Nisseblogg
Motorcyklister är ett märkligt folk!
Som gatufotograf har jag aldrig tagit bilder på motorcyklister. Men häromdagen kunde jag inte undgå att intressera mig för detta märkliga folk. Vad är det för krafter som får dem att ta sig fram i trafiken på detta annorlunda sätt?
Från i stort sett samma plats på Söder i Stockholm tog jag bilder på tre helt olika och udda motorcyklister.
Den första motorcyklisten färdades på en till synes rostig och fallfärdig motorcykel. Sidovagnen bestod av en smutsig plaststol och en antik amerikakoffert som en slags transportlåda. Vem vågar vara passagerare här?
Några minuter senare dök en lång kille upp på en mycket liten motorcykel. Han stannade till invid mig och ställde sig raklång upp för att kolla läget vid Medborgaplatsen. När han körde vidare så hade han knäna i stort sett uppe vid hakan. Hur trafiksäkert är egentligen detta?
Till sist noterade jag denna motorcyklist när han gjorde halt för stoppljusen. Ett lyxåk som huvudsakligen utgjordes av en stor glänsande motor. När trafikljusen slog om till grönt fylldes gatan av ett öronbedövande vrålande.
Gemensamt för alla tre motorcyklister var tydligen att fånga maximal uppmärksamhet.
Kanske jag inte ska generalisera om motorcyklister utifrån dessa tre exempel. Eller?
Gillar blommor i plast
Blir lätt deprimerad av att se levande snittblommor säljas i stora fång på en blomstermarknad. Deras prakt är så kortvarig. Man hinner knappt bära hem dem förrän de har vissnat och måste slängas. Åtminstone i vårt hushåll där vi inte har någon större tumme tumme med växter.
Det var lördag förmiddag och jag gick en sväng på "Bondens Marknad" på Söder i Stockholm. Många stadsbor passade på att handla färska grönsaker, frukt och blommor.
Ståtliga liljor för 25 kronor kvisten. Några kvistar formade en stor bukett som nog höll sig fin i varje fall till måndagen. Men äldre damer förstår sig på att sköta blommor och kan hålla dem vid liv i många dagar.
Fast jag tycker de verkar lite betänksamma över köpet.
Hemstickat. Kanske jag skulle ha köpt en grytlapp på rea för 25 kronor här. Kostade lika mycket som en liljekvist. Grytlappar är i varje fall praktiska och skänker glädje till sin användare i åratal.
I några fönster hemma har vi plastblommor - inhandlade för väldigt många år sedan. Och pryder sina platser gör de alltjämt.
Pratar föräldrar och barn inte med varandra längre?
Som gatufotograf vill jag inte fota personer med mobil. Sådana visar bara ett slags ointressant tråkigt stereotypt beteende. Har man fotat en mobilanvändare har man fotat alla. Men det finns givetvis undantag. Mobilbruket når hela tiden nya nivåer.
På stan ser man ofta familjer som står tillsammans och kollar sina mobiler. Även minstingen, som knappt kan gå, har numera egen mobil.
Fadern och sonen stod orörliga länge, länge och kollade.
En far med två söner kollade sina mobiler. De satt som förstenade på trottoarkanten. Jag kunde luta mig över dem och ta några bilder. De märkte inget.
En äldre man utan barn fick ensam kolla sin mobil.
Mobilanvändare är lätta fotobyten - uppkopplade men bortkopplade från den fysiska omgivningen.
"Jag vill granska alla bilder i din kamera!!"
En kvinna kom fram till mig på Hötorget och krävde detta. Först frågade hon om jag fotograferat henne. Jag nekade då jag aldrig sett kvinnan.
Mitt svar var sedan enkelt - "Nej, jag fotar vad jag vill och vem jag vill här". Frågan var därmed avslutad. Jag vände kvinnan ryggen.
Trots att jag tar mycket gatubilder är det sällan någon regerar. Senast i London för något år sedan hände det. En man som sålde grönsaker i ett stånd i Covent Gardern tyckte det var oartigt jag tog bilder på honom. Han blev så ofta fotad av turister och det kändes besvärade. Jag svarade att det var väl något man fick stå ut med på ett turistmål.
Som sagt det är sällan folk bryr sig om att de blir fotade. Men man vet ju aldrig hur det blir i framtiden.
En ny form av lättkränkthet kanske är på väg att smyga sig in i det allmänna medvetandet. Upprörda personer kommer kanske framöver att kräva att få granska ens kamera gång på gång för att kontrollera att de inte råkar finnas med på någon bild.
Jobbigt. Men kul när det händer något annorlunda under fotopromenaden.
På den här bilden vara alla upptagna med sina förehavanden och brydde sig inte om någon gatufotograf.
Gatufoto på vördnadbjudande damer!
Gatufoto är ju att utforska människor. Äldre damer fångar ofta mitt intresse. De rör sig långsamt. Verkar försjunkna i det förflutna. Tanken att någon skulle vilja fota dem är dem främmande.
Den här damen påminner lite om min egen mor- död sedan länge.
Löpsedeln på väggen med "Hemmets Veckotidning" får mig att minnas att hon gillade veckotidningar och prenumerade på dem. För en grabb var innehållet obegripligt. Men man uppskattade serierna. Och följde exempelvis Pigge och Gniddes bus med kapten Bölja. Seriefigurer som var populära då men finns knappast kvar idag.
Damen observerade flyktigt min närvaro när jag tog bilden. Diskreta höftbilder för övrigt.
En bild från i Rom i våras.
I den överfulla bussen hade jag fått plats i trappsteget. Färden varade väl tjugo minuter. Även om damen var försjunken i egna tankar, gjorde hon korstecken varje gång vi passerade en kyrka. Och kyrkorna ligger tätt i Rom. Lyckades få upp kameran och ta en bild.
Ljusstrimmorna över hennes ansikte är reflexer i det fönster som skilde oss åt.