Släktforskning bland gamla kameror

Om man tager en Leica,

och korsar den med en Contax.

Vad får man då?

En Lentax?

Eller Coica?

Eller...

en Nikon!

Nippon Kogaku K.K. (Japan Optical Industries Corporation) bildades 1917 genom en sammanslagning av tre japanska optik-tillverkare. Produkter var bl a kikare och mikroskop. Mikroskopen såldes under namnet Nikko, en hopdragning av Nippon och Kogaku. Under andra världskriget gjorde man bl a kikare, bombsikten, och periskop för militären. Man levererade även objektiven till de första Canon-kamerorna, fram till 1947. :-)

När kriget gick mot sitt slut började japanska bolag skifta fokus (obs, vits...) mot civila produkter. På Nippon Kogaku bestämde man sig för att ta fram kameror för konsumentmarknaden. Man tillverkade ju redan objektiv passande till Leica-kameror, och deras kopior.

Man studerade två möjliga kameratyper. Dels en 6x6 TLR, internt kallad Nikoflex, dels en liten 35 mm mätsökare med utbytbara objektiv. Man tog fram några TLR-prototyper men släppte sedan det spåret, och koncentrerade sig på småbildskameran. Ett tag var den tänkt att heta Nikorette (man hade sedan tidigare använt "Nikkor" till sina objektiv), men 1946 bestämde man sig för Nikon, som var en blandning av dels Nippon Kogaku, dels Zeiss Ikon. Det sista skulle senare ge dem vissa export-problem i Tyskland...

Man valde det som för Nikon var den bästa kombinationen av både Leica och Contax (skönskrivning, kanske..?). Mätsökaren (med vridspegel/prisma) kom från Leica. Contaxslutaren var dyr och besvärlig att få till för en nybliven kameratillverkare, så den "lånade" man istället från Leica. Objektivfattningen tog man däremot från Contax, som hade bajonett istället för Leicas gänga. Förutom att den gav snabbare ojektivbyten ville man inte heller konkurrera med sina objektiv i Leica-fattning, som de sedan tidigare levererade till andra märken. Det var ju inte säkert att kameran skulle slå, och då var det säkrast att åtminstone ha den objektivproduktionen kvar *). Nu ville man av samma anledning dock använda samma optiska konstruktioner man tidigare använt till Leica-objektiven. Det var bara det, att medan Leicas 5 cm objektiv i själva verket hade en brännvidd på 51.6 mm, hade Contax motsvarande 52.3 mm. Det betydde att de inte fokuserade riktigt lika, och är anledningen till att Nikons objektiv, trots att de passar, förutom på korta brännvidder inte fokuserar så bra på nära håll på Contax/Kiev, och vice versa. Nikon gjorde senare objektiv till både Nikon och Contax, men märkningen 'C' visade då om de var avsedda för Contax.

1948 släpptes Nikon I. Exteriört hade kameran starka drag av Contax, delvis beroende på valet av Contax objektivfattning och fokuseringsmekanik. Även bakstycket, som lossades helt vid laddning, låstes på samma sätt.

Contax II, Nikon S, och Nikon F. Även på F (och SP) lossades hela bakstycket, men nu med bara ett lås.

Nikon I hade format 24x32 (4:3), vilket inte passade USA-marknaden där maskinerna som skar negativen använde Leica-formatet... Man kunde inte exportera. Huset och slutaren tillät nu inte 24x36, men man gjorde en temporär lösning. Man ändrade helt enkelt frammatningen till att ge 8 perforeringar per bild istället för 7. Resultatet blev Nikon M (1949). Man lyckades också klämma in ett något större format (24x34). Det här gör att man lätt känner igen negativen från en S på att mellanrummet mellan bilderna är något större än det idag vanliga. Med Nikon S (dec 1950) tillkom även blixtsynk. Förutom synk-kontakterna på S ser alla tre lika ut  på utsidan, och är  princip samma kamera, förutom ovan nämnt.

Utvecklingen gick sedan gradvis, så dragen fanns kvar länge. S2 (-54), nu äntligen 24x36, fick frammatningsarm och reurspolningsvev, men hade kvar den roterande slutartidsratten. Först på SP (-57) stod den still, och tider kunde då väljas antingen före eller efter framdragning. Det betydde i sin tur, att när spegelreflexkameran F kom 1959, och som hade utvecklats till stor del parallellt med SP, hade även den samma drag kvar. F hade i princip ett SP-hus, breddat något för att ge plats för spegeln, och med en prismasökare ovanpå. Slutaren delade reservdelar med SP, vilket även gäller frammatningsarm, tidsomställning, typ av bakstycke, osv.

Nikon F har fortfarande avtrycket kvar på samma ställe som gängLeican hade 34 år tidigare, och båda roterar när man drar fram. :-) Returspolningsspaken har däremot blivit en ring runt avtrycket.

Nikon F, S, och Leica. Lika som bär. :-)

Den horisontella ridåslutaren (i titan fr o m F & SP) fanns kvar på Nikons proffskameror ända t o m F3, som kom 1980, och tillverkades till -88! Den var dock elektroniskt styrd, och hade nog inte så många andra likheter längre.

Contax objektiv ser man spår av än idag.
Contax, och därmed även SP, hade en vänstergängad bajonett-fattning. När man utvecklade F måste man ta fram en ny, större, bajonett. Antagligen för att göra det naturligt för de fotografer som använde både F, och en mätsökare som t ex S2 eller SP, lät man även F-bajonetten gå åt vänster.

Fokuseringen gick också åt samma håll som på mätsökarna, liksom bländarringen.

Den som i sin moderna digitalkamera från Nikon tycker det känns konstigt att exponeringsmätaren i sökaren visar + åt vänster, och - åt höger (man kan vända på det i menyn), har just stiftat bekanskap med bländarringens riktning på en Contax från 1932. :-)

För övrigt använde sig Nikon även av Contax Sonnar-objektivs optiska grund-konstruktion i flera av sina objektiv.

*) Så står det i alla fall på Nikons hemsida, efterkonstruktion eller inte...

2010-02-17 06:19   N Thomas Meldert

En lysande släkthistoria Olle. Kul och intressant!

Svar från ojanson 2010-02-18 11:28

Kul att du tyckte. :-)
Någon annan släktforskning har jag aldrig ägnat mig åt.

2010-02-17 06:27   Micke Borg

Tack för denna upplysande historielektion

Svar från ojanson 2010-02-18 11:36

En del visste man ju innan, som t ex slutare och bajonett, men det var först när jag köpte Kieven av Bengan, som jag insåg hela vidden. De lät F-bajonetten gå åt samma håll. :-) Det kan inte vara en slump. Likaså fokusering och bländarring.
Exponeringsmätaren går ju fortfarande åt samma håll på digitalkamerorna, trots att bländarringen t o m är borttagen (det förlåter jag dem aldrig..). Allt för att vi stofiler skall slippa programmera om reflexerna. :-)
Var det inte någon tysk tillverkare som vände slutartidsratten? ;-)

2010-02-17 07:15   JenyJ

Trevlig upplysande läsning! Tack! :)

Svar från ojanson 2010-02-18 11:37

Tack för kommentaren! :-)

2010-02-17 07:37   Benganbus

"Valde den bästa kombinationen..." ;)
Smartast för ögonblicket tycker jag.. ;)

Att kopiera Contax-slutaren, det va nog inte att tänka på, det krävdes litet mer kamerateknikvana än vad Nikon hade vid den tiden,samma med mätsökaren, och så kopierade man, tack vara frisläppta Zeiss-patent, även bla Sonnar-objektiven.
Så, det va smart jobbat för ett företag som ännu inte hade så mycket tekniskt kunskap, och smart även på så sätt att man inte visste om det skulle gå vägen att satsa på den här typen av kameror.

Vad gäller Zeiss Contaxslutare, de e inget "att leka med", det vet jag! ;)

Svar från ojanson 2010-02-17 08:52

Jag skrev "det man tyckte var den bästa kombinationen". Det är helt klart Nikons egen skönskrivning, så här efteråt. :-)
Visst var det "smartast för stunden". Det var helt enkelt tillräckligt bra, och inte för svårt.

2010-02-17 20:07   EGW

Verkligen en förnämlig historielektion!

Svar från ojanson 2010-02-18 13:44

Tack!
Det är väl en yrkesskade, men jag tycker ofta att historien bakom är nästan lika kul som att använda grejerna.