Ladda gängLeican!

Obs! Nördvarning!

Det här är inget inlägg i den på FS nu grasserande M-Leica-debatten. Möjligen kan den för ett ögonblick avleda upmärksamheten något...

Friska människor kan sluta läsa här. :-)

När man läser omdömen om gängLeicor och deras kopior brukar man få läsa att de visserligen är små och behändiga, men ack så jobbiga att ladda... Man kan läsa flera alternativa metoder som påstås vara mycket enklare. Så farligt är det dock inte. Lite pilliga är de att ladda visserligen, men det behöver inte vara några problem. Det viktigaste är att man inte har bråttom.

Vad är en gängLeica, kanske någon undrar.
Det är den ursprungliga Leica-kameran. Jänkarna kallar dem Screw Mount Leicas, eller ibland Barnack Leica, efter konstruktören Oskar Barnack. Den kom 1925 och hade från början fasta objektiv, men fr o m 1930 blev de utbytbara, med den nu så välkända M39 gängfattningen. 24 år senare kom Leica M3 med sin bajonett.

Leica IIIc, 1946.

"Problemet", för den som ännu inte haft lyckan att prova, är att kameran inte har någon lucka bak, utan laddas från botten. Filmen kan då fastna i filmbanan om man inte för dit den korrekt.

Jag har sett olika tips och provat några.

1. En variant är att ta hjälp av ett visitkort. Man använder det då i princip som skohorn, för att hjälpa filmen att passera filmbanan utan att fastna.
   
   Jag har inte velat prova. Jag kan tänka mig att man istället riskerar skada slutaren om man har otur.
   -
2. Nästa variant, är att med objektivet avmonterat och slutaren öppen, kunna se, och vid behov, peta rätt filmen med fingret.
   
   Jag provade det en gång, med en slutare som inte var pålitlig i T-läget. Filmen var ännu inte i läge, men slutaren slog igen lika snabbt som den öppnade, med följd att filmen istället fastnade i slutaren...
   -
3. Den sista, som borde stått först, är att följa instruktionerna... RTFM, liksom...
   Det är den varianten det här skall handla om.

Första rullen jag laddade visste jag inte om att det var svårt, utan jag gjorde bara som det stod i manualen. Visst var det lite pilligt, men den kom på plats och jag kunde ta min rulle.

Andra rullen provade jag alt 2 med resultat enl ovan. Sedan dess har jag hållit mig till boken, och det har funkat utan några problem. Varje gång.

1. Klipp till startsladden, som till gängLeican behöver vara lite längre än det numer normala. Detta kan med fördel göras i förväg så man har en redan tillklippt rulle (eller två) med sig. Skulle det behöva göras i fält är det inga problem det heller. Det finns ett gammalt mallverktyg till det här ("ABLON"). Det är inte helt lätt att få tag på idag och det behövs inte heller. Det räcker gott med bara en sax.
   
2. Dra ut filmen så här långt. Ett varv runt kassetten plus fyra perforeringar. Det går bra med valfri film. ;-)
   
3. Utgå från den befintliga startsladdens bredd, och fortsätt klippa så att bara två perforeringar blir kvar utanför kassetten. Se till att inte klippa tvärt ut mot filmkanten, utan i en mjuk båge, så den inte fastnar i slutaren. Lika viktigt är att klippa mellan perforeringshålen, inte genom.
   Dra sedan inte ut mer film än så här.
   
   -
   
4. Manualen rekommenderar en frammatning och blindavfyring först, som en koll på att allt fungerar som det skall.
5. Dra sedan fram igen, men nu utan att fyra av.
6. Peta så in filmänden under fjädertungan på upptagnings-spolen.
   
7. Sänk nu ned film och upptagnings-spole samtidigt i kameran. Se till att den går hela vägen ned. Du kan få lirka lite med returspolningsratten för att det skall gå.
   
8. Den är helt nere när filmperforeringen är mitt för kuggarna.
9. Vrid nu lite på returspolningsratten för att sträcka filmen. Nu skall kuggarna greppa ordentligt i filmperforeringen. Det här är viktigt. Både för att säkerställa att filmen matar som den skall, och som ett kvitto på att det är rätt gjort.
   
10. Sätt på locket.
11. Fyra av.
12. Dra fram och fyra av en gång till. Kolla att returspolningsratten roterar med när du drar fram. Detta bör förresten göras med alla filmkameror, oavsett märke.
    
13. Nollställ räkneverket.
    
14. Klart!

Svårare än så är det inte.

Så, ladda din gängLeica, och gå ut och skjut!

Elva rätt, av tolv möjliga...

eller:
Hur man får ut 12 bilder 6x6 ur en Super Ikonta B...

Super Ikonta B, 532/16, 1939. Bilden är kvadratisk...

Det kan ju tyckas idiotiskt av Zeiss Ikon, att när de på 30-talet tog fram Super Ikontan för 6x6 med sitt räkneverk, bara ge den 11 rutor av det ädla formatet 6x6.

Varför inte 12?

Skippa startsträckan.

1929 introducerade Zeiss Ikon sin serie Ikonta-kameror. Ikonta var, enl en samtida tidning, tänkt att vara en kamera för de som ville ha en bättre kamera än den populära lådkameran Box Tengor, men fortfarande nästan lika lättanvänd. Mellanformatet var ju fortfarande framförallt ett amatörformat, som hade lanserats runt sekelskiftet tillsammans med Kodaks lådkameraserie "Brownie". "Riktiga" fotografer använde nog plåtar ännu några år. Med "lättanvänd" menades att man var nästan lika snabbt skjutklar som med Tengorn.

Istället för som på tidigare typer, där man först fick fälla ut fronten, sedan nypa tag i ett lås och som en släde dra ut objektivet och snäppa fast det, kunde man nu med ett knapptryck fälla ut bälg och objektiv, som automatiskt snäppte fast i rätt läge ("Spring camera" kallades de ibland). Använde man dessutom Zeiss Ikons populära tvåpunkts-inställning av fokus och bländare (hyperfokal) behövde man sedan bara välja slutartid, spänna slutaren, och trycka av.

Som vanligt när det gällde Zeiss Ikon kunde de fås i allehanda (läs, allt för många) storlekar, alltifrån den minsta, med 3 x 4 cm (halvformat) på A8-film (127), via A-modellens 4.5 x 6 cm, B-modellen med 6 x 6 (fr o m -37), och C-modellen med 6 x 9 cm, alla på BII8-film (120), till D-modellen, med 6,5 x 11,5 cm på DM8-film (616). En kort tid fanns också 5 x 7,5 cm på N-film... De kunde dessutom fås med olika kombinationer av slutare och objektiv... Inte så konstigt kanske, att företaget så småningom fick problem.

Baby Ikonta 520/18, 1931. 16 rutor 3 x 4 cm på 127-film.

1934 togs sedan serien Super Ikonta fram. Super Ikonta utrustades med mätsökare av vridkilstyp, och en uppfällbar Albada-sökare med ljusram. De fick även lite bättre slutare och objektiv. Tack vare mätsökaren blev det även lättare att fota i svagare ljus än tidigare, eftersom man nu slapp gardera med skärpedjupet. Lite senare kom också spärr mot dubbelexponering, men man fick fortfarande dra fram m h a fönstret.

Först var återigen A-, C- och D-modellerna, med resp 4.5 x 6, 6 x 9 och 6.5 x 11 cm. 4.5 x 6 fick man som tidigare genom att ställa kameran på högkant och lägga bilderna på tvären på filmen, dvs halvformat. De första åren åstadkom man det genom att ha dubbla nummerfönster i bakstycket, dvs man lät 6x9-formatets varje bildnummer dyka upp först i det ena, sedan i det andra fönstret. Efter 1937 fick formatet egna nummer tryckta på filmpappret, och de dubbla fönstren ersattes av ett enda. Om man ville spara film kunde även C-modellen användas till 4.5 x 6, m h a en medföljande mask, och befintliga dubbla fönster.

Super Ikonta A, 531, 1938, 16 rutor 4.5 x 6 cm på 120-film.

Det börjar brännas. Det var hit jag ville  komma...

Liksom för den rena Ikontan kom B-modellen (6x6) lite senare. I det här fallet 1935. Som jag redan nämnt gav B-modellen bara 11 rutor istället för de för oss normala 12.

Varför denna miss?

En titt på insidan av bakstycket visar att det röda bildnummer-fönstret inte sitter i mitten, där vi idag är vana att se dem på 6x6-kameror, utan uppe i ena hörnet, som på en 6x9-kamera.

Dessutom står det "Zeiss Ikon Film B2 - 6x9".

Snålade de, och använde bakstycket från 531/2?

Nja, Zeiss Ikon skulle nog inte heta Zeiss Ikon om det vore så enkelt...

Filmtypen BII8, eller B2 som den kallas här, var från början inte alls tänkt att användas för 6 x 6, utan hade bara märkning längs ena kanten, för 6 x 9. Detsamma gällde 120-filmen, som var Kodaks motsvarighet. För tidiga Rolleiflexer angavs t ex BI, (eller 117 på Kodak-språk), som passande film. Båda sorterna hade träspole, och gav bara 6 rutor 6 x 6.

Nu ville man ju använda en film som gav fler än 6 rutor, men med en film som bara är numrerad för 6x9-formatet kunde man inte dra fram varje ruta genom att kolla i fönstret, utan man fick ta till ett räkneverk. Problemet var bara att trigga räkneverket vid första rutan. Man använde nu det enda nummer 1 som fanns på pappret, dvs för 6x9, men eftersom bakstycket ju var kortare än på 6x9-kameran hamnade 1:an längre in på filmbanan. Det blev då lite för lite film kvar i slutet. Dessutom behövde man väl lite marginal. Frammatningspärren räknade ju inte cm film som passerade, utan vridningsvinkeln på upptagningsspolen. Eftersom film och skyddspapper varierade i tjocklek mellan fabrikaten kunde det bli ganska stor skillnad.
Således bara 11 rutor. :-(

1937 kom en ny DIN-standard för BII-filmen, och därefter fick den även den märkning för 6 x 6 vi känner igen, samt 4.5 x 6. Detsamma hände 120. Det är f ö först nu man släpper även den vanliga Ikonta för 6x6 eftersom den, liksom sina syskon, saknade räkneverk och enbart förlitade sig till fönstret.

1937 ersattes också den första 530/16 av 532/16. Det nya var att mätsökaren integrerades med den vanliga sökaren. För övrigt var de lika. Det gällde även räkneverket som man tyvärr inte passade på att bygga om, utan fortfarande bara gick till 11.

1939 kom en ny modell med inbyggd exponeringsmätare (533/16). Eftersom filmen nu var numrerad även för 6x6, och det gamla räkneverket p g a den nya mätaren inte fick plats, gjorde man om mekanismen, och man kunde äntligen få ut 12 rutor. 532/16 gjordes dock inte om, utan tiden fram till 1956-57 såldes de parallellt, praktiskt taget identiska, med samma optik (Tessar 2.8/80), den första utan exponeringsmätare, den andra med, den första med 11, den andra med 12 bilder...

Men...

Man kan lura mekanismen. :-)

Ett sätt är att sikta in sig på något lämpligt som dyker upp i nummerfönstret när den önskade ruta 1 är i rätt läge, dvs före den tryckta 1:an. Man får då lära sig märkningen på en eller flera filmtyper. Dogma. :-)
Thomas beskrev det här.

Ett annat sätt är att dra fram blint, men räkna antalet varv. Man kan då också använda valfri film.

Om man drar fram 10 1/4 varv hamnar man här.

Nästan rätt.

Edit 2022-11-08 -------------------

Lite mer exakt blir det om man först drar fram filmen hit, med markeringen vid vänstra rullen.

Sedan räknar man fram sju varv. Då hämnar man här:

Ännu bättre. :-)

Slut edit. ---------------------------------

Därefter ställer man räkneverket på ruta 1, och kör sedan på som det var tänkt. Till och med ruta 11, vill säga. Sedan får man klara sig utan hjälp eftersom frammatnings-spärren nu är urkopplad. Om man kollade hur mycket man fick vrida för att få fram ruta 11 (ung 1 1/8 varv), kan man nu dra fram lika mycket för att få fram ruta 12.

Då märker man att spärren för avtrycket ligger kvar...

Istället får man nu använda vänster pekfinger och trycka av ruta 12 m h a den lilla armen framme mellan luckan och objektivet. Man får inte ha för tjocka fingrar, bara. :-)

Sedan är det bara att framkalla. :-)

Eftersom min är av förkrigsmodell saknas antireflexbehanding, och kontrasten i motljus kan få hjälpas upp lite efteråt.

Man kan också ta hjälp av en trädstam,

eller skugga objektivet med handen.

Thomas har redan sagt det, men det tål att sägas igen:

Glöm inte att använda din 6x6-kamera nu på söndag, den 6/6! :-)

Släktforskning bland gamla kameror

Om man tager en Leica,

och korsar den med en Contax.

Vad får man då?

En Lentax?

Eller Coica?

Eller...

en Nikon!

Nippon Kogaku K.K. (Japan Optical Industries Corporation) bildades 1917 genom en sammanslagning av tre japanska optik-tillverkare. Produkter var bl a kikare och mikroskop. Mikroskopen såldes under namnet Nikko, en hopdragning av Nippon och Kogaku. Under andra världskriget gjorde man bl a kikare, bombsikten, och periskop för militären. Man levererade även objektiven till de första Canon-kamerorna, fram till 1947. :-)

När kriget gick mot sitt slut började japanska bolag skifta fokus (obs, vits...) mot civila produkter. På Nippon Kogaku bestämde man sig för att ta fram kameror för konsumentmarknaden. Man tillverkade ju redan objektiv passande till Leica-kameror, och deras kopior.

Man studerade två möjliga kameratyper. Dels en 6x6 TLR, internt kallad Nikoflex, dels en liten 35 mm mätsökare med utbytbara objektiv. Man tog fram några TLR-prototyper men släppte sedan det spåret, och koncentrerade sig på småbildskameran. Ett tag var den tänkt att heta Nikorette (man hade sedan tidigare använt "Nikkor" till sina objektiv), men 1946 bestämde man sig för Nikon, som var en blandning av dels Nippon Kogaku, dels Zeiss Ikon. Det sista skulle senare ge dem vissa export-problem i Tyskland...

Man valde det som för Nikon var den bästa kombinationen av både Leica och Contax (skönskrivning, kanske..?). Mätsökaren (med vridspegel/prisma) kom från Leica. Contaxslutaren var dyr och besvärlig att få till för en nybliven kameratillverkare, så den "lånade" man istället från Leica. Objektivfattningen tog man däremot från Contax, som hade bajonett istället för Leicas gänga. Förutom att den gav snabbare ojektivbyten ville man inte heller konkurrera med sina objektiv i Leica-fattning, som de sedan tidigare levererade till andra märken. Det var ju inte säkert att kameran skulle slå, och då var det säkrast att åtminstone ha den objektivproduktionen kvar *). Nu ville man av samma anledning dock använda samma optiska konstruktioner man tidigare använt till Leica-objektiven. Det var bara det, att medan Leicas 5 cm objektiv i själva verket hade en brännvidd på 51.6 mm, hade Contax motsvarande 52.3 mm. Det betydde att de inte fokuserade riktigt lika, och är anledningen till att Nikons objektiv, trots att de passar, förutom på korta brännvidder inte fokuserar så bra på nära håll på Contax/Kiev, och vice versa. Nikon gjorde senare objektiv till både Nikon och Contax, men märkningen 'C' visade då om de var avsedda för Contax.

1948 släpptes Nikon I. Exteriört hade kameran starka drag av Contax, delvis beroende på valet av Contax objektivfattning och fokuseringsmekanik. Även bakstycket, som lossades helt vid laddning, låstes på samma sätt.

Contax II, Nikon S, och Nikon F. Även på F (och SP) lossades hela bakstycket, men nu med bara ett lås.

Nikon I hade format 24x32 (4:3), vilket inte passade USA-marknaden där maskinerna som skar negativen använde Leica-formatet... Man kunde inte exportera. Huset och slutaren tillät nu inte 24x36, men man gjorde en temporär lösning. Man ändrade helt enkelt frammatningen till att ge 8 perforeringar per bild istället för 7. Resultatet blev Nikon M (1949). Man lyckades också klämma in ett något större format (24x34). Det här gör att man lätt känner igen negativen från en S på att mellanrummet mellan bilderna är något större än det idag vanliga. Med Nikon S (dec 1950) tillkom även blixtsynk. Förutom synk-kontakterna på S ser alla tre lika ut  på utsidan, och är  princip samma kamera, förutom ovan nämnt.

Utvecklingen gick sedan gradvis, så dragen fanns kvar länge. S2 (-54), nu äntligen 24x36, fick frammatningsarm och reurspolningsvev, men hade kvar den roterande slutartidsratten. Först på SP (-57) stod den still, och tider kunde då väljas antingen före eller efter framdragning. Det betydde i sin tur, att när spegelreflexkameran F kom 1959, och som hade utvecklats till stor del parallellt med SP, hade även den samma drag kvar. F hade i princip ett SP-hus, breddat något för att ge plats för spegeln, och med en prismasökare ovanpå. Slutaren delade reservdelar med SP, vilket även gäller frammatningsarm, tidsomställning, typ av bakstycke, osv.

Nikon F har fortfarande avtrycket kvar på samma ställe som gängLeican hade 34 år tidigare, och båda roterar när man drar fram. :-) Returspolningsspaken har däremot blivit en ring runt avtrycket.

Nikon F, S, och Leica. Lika som bär. :-)

Den horisontella ridåslutaren (i titan fr o m F & SP) fanns kvar på Nikons proffskameror ända t o m F3, som kom 1980, och tillverkades till -88! Den var dock elektroniskt styrd, och hade nog inte så många andra likheter längre.

Contax objektiv ser man spår av än idag.
Contax, och därmed även SP, hade en vänstergängad bajonett-fattning. När man utvecklade F måste man ta fram en ny, större, bajonett. Antagligen för att göra det naturligt för de fotografer som använde både F, och en mätsökare som t ex S2 eller SP, lät man även F-bajonetten gå åt vänster.

Fokuseringen gick också åt samma håll som på mätsökarna, liksom bländarringen.

Den som i sin moderna digitalkamera från Nikon tycker det känns konstigt att exponeringsmätaren i sökaren visar + åt vänster, och - åt höger (man kan vända på det i menyn), har just stiftat bekanskap med bländarringens riktning på en Contax från 1932. :-)

För övrigt använde sig Nikon även av Contax Sonnar-objektivs optiska grund-konstruktion i flera av sina objektiv.

*) Så står det i alla fall på Nikons hemsida, efterkonstruktion eller inte...

Ännu mer Nikon F...

De ha vare mycke snack om Nikon F på sistone... ;-)

För dig som ännu inte fått nog, här kommer lite till.

Ett par klipp om utvecklingen.

Del 1
http://www.youtube.com/watch?v=N8Kocnhfbv4

och 2
http://www.youtube.com/watch?v=lHWxx_mq24M

Retrokamera - Foth Spring

C. F. Foth & Co, Berlin, fanns mellan 1926 - 43. Den kamera de är mest kända för idag är förmodligen Foth Derby, som var en halvformats-kamera för 127-film (3x4 cm), men de gjorde även andra kameror, för både plåt och rullfilm.

Jag fick syn på den här i en Tradera-annons. Eftersom jag hade en Derby innan, och jag upplever Foth för övrigt vara lite okänt, kunde jag inte hålla fingrarna i styr.

Den blev min.

Det är sannolikt en Foth Spring från åren 1933-35.

Den här modellen har format 6x9 på 120-film.
Objektiv: Foth Anastigmat 1:4.5, F=105 mm.
Slutartider: 1/100, 50, 25, B & T. Självutlösare.
Briljant-sökare och enkel ramsökare.

Den som vet mer, om modellbeteckning eller annat, får gärna fylla i.

När den kom såg jag att den hade en film i redan. Det var en 6:a i rutan. Jag drog fram och tog ruta 7. Jag chansade på 100-125 ASA. Lite senare tog jag så till slut även ruta 8.

Oktober 2009.

Nu kunde jag plocka ur filmen och se vad det var.

Det var en Kodak Verichrome Pan. Det borde betyda 125 ASA. *) :-)
Den har inte producerats sedan 2002, men pappret på den här var rött, så jag började misstänka att den här var betydligt äldre än så.

Jag hittade Kodaks produktblad för Verichrome Pan.  Det var från 2002 och visade som väntat att den inte längre tillverkades.
Jag hade tänkt använda XTOL, som jag redan hade blandat. Produktbladet hade inte XTOL 1+1 som alternativ, utan jag provade istället The Massive Dev Chart. Utspädd 1+1 rekommenderades 7.5 min. Gammal, som filmen var, ökade jag tiden med ~15%.

Fanns det några gamla bilder på filmen då?

Jovars. Den här, t ex.

Om man tittar på kläderna kan jag tänka mig att den var tagen omkring 1960, eller något tidigare. Verichrome Pan kom 1956.

Fanns det något sätt att säkrare ringa in filmen?

*) 1960 ändrade Kodak en angivna filmkänsligheten. Emulsionerna var de samma, men säkerhetsmarginalen i känsligheten ändrades. Olika för olika filmtyper, men för neg sv/v en faktor två. Tidig Tri-X var ju t ex angiven som 200 ASA. Först idag kollade jag andra änden av rullen efter att ha läst ett inlägg på silverbased.org om framkallning av gammal Verichrome Pan. Där nämndes att den gummerade remsan i slutet av rullen (för att tejpa ihop rullen när man skickade den på framkallning) efter känslighetsändringen hade en not om “new developing times”. Först kollade jag slutet (bilden ovan), men där var ingen sådan not. Nu blev det lite spännande. :-)

Jag kollade nu andra änden, och si, där var den gamla känsligheten angiven på tejpen!

Filmen var alltså tillverkad före 1960. Frågan är bara när bilderna var tagna, och var.

Intressant är också att 21 DIN här motsvaras av 80 ASA. Inte 20 resp 80 som man är van. I Kodaks fickdatabok från 1959 användes fortfarande det gamla värdet (med DIN-värdet skrivet som bråk, t ex 21/10). I en annan tabell från -63 motsvarade 21 DIN istället 100 ASA, som idag. Jämfört med andra beteckningar verkar det vara DIN som ändrades.

Blev det fler bilder av de åtta?

Jodå, men det får bli nästa år. :-)