Brasilianska rytmer

Hög rytmisk musik dånade över Götgatan i Stockholm. Ett liten samling ungdomar dansade fram på trottoaren. En av killarna sköt en stor anläggning framför sig och levererade musiken. 

Jag slog mig ned på en bänk vid Åsögrillen på Götgatan för att betrakta skådespelet. Funderade på vad ungdomarna hade för avsikt med sitt framträdande. Dom bar nämligen inte på några skyltar eller banderoller som visade att man kämpade för nån politik/miljö/klimat. 

Inget av detta. Så osvenskt. Om någon dansar och spelar här i Stockholm så ska man givetvis ha en avsikt med detta.

Jag noterade att det fanns affischer uppsatta längs Götgatan om Johannespassionen. Med bild på en kille som verkade  höra hemma i det dansande sällskapet. Han syntes tjoa och vifta med händerna.  Kanske långsökt parallell.

Johannespassionen

Utpekad blev man som gatufotograf. Sällskapet gillade att bli uppmärksammat. Kanske killen med musikanläggningen hette Johannes. Och hade en passion för dans. Det hade dom alla.

Utpekad gatufotograf

Här är en närbild på den som jag tänkte mig heta Johannes. Han kanske gillar Bach också. 

"Johannes" med passion för musik

Här dansar några ur sällskapet förbi. Inga pamfletter hade dom att dela ut. Inga skramlande sparbössor. Dom bara log och dansade.

Hur vet jag att det var "brasilianska rytmer". Skymtade brasilianska flaggans färger hos sällskapet. Och sedan är det ju karnevalsdags inför påsken.

När dom dragit förbi låg Götgatan där lika tråkig och färglös som vanligt.

Gatuporträtt

Gå fram till en främling och be om en bild. Kanske fotopromenadens positivaste inslag. Ofta följer en stunds intressant samtal. En del ger sig tid och har en berättelse. Andra hastar vidare utan ett ord. Framför allt handlar det om min egen inställning. Att upptäcka något hos en person som gör att jag gärna vill ta hans bild. Överskrida en gräns. Nå fram till någon

Gångna helgen gick jag fram till väl ett dussin personer och bad om bild. Varför? Dom satt eller stod för sig själva. Intressanta och tillgängliga på något sätt. Vid bildtagningen ville jag att dom frös sin posé. Inget mer.

Den här mannen satt vid Norrmalmstorg . Drack kaffe, rökte och läste en bok. En piprökare av den gamla skolan. Sådana ser man inte många av. Ville fråga lite om pipor.  Istället ville han prata om fotografering. Så fick det bli.

Kvinnan har butik i Hötorgshallen. Bad om en bild för att hon såg trevlig ut där hon stod plockade bland sina delikatesser. Hon sken upp.

På söder var ett gammalt hus insvept i pressening för fasadrenovering. En av arbetarna knackade puts i marknivå. Lyfte på pressenningsduken och frågade vad han gjorde. Han kunde ingen svenska men nickade samtycke till en bild.

Den sista bilden är från Mosebacke torg. Hade slagit mig ned för att njuta av solskenet. På bänken bredvid satt en kvinna och läste. Hon var med i bokklubb och hade just bytt sin förra bok mot en ny. Visst bodde hon i närheten men var så ivrig att börja läsa den nya boken att hon satt sig här i solen för att hinna ett par kapitel.

Visst är människor intressanta!

Gatufoto som barhäng

Gatufoto kan skildra livet på utskänkningsställen. Varför jag beslöt pröva detta. Annars vill man förtjäna såna här bilder med att slita skosulor på gator och torg utomhus. Men jag vill också vidga mina vyer och heller inte vara inskränkt.

Dovas på St Eriksgatan tänkte jag kunde vara ett lämpligt ställe att börja med i Stockholm. Inte bara därför att de har stans billigaste starköl. Den har också prägel av engelsk Pub och är välfrekventerat.  Stora fönster vetande mot Söder släpper in bra dagsljus för fotograferandet.

Inkommen Dovas gick jag fram till baren. Fick min Norrlands Guld och ett glas. Spanade över lokalen. Mina ögon fastnadepå den här mannen. Utan tvekan mest fotogenique av alla besökare. Slog mig ned vid hans sida.

Behövde inte ångra mitt val. Det visade sig vara en intelligent och trevlig man med god konversationsförmåga.

Mycket intresserad av min kamera. Ställde massor av kunniga frågor och verkade veta en hel del om foto. Misstänker att jag hade att göra med en fotograf.  Men när man konverserar en främling vill man ju inte vara för personlig och fråga sånt där.

Efter en trevlig pratstund drack vi ur våra glas med Norrlands Guld och reste oss. Önskade varandra en god fortsatt dag. Och gick båda ut i larmet på St Eriksgatan.

Första omgången gatufoto på en Pub blev lyckat. Kanske det blir flera. Tacksam för tips på bra utskänkningställen för gatufoto i Stockholms innerstad. Det kan borga för fler blogginlägg på detta tema. Om det här nu verkligen är gatufoto förståss.

Rivet - vandring i svunnet Stockholm

Stadsbild och människor åldras snabbt. Snart är mina nytagna bilder historia. Tankar man får när man besöker utställningen ”Rivet” som  pågår sista veckan på Nationalgalleriet på Skomakargatan 3 - femtio meter från Stortorget i Gamla stan.

Här ställer Hasse Lindroth ut grafik och fotografier; Göran Josephzohn verklighetstrogna modeller. Det är ett par konstnärer som kompletterar varandra.

 Täppas Fogelström hedrade utställningen med besök (bor förresten i grannskapet i Gamla stan). Göran berättar och visar med hand på hand  en modell han byggt av ett kvarter i i gamla Klara. Taktil demonstration kallas det visst.

Hasse Lindroth har med kamera och grafik dokumenterat Söder i Stockholm. Som Hotell Göteborg vid Södra station, Tullhusen vid Stadsgården, Miljöer runt Medborgarplatsen, Danvikstull och Liljeholmens stearinfabrik.  Och mycket mera

Jag gillar Hasses sätt att dokumentera och levandegöra gamla stadsmiljöer. Engagerande konst. Något att till sig för den som intresserar sig för stadsmiljöer i förändring.

Å snart är ju mina bilder historia - som jag började blogginlägget med.

Som sagt utställningen pågår också denna vecka.

Italien runt med Leica M4

En Lecia M4 med Summicron 35 mm var i yngre dagar en följeslagare på resor. Laddad med Tri-X.  Det dög till det mesta i fotoväg. Men tyvärr – den genererade massor med lådor av film som jag aldrig orkat titta i. Men jag tröstar mig med att storheter som  Winogrand lämnade efter sig hundratusentals  bilder  bara på film och massor med oframkallade rullar. Nåt som eftervärlden tacksamt exploaterat och tjänat pengar på.

Men så fick jag en ingivelse att börja leta bland lådorna. Jag mindes att jag plåtat en katafalkvagn i Sorrento. En stor grann sådan dragen av åtta svarta hästar i full fart. Jag mindes att den for fram med ett öronbedövande dån på den stenbelagda lilla gatan. Två mörklockiga unga killar satt på vagnen. De blängde på mig där jag stod med min kromblanka Leica. Jag var den enda åskådaren. Det fanns ingen kortege eller andra som brydde sig om katafalken.

 Anledningen var att jag skulle lägga upp bilderna i den nystartade poolen ”Dödens grupp”. För så här grandiost som Italien far man inte till sista vilan här hemma i Sverige. Det är ju nåt att visa. Kanske det är gatufoto också.

Den svarta ramen är inte ditsatt i efterhand utan kanten utanför filmrutan. Nåt som jag kände för på den tiden.

Sista resan

Den formella klädseln på kuskarna är nog i vanliga fall hög hatt, lång kappa och vita handskar. Det har jag sett på andra bilder. Men här tar man lätt på det formella. Det var i juli och mördande hett också.

På bilden här så syns kistan innanför de glasade väggarna. En enkel kista med en utsmyckad kuliss i form av en rikemanskista.

Katafalkvagnen

Åtta svarta hästar med plymståndare i sina remlag i full fart var praktfullt.

Katafalkhästarna

På samma remsor hittade jag några andra bilder från Neapel i kategorin gatufoto.

Gatubild från Napoli

Den första bilden tog jag för att visa att alla italienska hundar hade munkorg. Och nästa bild är på försäljning av hundvalpar.

Valpförsäljning

Det här är 70-tal ska jag väl tillägga. Numera är man digitaliserad.