August Nagel, Zeiss Ikon och Kodak

August Nagel grundade 1908 företaget Drexler & Nagel - Fabrik photographische Apparate, Stuttgart, tillsammans med vännen Carl Drexler. Även Nagels yngre bror Wilhelm kom tidigt med, och blev så småningom fabrikschef. En tidig populär kameramodell var Contessa, och redan 1909 bytte man namn till just Contessa-Camera-Werke GmbH, Stuttgart. De tidiga kamerorna var kanske inte så nydanande tekniskt, men de var väl byggda.

1919 gick man samman med Nettel, i närbelägna Sontheim-am-Neckar, och blev Contessa-Nettel-Werke, senare Contessa-Nettel AG. Från Nettel kom t ex presskameran Deck-Rullo. Dess slutare förbättrades av Nagel, och kom senare att bli förebild för Contax d:o.

13 x 18 cm, med ridåslutare!

Produktionen flyttades nu till Stuttgart. Populära modeller från det nya Contessa-Nettel var t ex Piccolette och Cocarette. Piccolette var ett svar på Kodaks populära Vest Pocket, för "A 8" eller 127-film (4x6,5 cm). Cocarette fanns i en mängd storlekar, för "N" eller 129-film (5 x 7,5 cm), "B II" 120 (6x9), "D" 116-film (6,5x11) och "E" 122-film (8x10,5 cm).

Inga detaljer verkar ha varit för små för stor omsorg.

En intressant detalj var filmladdningen. Den var f ö likadan på Piccolette och Cocarette.

1926 gick man så samman med Ica, Ernemann och Goerz, och blev en del av Zeiss Ikon. Man var dock kvar på samma ställe, i lokalerna till tidigare Contessa-Werke. Under Zeiss Ikons namn levde sedan flera modeller vidare, bl a de ovan.

Nagel stannade dock inte länge inom Zeiss Ikon. Emanuel Goldberg (och senare Heinz Küppenbender) i Dresden tog nu befälet över utveckling inom Zeiss Ikon, om än i samråd med Nagel. Från att på Contessa-Nettel varit både verkställande och teknisk direktör, blev August Nagel i Zeiss Ikon visserligen chef över kameraproduktionen i sin gamla fabrik, men när det gällde konstruktion var det i samråd med Goldberg i Dresden. Man behöver inte mycket fantasi för att förstå att det inte tilltalade Nagel. Kanske hände saker och ting till en början också lite för långsamt för en handlingens man som Nagel, i det nyss sammanslagna Zeiss Ikon där man måste rensa i modellfloran. Kanske kände han sig som en katt bland hermeliner, med doktors- och professorstitlar. Han hade visserligen en doktorstitel själv, men det var som hedersdoktor (från Universitetet i Freiburg). Enl ett styrelseprotokoll ¹⁾ kan August Nagel möjligen ha blivit utesluten ur styrelsen, efter att hans bror Wilhelm skulle ha haft affärer med Agfa.

Innan han lämnade hann han dock skapa Ikonta, med sin nya luckmekanik där objektiv och slutare inte behövde dras fram på en släde, utan istället bekvämt fälldes ut i rätt läge. Det var också nu som den, för Zeiss Ikon senare så typiska, åttakantiga profilen dök upp.

Ikonta 520/2 (6x9 cm), 1929

Hur som helst, så bröt han sig redan 1928 ur, och bildade ett nytt eget företag, "Dr. August Nagel: Fabrik für Feinmechanik". Han bror Wilhelm, som också varit med under Zeiss Ikon-tiden, följde även nu med.

En kameramodell i det nya bolaget blev Pupille, för 3x4 cm på 127-film. Återigen är det gedigna byggen.

Det satt nu som regel inte Zeiss-objektiv på kamerorna. Oftast från Schnneider, som t ex Xenar, eller som här, en Elmar från Leitz. :-)

Den är riktigt liten och behändig.

Filmladdningen känns igen från Contessa-Nettel-tiden.

Som jag berättade i förra blogginlägget är det nu Kodak kommer in i bilden. De köpte helt enkelt företaget 1931, men de gjorde inte om Zeiss Ikons misstag, utan Nagel fortsatte nu leda både företaget och utvecklingen, som han tidigare gjorde på Contessa.

Bl a Pupille kom att finnas kvar även under Kodaks märke.

En annan modell som nu tillkom (1935) var Regent, för 6x9 cm (eller 4.5x6 cm) på 620-film. Kanske kan man kalla den Kodaks svar på Super Ikonta. Den hade förresten en Zeiss Tessar (4.5/10.5 cm). Här ser man dock inget av den för Ikontan så typiska åttakantiga profilen. Istället är den mycket strömlinjeformad. Som en tvål, nästan.

Och, sist men inte minst, Retina.
Den var förresten åttkantig. :-)

Källor, bl a:

• Die Deutsche Photoindustrie, Wer war Wer, 2011, Hartmut Thiele
• Zeiss and Photography, 2015, Lawrence J Gubas
• Div artiklar ur Zeiss Historica 

1. Legenden und Geschichten der Photoindustrie (2006), Hartmut Thiele. Enl protokollet var mötet den 21 & 22 December 1927.

135-film, och Kodak Retina

Apple må ha registrerat namnet Retina ("näthinna") som varumärke för vissa av deras skärmar, men sedan 30-talet hade det använts av det tyska Kodak AG, på kameror i Retina-serien, som använde 35 mm film.

Dess bidrag till mänskligheten är just det. Det var Retina som lanserade den vanliga 135-kassetten.

Ju mindre filmformat, desto större precisionskrav ställs på kameran. I början av 30-talet var alternativen Leica, och så småningom även Contax. Den amatör som gärna hade velat använda den mer ekonomiska 35 mm-filmen, hade därför paradoxalt nog ofta inte råd med kameran.

Kodak hade ett image-problem. Förutom som filmtillverkare, sågs man av många som en tillverkare av enklare familjekameror. Att man också gjorde högklassig optik, för t ex spaningskameror, var inte lika känt för allmänheten. Sedan början av seklet hade Kodak haft ett försäljningsbolag i Tyskland, Eastman Kodak GmbH i Berlin, men då efterfrågan ökade köpte man i slutet av 20-talet upp en tysk filmtillverkare, Glanzfilm AG i Berlin. Som ett sätt att kunna konkurrera med de tyska kvalitetskamerorna, köpte man i december -31 upp även August Nagel Werke ^* i Stuttgart, och allt ombildades till Kodak AG Dr. Nagel Werk, Stuttgart, med Dr August Nagel som vd. August Nagel Werke hade tidigare bl a utvecklat modellerna Vollenda och Pupille, den senare med 127-film, i formatet 3 x 4 cm. Dessa fortsatte produceras, men bytte nu namn, från Nagel till Kodak.

Popular Mechanics, November 1933

Kodak AG tog nu fram en 35 mm kamera, med hög kvalité men betydligt lägre pris än Leica. Resultatet skulle komma att bli Retina. Retina var tänkt för den mer medvetne amatören, men som inte hade råd med med de betydligt dyrare alternativen av småbildskameror från Leica och Zeiss Ikon.

Nu hade ju inte Kodak varit Kodak om de inte också varit positiva till en konsumentmarknad för färdigpaketerad 35 mm film, liknande den de redan hade med filmsorter som t ex 127, 120 och 116-film. Det här är kanske en hönan- kontra ägget-diskussion, men i vilket fall som helst utvecklade Nagel nu, tillsammans med kameran, också en kassett för färdigpaketerad film, det som kom att bli 135-kassetten. Tidigare hade Leica och Contax-ägare själva fått ladda märkesbundna kassetter (som dock påminde om varandra) med film i önskad längd.

Zeiss Ikon sålde dessutom egen rullfilm, med ljusskyddande startsladd av papper (liknande 120, eller kanske snarare 220-film) som passade t ex Contax, Super Nettel och senare även Tenax. Om du använde kassetterna kunde kunde du dessutom använda två, en från och en till. På det viset kunde du avbryta mitt i en rulle, eftersom de tagna bilderna då åkt in i den andra kassetten.

Den nya Kodak-kassetten (135) gjordes nu för att, förutom till Retina, givetvis även passa både Leica och Contax.

Det äldsta patentet jag har sett är från september 1933, och som uppfinnare står Dr. August Nagel i Stuttgart. Det kom att följas av flera tilläggspatent, alltmer lika de kassetter vi idag känner igen.

Bland Kodaks första 135-filmer var Panatomic och "SS" (Super Sensitive).

Maj -35

Första Retina-modellen (typ 117) kom 1934. Den kom att följas av en ny året efter, och ytterligare en ett par år senare. Det var små, successiva ändringar av det på ovansidan, dvs räkneverk, frammatning och frammatningsspärr. Framsidan höll sig i början tämligen oförändrad, dvs Xenar f:3.5 f=5 cm från Schneider, monterat i en Compurslutare (1 - 1/300 s). Alltsammans utfällbart på samma stabila vis. 1936 kom typ 122, med avståndsmätare, och 1939 typ 150, med en riktig kombinerad mätsökare, för att nämna några av de tidiga.

De sista modellerna tror jag kom på 60-talet.

Typ 117

Dags för en nyare rulle.
Vi laddar väl med Kodak, för anständighetens skull. :-)

Fortsättning följer, om försöket faller väl ut.

Källor, bl a:

• Patent
• Div artiklar från Zeiss Historica.
• Douglas Collins (1990), The Story of Kodak
• David L. Lentz (2018), Retina Collector's Guide
• Reklam från Popular Mechanics

↑ Nagel, och hans historia, är också värd ett eget inlägg. 

"Set SCE to AUX" - Apollo 12

Idag för femtio år sedan lyfte ännu en Apollo-raket. Den här gången mot den ovanligt mörka skyn.

Apollo 12, med Pete Conrad (Commander), Dick Gordon (Command Module Pilot) och Alan Bean (Lunar Module Pilot) ombord, skulle komma att bli den andra besättningen att landa på månen, och dessutom göra det med betydligt bättre precision vad gäller landningsplatsen, än Apollo 11. Med Apollo 12 åkte man f ö också för första gången utan att använda en sk "free-return"-bana till månen. Istället använde man en hybrid, där man under hela färden dit hade möjlighet att återvända till en free-return, om det skulle behövas. 

Fr v. Alan Bean (LMP), Dick Gordon (CMP) och Pete Conrad (CDR) under en simulering. Bild: NASA

Toppen av raketen var redan halvvägs mot molnen, där den stod redo på ramp 39A på Cape Kennedy, morgonen den 14 November 1969. Starten var planerad till kl 11:22. Walter Kapryan ledde sin första uppskjutning som Launch Director. Han gillade inte det han såg när han tittade ut genom fönstren på Cape Kennedy's Launch Control Center. Det var visserligen bättre väder än dagen innan. Då hade vädret varit alltför dåligt, med åskväder hela dagen. Det hade klarnat upp under natten, men nu på morgonen hade det åter grott igen. En kallfront höll på att passera Florida, och det var regnigt och blåsigt. Vindarna var visserligen inom det tillåtna och det hade inte registrerats någon åska, men man kan säga att det låg spänning i luften...

Förberedelserna (egentligen en för-nedräkning) för den slutliga nedräkningen hade startat redan den 8:e, vid T-98 timmar. Då gjordes förberedelser (t ex installation av flygbatterier, div pyrotekniska laddningar etc) för den slutliga, som började den 12:e, vid T-28 timmar. Under den senare fick man bl a göra ett oplanerat "hold", för byte av en tank i service-modulen vid T-17 timmar. Vid T-9 timmar började man tanka flytande syre (i tredje, andra och första steget) och sedan flytande väte (i andra och tredje). Först långsamt, för att kyla ned hela systemet, sedan snabbare tills det var nästan fullt. Fotogenet i raketens första steg hade tankats nästan tre veckor tidigare. 

10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1...

000:00:00 Conrad: Lift-off. The clock's running.

000:00:05 Conrad: I got a yaw program. (I princip en sidoförflyttning, för att få ett litet säkerhetsavstånd till tornet.)

000:00:07 Booster: Thrust is go, all engines.
000:00:09 Flight: Roger, Booster.
000:00:13 FIDO: Flight, FIDO . We’re go on the RP. (Raketen rollar lite höger, och viker av mot den kurs den skall ha.)
000:00:14 Conrad: Roger, cleared the tower. I’ve got a pitch and a roll program, and this baby is really going.
000:00:19 CAPCOM: Roger, Pete
000:00:22 Conrad: That’s a lovely liftoff. That’s not bad at all.

.

000:00:33 Conrad: Roll's complete.
000:00:34 CAPCOM: Roger, Pete

I kontrollrummet i Houston sitter den då 25-årige John Aaron som EECOM. Han tittar på sin skärm, och följer noga kabintrycket. Efter branden i Apollo 1 har man gjort om systemet, så att man vid starten nu har en 60/40% blandning av syre och kväve i kabinen, och inte den rena syreatmosfär som blev så ödesdiger på Apollo 1. Han ser nu att trycket i kabinen sjunker som det skall, och kvävet därmed vädras ut när raketen stiger högre och högre, när plötsligt...

Sprak!

36 sekunder efter start sprakar det till i radion. Det mer eller mindre dränker radiokommunikationen en lång stund. En del av raderna nedanför kommer från inspelningen ombord.

Contax S, igen...

Det har skrivits en del om Contax S nyligen...
Nu är jag väl sist på bollen, men jag försöker ändå lämna ett bidrag.

Något som ofta nämns är den tämligen mörka sökaren, dessutom med rejäl vinjettering ut mot hörnen. Detta beror inte minst på att mattskivan saknar samlingslins.
För att spara bygghöjd, och kanske även pengar, så blästrade man mattskivan direkt på pentaprismats undersida. Det lite roliga är att man tydligen var väl medvetna själva om problemet. Såpass medvetna att man facettslipade kanten av mattskivan, för att få en inramning så man säkert såg var bildfältet slutade...

Contax S (C)	Contax/Pentacon FM

Contax S utvecklades givetvis under åren, som alla kameror. Efter den allra första modellen, den med svart toppkåpa, kom version A, följd av B och C, med diverse ändringar av t ex slutare, blixtsynk och självutlösare.
Dessa beteckningar hamnade aldrig på kameran, men när man kom till D skrevs beteckningen ut. Det stod nu istället "Contax D" på namnskylten.
Så småningom kom även F, men redan innan dess hade namnkonflikten mellan VEB Zeiss Ikon Dresden och det nya Zeiss Ikon AG Stuttgart gjort att man fråntogs rätten att använda, inte bara modellnamnet "Contax", utan även "Zeiss Ikon", i alla fall på de som exporterades till väst.

Istället för Contax blev det nu på de i väst sålda kamerorna Pentacon (en lång förkortning för Pentaprisma Contax). Ett val som i alla fall inte hjälpte försäljningen i väst. Om man inte hade sålt namnet Pentax till Asahi Kogaku i Japan så, vem vet hur det hade gått...

F-modellen kom 1956. Produktionen hade nu flyttats, från tidigare Ica Werk på Schandauer Strasse (där Contax I och II tidigare tillverkats) till VEB Kamera-Werke Niedersedlitz lite längre söderut i Dresden, där f ö Praktica-kamerorna tillverkades, (tidigare Kamera-Werkstätten Guthe & Thorsch). F-modellen bjöd på lite fler förbättringar. Bl a gjordes sökaren om, och man lyckades klämma in en samlingslins. Den nu något ljusare sökaren gjorde att man nu också tog bort facettslipningen längs kanten. Med F-modellen följde också några alternativ. 1958 kom FM, där M står för Messkeil, dvs snittbild. Det fanns också en FB (och t o m FBM), där B stod för Belichtungsmesser, alltså ljusmätare. Den senare gjorde tyvärr toppkåpan betydligt större, och den förlorade det nätta utseende den haft.

Förutom sökaren, så moderniserades nu även bländaren. Tidigare hade man som bäst haft bländarförval, men nu fick den även springbländare! Nu räckte det att med bländarringen spänna upp bländaren på största, före exponering. När man tryckte av så bländades objektivet ned, helt automatiskt. :-)
Detta sköttes om av en liten rörlig brygga innanför objektivgängan, som tryckte på en pinne som stack ut, baktill på objektivet.

Min FM har tyvärr dåliga ridåer, så det har än så länge bara blivit en testrulle. S:en däremot, har jag kört några fler i.

Biotar 2/58

Flektogon 2.8/35 (?)

Sonnar 4/135

Källor, bl a:

• Hummel (1995). Spiegelreflexkameras aus Dresden.
• Schulz (2000). Spiegel-Contax.
• Schulz (2008) Contax S

Idag, för femtio år sedan. - Apollo 11.

För femtio år, och några timmar sedan, 13:32 UTC, (vår nutida svenska sommartid ligger 2 timmar före), lyfte de, liggandes på rygg i sin kapsel, på toppen  av en Saturn V. 

Tolv minuter senare låg de i bana runt jorden, och där stannade de drygt ett varv, för att kontrollera att allt var i sin ordning, och för att markkontrollen exakt skulle kunna räkna ut nästa steg. Två timmar och 44 minuter senare tände de tredje stegets motor igen. Den fick brinna ung sex minuter, och ökade farten till strax under "flykthastighet", så att den nyss cirkulära banan runt jorden, istället blev en hög elliptisk bana. Så hög, att den skulle nå till månen, och lite till.

Den höga elliptiska banan var så finurligt uträknad, att om de skulle få problem med motorn eller bränslesystemet efter att de lämnat jorden, skulle de bara slungas runt månen och fortsätta hem mot jorden igen (sk "free-return"). Efter att de kontrollerat att allt var som det skulle, justerade de sedan banan, så att de istället skulle kunna lägga sig i bana runt månen när de kom fram *.

Hela resan kan återupplevas, i "realtid", nu 50 år senare, på https://apolloinrealtime.org/11/ 
Det är bara Arne Thorén som saknas. :-)

Gärna med lämplig litteratur till hjälp. :-)

Den kan hämtas på https://www.hq.nasa.gov/alsj/a11/a11prskit.html

*) Apollo 13 hade redan lämnat sin fri retur-bana när explosionen inträffade. Som tur var, var de dockade till månlandaren, och kunde använda dess motor för att ta sig tillbaka till rätt bana. I princip behövdes inte mer för att komma hem, men de tände ändå motorn en extra gång efter att de lämnat månen, för att skynda på hemfärden något. Detta för att bl a förråden av vatten skulle räcka.