Elva rätt, av tolv möjliga...

eller:
Hur man får ut 12 bilder 6x6 ur en Super Ikonta B...

Super Ikonta B, 532/16, 1939. Bilden är kvadratisk...

Det kan ju tyckas idiotiskt av Zeiss Ikon, att när de på 30-talet tog fram Super Ikontan för 6x6 med sitt räkneverk, bara ge den 11 rutor av det ädla formatet 6x6.

Varför inte 12?

Skippa startsträckan.

1929 introducerade Zeiss Ikon sin serie Ikonta-kameror. Ikonta var, enl en samtida tidning, tänkt att vara en kamera för de som ville ha en bättre kamera än den populära lådkameran Box Tengor, men fortfarande nästan lika lättanvänd. Mellanformatet var ju fortfarande framförallt ett amatörformat, som hade lanserats runt sekelskiftet tillsammans med Kodaks lådkameraserie "Brownie". "Riktiga" fotografer använde nog plåtar ännu några år. Med "lättanvänd" menades att man var nästan lika snabbt skjutklar som med Tengorn.

Istället för som på tidigare typer, där man först fick fälla ut fronten, sedan nypa tag i ett lås och som en släde dra ut objektivet och snäppa fast det, kunde man nu med ett knapptryck fälla ut bälg och objektiv, som automatiskt snäppte fast i rätt läge ("Spring camera" kallades de ibland). Använde man dessutom Zeiss Ikons populära tvåpunkts-inställning av fokus och bländare (hyperfokal) behövde man sedan bara välja slutartid, spänna slutaren, och trycka av.

Som vanligt när det gällde Zeiss Ikon kunde de fås i allehanda (läs, allt för många) storlekar, alltifrån den minsta, med 3 x 4 cm (halvformat) på A8-film (127), via A-modellens 4.5 x 6 cm, B-modellen med 6 x 6 (fr o m -37), och C-modellen med 6 x 9 cm, alla på BII8-film (120), till D-modellen, med 6,5 x 11,5 cm på DM8-film (616). En kort tid fanns också 5 x 7,5 cm på N-film... De kunde dessutom fås med olika kombinationer av slutare och objektiv... Inte så konstigt kanske, att företaget så småningom fick problem.

Baby Ikonta 520/18, 1931. 16 rutor 3 x 4 cm på 127-film.

1934 togs sedan serien Super Ikonta fram. Super Ikonta utrustades med mätsökare av vridkilstyp, och en uppfällbar Albada-sökare med ljusram. De fick även lite bättre slutare och objektiv. Tack vare mätsökaren blev det även lättare att fota i svagare ljus än tidigare, eftersom man nu slapp gardera med skärpedjupet. Lite senare kom också spärr mot dubbelexponering, men man fick fortfarande dra fram m h a fönstret.

Först var återigen A-, C- och D-modellerna, med resp 4.5 x 6, 6 x 9 och 6.5 x 11 cm. 4.5 x 6 fick man som tidigare genom att ställa kameran på högkant och lägga bilderna på tvären på filmen, dvs halvformat. De första åren åstadkom man det genom att ha dubbla nummerfönster i bakstycket, dvs man lät 6x9-formatets varje bildnummer dyka upp först i det ena, sedan i det andra fönstret. Efter 1937 fick formatet egna nummer tryckta på filmpappret, och de dubbla fönstren ersattes av ett enda. Om man ville spara film kunde även C-modellen användas till 4.5 x 6, m h a en medföljande mask, och befintliga dubbla fönster.

Super Ikonta A, 531, 1938, 16 rutor 4.5 x 6 cm på 120-film.

Det börjar brännas. Det var hit jag ville  komma...

Liksom för den rena Ikontan kom B-modellen (6x6) lite senare. I det här fallet 1935. Som jag redan nämnt gav B-modellen bara 11 rutor istället för de för oss normala 12.

Varför denna miss?

En titt på insidan av bakstycket visar att det röda bildnummer-fönstret inte sitter i mitten, där vi idag är vana att se dem på 6x6-kameror, utan uppe i ena hörnet, som på en 6x9-kamera.

Dessutom står det "Zeiss Ikon Film B2 - 6x9".

Snålade de, och använde bakstycket från 531/2?

Nja, Zeiss Ikon skulle nog inte heta Zeiss Ikon om det vore så enkelt...

Filmtypen BII8, eller B2 som den kallas här, var från början inte alls tänkt att användas för 6 x 6, utan hade bara märkning längs ena kanten, för 6 x 9. Detsamma gällde 120-filmen, som var Kodaks motsvarighet. För tidiga Rolleiflexer angavs t ex BI, (eller 117 på Kodak-språk), som passande film. Båda sorterna hade träspole, och gav bara 6 rutor 6 x 6.

Nu ville man ju använda en film som gav fler än 6 rutor, men med en film som bara är numrerad för 6x9-formatet kunde man inte dra fram varje ruta genom att kolla i fönstret, utan man fick ta till ett räkneverk. Problemet var bara att trigga räkneverket vid första rutan. Man använde nu det enda nummer 1 som fanns på pappret, dvs för 6x9, men eftersom bakstycket ju var kortare än på 6x9-kameran hamnade 1:an längre in på filmbanan. Det blev då lite för lite film kvar i slutet. Dessutom behövde man väl lite marginal. Frammatningspärren räknade ju inte cm film som passerade, utan vridningsvinkeln på upptagningsspolen. Eftersom film och skyddspapper varierade i tjocklek mellan fabrikaten kunde det bli ganska stor skillnad.
Således bara 11 rutor. :-(

1937 kom en ny DIN-standard för BII-filmen, och därefter fick den även den märkning för 6 x 6 vi känner igen, samt 4.5 x 6. Detsamma hände 120. Det är f ö först nu man släpper även den vanliga Ikonta för 6x6 eftersom den, liksom sina syskon, saknade räkneverk och enbart förlitade sig till fönstret.

1937 ersattes också den första 530/16 av 532/16. Det nya var att mätsökaren integrerades med den vanliga sökaren. För övrigt var de lika. Det gällde även räkneverket som man tyvärr inte passade på att bygga om, utan fortfarande bara gick till 11.

1939 kom en ny modell med inbyggd exponeringsmätare (533/16). Eftersom filmen nu var numrerad även för 6x6, och det gamla räkneverket p g a den nya mätaren inte fick plats, gjorde man om mekanismen, och man kunde äntligen få ut 12 rutor. 532/16 gjordes dock inte om, utan tiden fram till 1956-57 såldes de parallellt, praktiskt taget identiska, med samma optik (Tessar 2.8/80), den första utan exponeringsmätare, den andra med, den första med 11, den andra med 12 bilder...

Men...

Man kan lura mekanismen. :-)

Ett sätt är att sikta in sig på något lämpligt som dyker upp i nummerfönstret när den önskade ruta 1 är i rätt läge, dvs före den tryckta 1:an. Man får då lära sig märkningen på en eller flera filmtyper. Dogma. :-)
Thomas beskrev det här.

Ett annat sätt är att dra fram blint, men räkna antalet varv. Man kan då också använda valfri film.

Om man drar fram 10 1/4 varv hamnar man här.

Nästan rätt.

Edit 2022-11-08 -------------------

Lite mer exakt blir det om man först drar fram filmen hit, med markeringen vid vänstra rullen.

Sedan räknar man fram sju varv. Då hämnar man här:

Ännu bättre. :-)

Slut edit. ---------------------------------

Därefter ställer man räkneverket på ruta 1, och kör sedan på som det var tänkt. Till och med ruta 11, vill säga. Sedan får man klara sig utan hjälp eftersom frammatnings-spärren nu är urkopplad. Om man kollade hur mycket man fick vrida för att få fram ruta 11 (ung 1 1/8 varv), kan man nu dra fram lika mycket för att få fram ruta 12.

Då märker man att spärren för avtrycket ligger kvar...

Istället får man nu använda vänster pekfinger och trycka av ruta 12 m h a den lilla armen framme mellan luckan och objektivet. Man får inte ha för tjocka fingrar, bara. :-)

Sedan är det bara att framkalla. :-)

Eftersom min är av förkrigsmodell saknas antireflexbehanding, och kontrasten i motljus kan få hjälpas upp lite efteråt.

Man kan också ta hjälp av en trädstam,

eller skugga objektivet med handen.

Thomas har redan sagt det, men det tål att sägas igen:

Glöm inte att använda din 6x6-kamera nu på söndag, den 6/6! :-)

2010-06-04 20:57   Aldalfo

Nej, tyvärr det blir nog inget av med 6x6 fotande för mig. Jag tror jag har ett par liknande kameror som visades här och även en tvåögd sak. Tog några rullar för många år sedan, men nu ligger dem bara.

Svar från ojanson 2010-06-04 21:09

Synd. En rulle 6x6 går ju ganska fort annars.
Jag hoppas att du torrknäpper med dem ibland i alla fall, så de inte kärvar ihop. :-)

2010-06-04 22:37   N Thomas Meldert

Alla sätt är bra utom de dåliga =) Det viktigaste är att använda kamerorna vare sig man tar 11 eller 12 bilder. Det är nog bäst att ta emd några extra rullar på söndag. 11 eller 12 rutor går ju i ett nafs!

Svar från ojanson 2010-06-04 22:45

Någon färgrulle också är kanske inte helt fel. Det kan ju fastna något blågult. :-)

2010-06-05 20:18   EGW

Tackar för detta stycke industrihistoria. Jag fick låna en Super Ikonta av en kompis på 1950-talet och tog kanske en rulle. Vill minnas att det var en halvformatsmodell, och att jag var väldigt nöjd med den. Men jag var väldigt oerfaren då förstås.

Men ibland tycker jag att de stora kameratillverkarna hade för mycket lekstuga och för lite förståelse för marknadens autentiska behov.

Svar från ojanson 2010-06-05 21:56

Jo, de hade många modeller, och ofta kom de i flera varianter med olika objektiv och slutare. Dessutom ofta tekniskt avancerade, och med mycket hög kvalitet.
Det kan inte ha varit lätt att få någon ekonomi i en sån flora.

Men trevliga, så här efteråt, det är de. :-)