Onsdag 29/1

Gjorde för första gången ett besök på Café Puck. Se mer på Bengt B´s blogg.

Det kom några till sedan. Närmast till höger sitter Ingrid Folkesson, FS webbredaktör.

Mycket kul på bordet

Micke kollar Thomas Zeiss Ikon

Bäst att ducka när Thomas tar fram grova artilleriet i form av Bronica.

Ögonblicket före jordbävningen

Hade gärna stannat lite längre, men måste vidare för en första repetition med Västerås Stadsmusikkår. Det skall bli Carmina Burana i maj.

Sats 19. Paus...

Ett litet försök till gatufotografering

Tog vägen förbi månen hem, och såg att det hade snöat.

Med en fot i varje läger

Efter ett tjugoårigt uppehåll soppade jag två filmer i helgen.

Jag började i den "analoga" världen med pappas Zeiss Ikon Nettar och "fritt valt arbete" i nian. Mest fotade jag under åttiotalet. Oftast blev det dia, men även en och annan svartvit rulle rann igenom kameran. Jag hade ett litet mörkrum i lägenheten. Så höll det på tills andra intressen gradvis började konkurrera om tiden. Jag fortsatte fota dia men det blev inte lika ofta längre.

2001 köpte jag en digitalkompakt. En Ixus. Jag började knäppa och dokumentera allt möjligt, men det blev mindre och mindre "fotografering". I synnerhet med film. Till slut nästan aldrig. I våras insåg jag till slut att det numera fanns kameror med fler än 2 MP och köpte en ny kompakt. Det blev ett litet startskott, skulle det visa sig.

Jag tog med gamla kameraväskan vid något tillfälle, för intresset hade börjat göra sig påmint igen. Jag upptäckte hur behaglig jag hade glömt att FE2:an var. Frammatning, avtryck, hur den låg i handen. Jag bestämde mig för en uppryckning. Tyvärr märkte jag också att exponerings-mätaren betedde sig konstigt. Det visade sig att bländar-överföringen (ringen runt bajonetten) hade börjat kärva efter de allt längre vilopauserna. Jag kunde heller inte dra mig till minnes när jag hade satt i filmen...

Snart började jag också fundera på att skaffa en digital systemkamera, för nu hade lusten kommit tillbaka.

Jag har nu en D300. Det har blivit drygt 2000 bilder på ett halvår, som det lätt blir med digitalkameror. Det blir mycket skräp, men nu är det i alla fall kul att fota igen. Riktigt kul.

Före jul lämnade jag till slut in en FE2 för välbehövlig service, för nu fotas det film igen.

Häromdagen gick jag för mig att köpa framkallare. På vägen till fotoaffären såg jag den här skönheten. En -63:a med dubbelruta!

Ixusen tog en sekund på sig med armbågen mot knät. Den bildstabiliseringen har inte FE2:an...

I helgen framkallade jag sedan två rullar och återupplevde doften av fix. Cirkeln var sluten.

Det ena utesluter inte det andra.

Doften av fix

Jag minns inte när jag framkallade en film senast. Det måste ha varit mellan femton och tjugo år sedan. Jag hittade ett kvitto på pappersframkallare från -94, men de senaste filmerna innan minns jag att jag hade lämnat in. Sannolikt för att slippa blanda till mer som ändå bara blev stående tils det blev för gammalt.

Jag har haft en laddapparat med Tri-X liggande i kylskåpet under åren. Båda köptes under 80-talet.
Tydligen hade jag sparat asken, för jag hittade den idag.

Sedan i somras har jag återupptäckt mina gamla kameror. Till att börja med tog jag de sista rutorna på de nu alltför gamla resp filmerna och skickade in. Frågan väcktes också om det inte var dags att slänga den gamla Tri-X:en så man slapp ha laddapparaten liggande i kylskåpet längre.

Jag kunde förstås inte låta bli att testa först, så i julas tog jag en kassett och laddade. Med 24 rutor bara, för att spara lite tid.

De sista rutorna tog jag i fredags morse, på väg till jobbet. Hade tänkt skicka filmen till Crimson senare under dagen. Jag hade ett kuvert med i väskan, men tanken slog mig: Varför inte köpa lite D76 istället?

Jag ringde en fotoaffär nära jobbet och kollade att de hade hemma. Man kan inte vara för säker i dessa digitala tidevarv. Det fanns. Tog vägen förbi när jag skulle hem på kvällen.

Framkallningsdosan hittades i en av de kvardröjande flyttkartongerna. Klämmor, omrörare med termometer, och ett rostfritt litermått likaså. Resten av fredagskvällen tillbringades med näsan i en gammal "Små korn" och "Materiallära för fotografer", pluggandes bortglömda framkallningstider, samtidigt sneglandes på "På spåret" och "Skavlan".

Idag blandade jag till och laddade dosan. D76, 1+1, 10 min.

Förstoringsapparaten får nog ligga kvar ett tag till, så det blev skannern istället.

Resultatet blev över förväntan, med tanke på filmens ålder.
Korn finns, däremot...

Gammal oframkallad Ektachrome.

Det här blir en kort fortsättning på förra blogginlägget om gammal Kodachrome.

Jag fortsätter blotta mitt dåliga fotograferande med några avskräckande exempel.
Den här gången handlar det om en Ektachrome 400 som fick sitta i alldeles för länge.
Jag har inga bra digitala bilder att jämföra med den här gången, så tidpunkterna är lite osäkra.
Även den här gången är bilderna bara skannade rakt av, utan vitbalansering eller annan bearbetning.

Flygdag på F 16 2001. Här var filmen sannolikt någorlunda färsk.

Vintern 2002, 2003 eller 2004. Varför just den här (och en alt exponering) är så röd vet jag inte. Förslag?

Våren 2005. Nu ser det lite bättre ut.

Drottning Victorias Osborne House, Isle of Wight. Sommaren 2005.

Filmen framkallades strax efter.

I det här fallet gick det alltså fyra år efter att den sattes i tills den framkallades. De här bilderna visar tycker jag att E6-filmer degraderar på ett annat sätt än Kodachrome. I det här fallet blir det större skillnad på gammal resp ny exponering när filmen framkallas. Kodachromen verkar försämras mer lika oavsett om det är nyexponerat eller inte. Den blir heller inte lika tunn.

Gammal oframkallad Kodachrome.

"You give us those nice bright colours, you give us the greens of summers..."

För tjugo år sedan körde jag mest Kodachrome. 

Som det står på min profilsida så avtog mitt filmfotande efter köpet av den första digitalkompakten succesivt till i praktiken inget alls. Fotande överhuvudtaget övergick gradvis i ett registrerande knäppande. När jag i somras återfick medvetandet köpte jag först en modernare kompakt. På Kameraexperten, faktiskt, men det var då det...

Jag tog också återigen systemkameran med ut ibland. Det var då jag insåg att den film som satt i (Kodachrome 64) nog hade suttit där ett bra tag. Jag tänkte att jag tar väl färdigt de sista rutorna först, så skickar jag in den sen...

Kanske en månad senare köpte jag min första digitala systemkamera. Det hjälpte väl inte filmen direkt, men nu var jag i alla fall igång.

Runt jul skickade jag så äntligen in filmen för framkallning via Kodak i Schweiz, som man numera får göra. Info här . Häromdagen fick jag bilderna. Precis som förr med pappramar i en ask. Min egen handstil på den fasttejpade adresslappen från påsen.

Jag kunde konstatera att jag hade satt i filmen hösten 2003. Den fortsatte över till sommaren 2004. Sen hade inget hänt förrän hösten -08. De äldsta bilderna var alltså 5 år. Filmen kan ha varit färsk när jag satte i den.

Nedan är några exempel. Några från 2003 och ett par från i höstas. De är skannade rakt av för att visa hur de blev. De är lite matta och inte utan färgstick, men de skulle säkert vara användbara efter lite bearbetning. Jag hittade också digitala bilder tagna samtidigt. Jag visar dem också som jämförelse.

Lustigt nog skiljer det, sånär som på en dag, exakt fem år mellan tillfällena.

Oktober 2003 (031011)

De här bilderna har alltså suttit i drygt fem år efter exponering.

Nära  Torcal de Antequera, Spanien. Kodachrome 64.

Samma plats åt andra hållet. Digital IXUS.

Det var gråväder, men inte så grått. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Antequera. Kodachrome 64.

Digital IXUS.

Oktober 2008 (081012)

Fem år och en dag senare togs de här på samma filmrulle.

Kodachrome 64.

Nikon D80.

Kodachrome 64.

Samma bild, men med justerad vitbalans.

Med lite mer jobb blev resultatet så här.

Nikon D80.

Kodachrome är ju på sätt och vis egentligen en svartvit film, eller rättare sagt tre sv/v i en. Färgen tillsätts först under framkallningsprocessen. Det är väl tack vare det som det inte blir värre än så här.

Jag har nu köpt en ny Kodachrome 64 som skall sättas i så snart jag har tagit färdigt en riktigt gammal Tri-X. Den har legat i kylskåp sådär tjugo år... Den satte jag dock i i vintras. Det blir ett rent experiment.

Jag kanske får anledning att återkomma. :-)

PS. Nu har jag lagt till ett kortare, men liknande, inlägg om en nästan lika gammal Ektachrome.