Att begränsa sig är bra - om det sker på rätt sätt

Fotosidans Magnus Fröderberg funderar på att skrota sin analoga kamera. Han känner sig mindre kreativ och dessutom begränsad när han använder den för gatufoto. Enligt honom själv blir det stelare bilder, färre chanstagningar och fler döda objekt som avbildas. Han verkar inte helt nöjd, med andra ord.

Själv har jag gjort en slags motsatsresa och blivit analog. När jag gatufotograferar med min digitalkamera blir det gärna för mycket. Det blir bilder med kort skärpedjup, långt skärpedjup, kraftig vidvinkel, kort tele, inomhus, utomhus, dagtid, kvällar, nätter, och så vidare. Utöver det kan jag välja mellan färg och svartvitt också. Jag blir alltså ganska spretig som fotograf och får det svårare att renodla och vara konsekvent.

Men visst känner jag mig begränsad ibland. Emellanåt har jag därför allvarligt funderat på att köra digitalt istället och strunta i det analoga tjafset och böket. Men när jag besinnat mig och tänkt igenom saken har jag ändå konstatera att det analoga arbetssättet tillför något som får mina gatufotobilder att hålla ihop - en slags stringens.

Fast att jobba analogt, enbart med svartvit film, helmanuellt och med en mätsökarkamera ger också ett resultat som kan uppfattas som lite långsamt, eller hur jag ska beskriva det. På så sätt har Magnus helt rätt. Ibland när jag tittar på mina egna bilder kan jag se en fördel med det, andra gånger en nackdel.

Det dåliga är att det jag producerar inte riktigt ser ut som den typen av gatufoto som gäller just nu. Mina bilder bygger mycket på komposition, att vara förbered och att invänta rätt ögonblick snarare än att kunna experimentera sig fram till bilder, mata på och dra nytta av fantastiska ISO-egenskaper. 

Om jag ser positivt på saken blir det att mina fotografier är mera klassiska i sitt stuk. Därför väljer jag såklart att se det så :-) 

F*n - jag missade värsta guldbilden!

Idag när jag var ute en vända på stan fick jag syn på de här sköna killarna. Det var såklart omöjligt att inte ta några bilder medan de satt helt i sin egen lilla värld och bläddrade i ett par tidningar. Så jag rasslade iväg de sista exponeringarna på rullen och gick sedan lagom smånöjd och satte mig på en bänk lite längre bort.

Exakt i samma ögonblick som jag börjar veva tillbaka filmen kommer en liten tjej och ställer sig på andra sidan fönstret bakom de båda killarna. Hon trycker ansiktet mot glaset och tittar med stort intresse på vad de gör. Hela scenen är hur charmig som helst - en klockren bild. 

Ja, ni kan ju säkert räkna ut att både ett och annat olämpligt ord for genom huvudet medan jag frenetiskt försökte få i den nya rullen (detta är nog det enda med Leica som jag verkligen ogillar). Tillslut lyckades jag klämma av några rutor, men då var magin borta. Frustrerande såklart, men något man helt enkelt får acceptera.  

I övrigt har jag fått en del synpunkter på att jag borde ta porträtt också medan jag ändå är ute och fotograferar på stan. Alltså inte bara typiska gatufotobilder. Jag håller med och jag har tänkt i de banorna själv ganska länge. Det måste nog till för att få variation i materialet, liksom mera närhet och kontakt.

Nedanstående bilder är ett trevande försök till detta. För i ärlighetens namn vet jag inte riktigt hur jag ska angripa det hela. Antingen genom att ta uppställda porträtt - eller så kallade gatuporträtt där man plåtar människor utan deras vetskap (eller båda delar).

Jag får se hur jag gör. Måste som sagt testa lite olika former och jobba mig fram till en metod som fungerar för mig och som passar in i det jag redan gjort. Det får inte bli så annorlunda att det känns som ett helt annat projekt. 

P.S. Man kan diskutera om bilden till höger verkligen är ett porträtt. Nja, kanske inte, men det är ett försök att komma närmre och skapa en bild där människorna dominerar. 

När det gäller mannen till vänster så stack han ut med sin öronbeprydda mössa och speciella stil. Men jag lyckades inte få riktig kontakt med honom eftersom hans vänner stod och väntade vid sidan av. Och det är ju exakt det man måste lyckas med om det ska bli bra... 

Hur går det nu med Leican då?

Leica hit och Leica dit. Är det inte bara en jävla plåtbit? 

Det är fredag, så förlåt mig. 

Till helgen är det fyra veckor sedan jag började använda min Leica M6. Under tiden har ungefär lika många filmrullar rasslat genom kameran. För en digital fotograf är ynkliga 144 bilder såklart skrattretande lite. Men vi som uppskattar det analoga gläder oss istället åt fåtalet.

Ändå har jag kört hårt. Gatufotograferat nästan varje dag med målet att kameran ska vara igång även under vintersäsongen. Denna gråtfärdiga period för oss som söker livet på gatan. Men så är det ju i Sverige. Här där vi bor. Vi som är så udda och ovanliga med globala mått att vi förmodligen inte begriper själva hur avvikande vi är.

Vilken är då min slutsats så här långt? Ja, snarare är väl frågan varför jag inte har köpt en Leica långt, långt tidigare. För i ärlighetens namn är det en förbannat skön kamera. Den har inget, men ändå allt. Less is more, så att säga.

I morgon tänker jag återigen ge mig ut på gatorna med denna lilla godbit. Enligt väderprognosen ska det bli två minusgrader och lätt snöfall. Det kommer att kännas. Men förhoppningsvis finns möjligheten att slinka in på något skönt ställe när kylan nyper för hårt i skinnet och värma sig med lite glögg. Det är ju dessa tider nu...

Första testskotten med min Leica M6 - så gick det

Så har då första rullen gått igenom min Leica M6 och kanske gick det aningen för snabbt. Negativen innehöll nämligen väl många ogenomtänkta bilder som man skulle kunna tro att min mamma hade tagit. Men jag skyller på mitt skjutglada avtryckarfinger som har väntat på det här sedan mitten av augusti. 

När jag skannade in filmen märkte jag att Leicas ramar skiljer sig från dom i min Canon 7. Det kommer med betydligt mer utanför ramen och Leican påminner faktiskt om Canonet QL17 på det viset. Canonsjuan är alltså ganska tajt jämförelsevis. Därför hamnade jag lite väl långt ifrån på många av bilderna. Fast det sätter sig garanterat efter ett tag. 

Förgrymmat bara att vi nu är inne i den mörka och bistra säsongen. Trots att jag pressar mina T-MAX 400 ett steg extra hjälper det föga när det är becksvart om kvällarna efter jobbet. Inspirationen pumpar i alla fall behagligt i kroppen. Det är lovande. Jag får med andra ord passa på att fotografera under lunchen och på helgerna. 

Annars gick det bra. Leican är ljuvligt skön att knata omkring med. Bara det där behagliga väsandet när man skjuter av en bild är rena njutningen. Visst kan det verka lite löjligt, men jag skäms inte för det.

Ktzzt!

Idag är jag pensionär - det är hårt och man måste ha rutiner

Idag är det lördag och då har vi som knegar till vardags chansen att testa på det tuffa pensionärslivet. För tro inget annat - det är hårt och man måste ha rutiner. Många pensionärer jobbar mer än vad de gjorde när de jobbade, om ni nu förstår vad jag menar ;-)

Lokaltidningen Sydöstran delades ut gratis som reklam idag, så jag läste morgontidningen i tidningsform, så att säga. Det är mycket ovanligt, för i vanliga fall läser jag tidningen i mobilen eller på surfplattan (dock aldrig lokaltidningen). Däremot äter jag ägg och bacon nästan varje dag. Det är nyttigt och håller mig mätt ända till kvällen.

Idag var det ett stort uppslag om hur Kustbevakningen i Karlskrona slösar med våra skattemedel. Det är inte bra. Fortsätter de såhär finns det ju inga pengar kvar när jag blir pensionär, på riktigt. Då måste jag kanske jobba – alltså jobba-jobba ;-)

Att ta nationella nyheter och lyfta ner dessa till det lokala planet är annars en vanlig arbetsmetod. Så när det avslöjades att SÄPO hade haft sin omtalade Bondfest visste jag att våra lokala förmågor skulle ringa mig också eftersom jag jobbar på en statlig myndighet (när jag inte praoar som pensionär). Och det gjorde dom. Men vi i museisvängen är inga festprissar direkt, så journalisterna hittade självklart inget att anmärka på :-) 

Samtidigt som jag läste detta lyssnade jag på Medierna i P1. Ett väldigt intressant program där journalisternas jobb granskas i sömmarna. Man blir mörkrädd när man hör hur de slarvar, undanhåller information, hårdvinklar, moraliserar och väver in personliga åsikter i nyhetsrapporteringen. Så kanske ska man inte döma Kustbevakningen för hårt. Med största sannolikhet är nämligen hälften av det som står i tidningen felaktigt. 

Men det är inte bara gammelmedierna som ska ha sig en känga. Våra nya sociala medier är inte mycket bättre dom. Exempelvis sprids nu mycket desinformation på facebook om påstådda hundtjuvar här i Blekinge. Det uppstår snabbt otäcka drev i den här sortens situationer och oskyldiga människor pekas ut.

Som vanligt handlar alltsammans om dig själv som mediekonsument. Var kritisk. Ifrågasätt allt du läser och försök hitta information från flera oberoende källor. Och om alla pekar åt ett och samma håll kan du utgå från att det bästa är att titta åt andra hållet om du är intresserad en någorlunda balanserad bild av läget. Garanterat.

Morgonens fotobok var Post Scriptum av Christer Strömholm. En fantastisk bok som jag köpte efter att ha sett den pågående utställningen på Fotografiska. Det som slår en så tydligt med Strömholms bilder är närheten och kontakten med människorna han fotograferade. Man blir nästan avundsjuk, men framförallt grymt inspirerad.

Men jag ska inte klaga, jag har ju äntligen fått tillbaka min Leica M6 från Tyskland och kylen är fullproppad med T-MAX 400. Så det är bara att ge sig ut i verkligheten och se till att skapa lite magi. Det går inte att sitta här vid burken och slösurfa, för då händer ju inget. Jag får helt enkelt fortsätta den hårda och aktiva dagen som pensionär. Ta det lugnt kan jag göra på jobbet ;-)