 cm. Då blev det dessutom 16 rutor istället för 8, vilket gav ännu bättre ekonomi! En av de första modellerna med 3x4 cm blev den lite udda Kolibri, som kom sommaren 1930.

Den lilla enkla lådkameran Baby Box-Tengor hann dock före, om än bara med en månad. Ett annat exempel på 3x4, men från en annan tillverkare, är Foth Derby. Några år senare kom även den lilla nätta Baby Ikonta (520/18).

Eftersom det är 3x4 istället för 4.5x6, men filmen bara har en rad med nummer, så behövs naturligtvis två sifferfönster där bak.

Man får dra fram numret, först i det ena, sedan i det andra fönstret. Så nästa nummer, först i det ena, osv. Här är ruta tolv framme.

För att i någon mån ha en chans mot Leica, så blev givetvis även Kolibri ett kvalitetsbygge.
Man märker det direkt när objektivet skall ut. Man tar bara tag i tumgreppen på vardera sidan av objektivet och vrider lite åt vänster, så hoppar objektivröret ut en bit av fjäderkraft. Sedan drar man ut resten, varvid det självt snäpper fast i utfällt läge. Mycket enklare och distinktare än på Leican, där man själv får se upp så man inte råkar låsa objektivet lite snett.
När objektivet skall in igen gör man samma sak. Man vrider återigen lite åt vänster, varvid objektivet åker in en bit. Sedan trycker man in resten, och det snäpper fast. Dresden vs Wetzlar. :-)

Bra optik fanns redan, här i form av Tessar, som ju var minst lika bra som Leitz Elmar. Fokusering sker här dessutom med hela objektivet. Inte bara frontlinsen, som på många bälgkameror.

Lika välgjord som objektivtuben är, lika primitiv är sökaren. Man fäller upp en bakre och en främre flärp. Tillsammans bildar de en enkel Newton-sökare, dvs den bakre flärpen har bara ett fyrkantigt hål.

Det eleganta fodralet däremot är nästan värt ett eget litet kapitel. Förutom att det ser påkostat ut, med sin utformning och sina präglingar, har det trots sin litenhet ändå plats för några originaltillbehör. Till att börja med finns ett gängat hål för förvaring av stödpinnen, så den inte ramlar ut. Dessutom finns plats för två försättslinser (Proxar 1 & 2) samt ett gulfilter.

Med Proxar 1 fokuserar kameran från 1 - 0.5 m, och med Proxar 2 (dvs 2 dioptrier) följaktligen från 0.5 - 0.3 m. För att korrigera för parallax står det i instruktionsboken: When using a Proxar Lens 1 incline the camera slightly so that the centre of the object to be photographed lies about half way between the centre and the lower edge of the view finder. With a Proxar 2 the centre of the object to be photographed should appear almost on the level of the lower edge of the view finder frame.

På 127-dagen härförleden, dvs den 12:e Juli, passade jag på och laddade kameran. Jag har några rutor kvar, men jag har fixat ett snöre med knutar på, så jag kan prova några närbilder också, innan rullen är slut. :-)

Årets 127-dag

Nu har det gått några år sedan jag senast hedrade 127-dagen, dvs den 12/7, men i år skulle det bli bot och bättring.
Årets kandidat blev en Zeiss Ikon Kolibri, från 1931. Det blir 16 gånger 3x4 cm.

Fiskade upp en gammal efke ur frysen. Framkallas senast 2013-1, visade det sig. Det kan inte ha varit så långt innan fabriken lades ned.

Laddade sedan, i skuggan under ett träd i Drottningholms-parken.

Vi får se så småningom, vad resultatet blev (och blir).

Fortsättning följer här, även ang kameran. 

August Nagel, Zeiss Ikon och Kodak

August Nagel grundade 1908 företaget Drexler & Nagel - Fabrik photographische Apparate, Stuttgart, tillsammans med vännen Carl Drexler. Även Nagels yngre bror Wilhelm kom tidigt med, och blev så småningom fabrikschef. En tidig populär kameramodell var Contessa, och redan 1909 bytte man namn till just Contessa-Camera-Werke GmbH, Stuttgart. De tidiga kamerorna var kanske inte så nydanande tekniskt, men de var väl byggda.

1919 gick man samman med Nettel, i närbelägna Sontheim-am-Neckar, och blev Contessa-Nettel-Werke, senare Contessa-Nettel AG. Från Nettel kom t ex presskameran Deck-Rullo. Dess slutare förbättrades av Nagel, och kom senare att bli förebild för Contax d:o.

13 x 18 cm, med ridåslutare!

Produktionen flyttades nu till Stuttgart. Populära modeller från det nya Contessa-Nettel var t ex Piccolette och Cocarette. Piccolette var ett svar på Kodaks populära Vest Pocket, för "A 8" eller 127-film (4x6,5 cm). Cocarette fanns i en mängd storlekar, för "N" eller 129-film (5 x 7,5 cm), "B II" 120 (6x9), "D" 116-film (6,5x11) och "E" 122-film (8x10,5 cm).

Inga detaljer verkar ha varit för små för stor omsorg.

En intressant detalj var filmladdningen. Den var f ö likadan på Piccolette och Cocarette.

1926 gick man så samman med Ica, Ernemann och Goerz, och blev en del av Zeiss Ikon. Man var dock kvar på samma ställe, i lokalerna till tidigare Contessa-Werke. Under Zeiss Ikons namn levde sedan flera modeller vidare, bl a de ovan.

Nagel stannade dock inte länge inom Zeiss Ikon. Emanuel Goldberg (och senare Heinz Küppenbender) i Dresden tog nu befälet över utveckling inom Zeiss Ikon, om än i samråd med Nagel. Från att på Contessa-Nettel varit både verkställande och teknisk direktör, blev August Nagel i Zeiss Ikon visserligen chef över kameraproduktionen i sin gamla fabrik, men när det gällde konstruktion var det i samråd med Goldberg i Dresden. Man behöver inte mycket fantasi för att förstå att det inte tilltalade Nagel. Kanske hände saker och ting till en början också lite för långsamt för en handlingens man som Nagel, i det nyss sammanslagna Zeiss Ikon där man måste rensa i modellfloran. Kanske kände han sig som en katt bland hermeliner, med doktors- och professorstitlar. Han hade visserligen en doktorstitel själv, men det var som hedersdoktor (från Universitetet i Freiburg). Enl ett styrelseprotokoll ¹⁾ kan August Nagel möjligen ha blivit utesluten ur styrelsen, efter att hans bror Wilhelm skulle ha haft affärer med Agfa.

Innan han lämnade hann han dock skapa Ikonta, med sin nya luckmekanik där objektiv och slutare inte behövde dras fram på en släde, utan istället bekvämt fälldes ut i rätt läge. Det var också nu som den, för Zeiss Ikon senare så typiska, åttakantiga profilen dök upp.

Ikonta 520/2 (6x9 cm), 1929

Hur som helst, så bröt han sig redan 1928 ur, och bildade ett nytt eget företag, "Dr. August Nagel: Fabrik für Feinmechanik". Han bror Wilhelm, som också varit med under Zeiss Ikon-tiden, följde även nu med.

En kameramodell i det nya bolaget blev Pupille, för 3x4 cm på 127-film. Återigen är det gedigna byggen.

Det satt nu som regel inte Zeiss-objektiv på kamerorna. Oftast från Schnneider, som t ex Xenar, eller som här, en Elmar från Leitz. :-)

Den är riktigt liten och behändig.

Filmladdningen känns igen från Contessa-Nettel-tiden.

Som jag berättade i förra blogginlägget är det nu Kodak kommer in i bilden. De köpte helt enkelt företaget 1931, men de gjorde inte om Zeiss Ikons misstag, utan Nagel fortsatte nu leda både företaget och utvecklingen, som han tidigare gjorde på Contessa.

Bl a Pupille kom att finnas kvar även under Kodaks märke.

En annan modell som nu tillkom (1935) var Regent, för 6x9 cm (eller 4.5x6 cm) på 620-film. Kanske kan man kalla den Kodaks svar på Super Ikonta. Den hade förresten en Zeiss Tessar (4.5/10.5 cm). Här ser man dock inget av den för Ikontan så typiska åttakantiga profilen. Istället är den mycket strömlinjeformad. Som en tvål, nästan.

Och, sist men inte minst, Retina.
Den var förresten åttkantig. :-)

Källor, bl a:

• Die Deutsche Photoindustrie, Wer war Wer, 2011, Hartmut Thiele
• Zeiss and Photography, 2015, Lawrence J Gubas
• Div artiklar ur Zeiss Historica 

1. Legenden und Geschichten der Photoindustrie (2006), Hartmut Thiele. Enl protokollet var mötet den 21 & 22 December 1927.

Contax S, igen...

Det har skrivits en del om Contax S nyligen...
Nu är jag väl sist på bollen, men jag försöker ändå lämna ett bidrag.

Något som ofta nämns är den tämligen mörka sökaren, dessutom med rejäl vinjettering ut mot hörnen. Detta beror inte minst på att mattskivan saknar samlingslins.
För att spara bygghöjd, och kanske även pengar, så blästrade man mattskivan direkt på pentaprismats undersida. Det lite roliga är att man tydligen var väl medvetna själva om problemet. Såpass medvetna att man facettslipade kanten av mattskivan, för att få en inramning så man säkert såg var bildfältet slutade...

Contax S (C)	Contax/Pentacon FM

Contax S utvecklades givetvis under åren, som alla kameror. Efter den allra första modellen, den med svart toppkåpa, kom version A, följd av B och C, med diverse ändringar av t ex slutare, blixtsynk och självutlösare.
Dessa beteckningar hamnade aldrig på kameran, men när man kom till D skrevs beteckningen ut. Det stod nu istället "Contax D" på namnskylten.
Så småningom kom även F, men redan innan dess hade namnkonflikten mellan VEB Zeiss Ikon Dresden och det nya Zeiss Ikon AG Stuttgart gjort att man fråntogs rätten att använda, inte bara modellnamnet "Contax", utan även "Zeiss Ikon", i alla fall på de som exporterades till väst.

Istället för Contax blev det nu på de i väst sålda kamerorna Pentacon (en lång förkortning för Pentaprisma Contax). Ett val som i alla fall inte hjälpte försäljningen i väst. Om man inte hade sålt namnet Pentax till Asahi Kogaku i Japan så, vem vet hur det hade gått...

F-modellen kom 1956. Produktionen hade nu flyttats, från tidigare Ica Werk på Schandauer Strasse (där Contax I och II tidigare tillverkats) till VEB Kamera-Werke Niedersedlitz lite längre söderut i Dresden, där f ö Praktica-kamerorna tillverkades, (tidigare Kamera-Werkstätten Guthe & Thorsch). F-modellen bjöd på lite fler förbättringar. Bl a gjordes sökaren om, och man lyckades klämma in en samlingslins. Den nu något ljusare sökaren gjorde att man nu också tog bort facettslipningen längs kanten. Med F-modellen följde också några alternativ. 1958 kom FM, där M står för Messkeil, dvs snittbild. Det fanns också en FB (och t o m FBM), där B stod för Belichtungsmesser, alltså ljusmätare. Den senare gjorde tyvärr toppkåpan betydligt större, och den förlorade det nätta utseende den haft.

Förutom sökaren, så moderniserades nu även bländaren. Tidigare hade man som bäst haft bländarförval, men nu fick den även springbländare! Nu räckte det att med bländarringen spänna upp bländaren på största, före exponering. När man tryckte av så bländades objektivet ned, helt automatiskt. :-)
Detta sköttes om av en liten rörlig brygga innanför objektivgängan, som tryckte på en pinne som stack ut, baktill på objektivet.

Min FM har tyvärr dåliga ridåer, så det har än så länge bara blivit en testrulle. S:en däremot, har jag kört några fler i.

Biotar 2/58

Flektogon 2.8/35 (?)

Sonnar 4/135

Källor, bl a:

• Hummel (1995). Spiegelreflexkameras aus Dresden.
• Schulz (2000). Spiegel-Contax.
• Schulz (2008) Contax S

Den Idealiska kameran

ZI Ideal 250/3 (6.5x9 cm) och 250/7 (9x12 cm). Från 1930 resp 1929.

Zeiss Ikon Ideal tillverkades under en lång period, 1907-38. Dess historia går därmed bakåt inte bara till Ica-epoken (1909-26), utan ända till Hüttig AG, som sedan 1896 hade huserat på den senare klassiska adressen Schandauer Strasse 76 i Dresden.

Annonsen sägs vara från 1907

Ideal var en lite mer påkostad modell. Huset var t ex i aluminium-gjutgods, istället för trä som var det vanligaste. Förutom de vanliga skift-möjligheterna (upp/ner och i sidled) fanns även "tilt", genom att man med en liten spak kunde låsa stöttan i andra lägen än "snäppet". Den möjligheten fanns dock inte på den mindre modellen.

250/7

Inte heller möjligheten att enkelt byta objektiv.

250/7

Givetvis fanns möjlighet till dubbelt utdrag. Även på den mindre modellen.

250/3

Den större av dem blev min för några år sedan. Slutaren var lite seg på långa tider (som så ofta), objektivet inte så rent, men framförallt saknade den kassetter, vilket har gjort att den inte kommit till användning än. Kassetterna till just Ideal är lite annorlunda, på så sätt att man inte skjuter ned dem i en skåra som på de flesta andra liknande kameror. Istället har de bara en nedre fals som hakas i, för att sedan bekvämt fällas in och snäppa på plats.

  
250/3

För att ljus då inte skall läcka in längs kanten har de istället en liten "sarg" runt öppningen, med motsvarande spår i huset.

Mycket bekvämt och praktiskt. Problemet är bara att de kassetterna inte är lika vanliga...

Nyligen skrev jag, på vinst och förlust, till Leicashop i Wien, och frågade om de möjligen hade några kassetter liggande, med rätt nummer på (726/7).

Jag fick svar, med bild, att jovisst, det hade de. :-)

Det var tre äldre med Ica-loggan, i "plånbok", och en märkt Zeiss Ikon i original-förpackning, till synes oanvänd. :-)

Nu måste jag fixa slutaren. :-)

I höstas fick jag syn på ännu en Ideal, denna gång lillasyster 250/3. Till skillnad från den större var den här komplett med tre kassetter, om än inte med plånbok. Dessutom verkar de ha använts med bladfilm tidigare, då de också hade sk "septums", passande 6x9. Annars brukar jag ju få fästa filmen på en tillskuren plastskiva, som då får ersätta den tjockare glasplåten.

250/3

Inte nog med det, den hade även ett "Rada" rullfilmsbakstycke, för vanlig 120-film. :-)

Nu var inte heller den här kameran helt komplett, även om problemet den här gången var mindre. Slutaren fungerade bra, objektivet var hyfsat rent, men istället saknades ramsökaren. Det är väl inte hela världen om man använder stativ och mattskivan, man kan ju dessutom t ex använda brilliant-sökaren om man fotar från höften. Vill man däremot fota i ögonhöjd är ramsökaren bra att ha. Dessutom följer den ju faktiskt med objektivet, om man skiftar åt något håll.

Det enda jag hade att gå efter var en bild ur en samtida katalog.

Den har många bockar åt olika håll, men när man granskar kameran blir det ganska uppenbart både varför, och hur de skall se ut.

Jag skaffade en rulle järntråd i lagom tjocklek och bockade till. Svarvade en mässingshylsa till fästet och fick hjälp med lödningen. Jag fick justera några bockar för att kunna fälla ihop kameran.

Järntråden är kanske lite väl mjuk, men det får duga så länge.

När sökaren var fixad kunde jag med glädje ladda magasinet med film.

Nu skall jag bara ladda plåtkassetterna också, med rutor av tillklippt 120-film. :-)